”Dagens regler kring särskilt stöd har skapat ett monster”

Intresseföreningen för speciallärare och specialpedagoger skriver i en replik till förbundets artikel ”Bristen på speciallärare leder till en orättvis skola” i DN Debatt (21/4 2022) att Lärarnas Riksförbunds analys av skolans stödundervisning är ett ”ännu större bekymmer” än att elever i behov av stöd får det för sent under sin skolgång.

Jag vet inte hur man ska tolka det påståendet, men jag både tror och hoppas att vi är helt eniga om att den svenska skolans enskilt största problem är att ungefär en tredjedel av varje årskull inte lyckas ta en gymnasieexamen.

Förklarade i remissvar till utredningen

Elever som är i störst behov av stöd hamnar i kläm och lärarkåren vittnar om en situation som blivit allt värre. Därför driver Lärarnas Riksförbund en politik som går ut på att rätta till bristerna i systemet för stödundervisningen. Artikelförfattarnas huvudsakliga kritik av de förändringar av regelverket kring skolans stödundervisning som förbundet vill se, är att dessa grundar sig i ett ”bristperspektiv” i stället för ett ”relationellt perspektiv”. Där de som förespråkar bristperspektivet ser eleven som bärare av problemet, medan de relationellt inriktade i stället ser problemet som något som ”uppstår i samspel med den omgivande miljön och lärarnas undervisning”, skriver artikelförfattarna med referens till den senaste utredningen på området (SOU 2021:11).

I förbundets remissvar till utredningen förklarade vi varför resonemanget bygger på en skev verklighetsuppfattning. Vi skrev:

• ”Ur ett praktikerperspektiv är detta ett helt världsfrånvänt resonemang. Hur ska du som matematiklärare kunna lära en elev som inte kan multiplicera och dividera att räkna procent? Eller hur ska du som svensklärare kunna lära en elev som knappt kan läsa att skriva en bokrecension? Ur en ämneslärares perspektiv är det av underordnad betydelse hur dessa kunskapsluckor – eller ”brister hos eleven” – har uppkommit. Det enda som har betydelse är hur läraren dels ska kunna hantera detta inom ramen för ordinarie undervisning av hela gruppen, dels hur läraren och skolan på längre sikt ska kunna hjälpa eleven att hämta ikapp detta. En viktig pusselbit i detta är att det finns skickliga speciallärare att tillgå som, utöver att arbeta med ordinarie ämneslärare inom ett ämnesarbetslag, också kan arbeta enskilt eller i mindre grupper med elever som behöver det. Detta är också grunden för förbundets krav om att 5000 speciallärare måste utbildas och anställas i skolväsendet.”

Regelverket är ett arbetsmiljöproblem

Alldeles oavsett ”perspektiv”, är det nuvarande regelverket kring extra anpassningar och särskilt stöd ett stort arbetsmiljöproblem för många av Lärarnas Riksförbunds medlemmar. Den senaste arbetsmiljöundersökningen förbundet gjorde visade att i genomsnitt var tredje elev i en klass behöver extra anpassningar. Dessutom visar en tidigare rapport från förbundet att 80 procent (!) av lärarna dokumenterar de extra anpassningarna de genomför, trots att syftet med stödreformen (införandet av extra anpassningar) var det motsatta!

Detta är helt orimligt och det visar endast vilket monster som skapats i skolväsendet. Förändringarna av regelverket genomfördes för snart tio år sedan och vi ser inga förbättringar i skolans resultat utan bara en etter värre situation för en stor andel av lärarkåren.

Politiken går ut på att rätta till bristerna

Detta perspektiv förklarar sannolikt varför en motion om lärarkårens förskrivningsrätt skickades in till förbundets kongress och varför den också vann bifall.

Som en konsekvens är detta också den politik förbundet driver. En politik som går ut på att rätta till bristerna i systemet för stödundervisningen, så att alla elever ska få reella chanser att lära sig det de ska kunna efter genomgången skola.

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.