”Dags för handling, Olle Burell”

Ibland sätter man onekligen morgonkaffet i halsen. En sådan morgon är det idag. När man läser skolborgarrådet Olle Burells skildring av allt fantastiskt han hittills åstadkommit så måste man nog leva i en slags alternativ värld för att tro på det.

För det första. Socialdemokraterna har aldrig medverkat till höjda lärarlöner. Ett enda år, under åtta år i opposition, avsatte partiet pengar i sina alternativbudgetar för detta. 2012 ville socialdemokraterna avsätta 26 miljoner kronor mer än majoriteten. Det motsvarar någon tiondels procent mer. Lönerna höjdes mer än ”märket” såväl 2012, 2013 som 2014. Att (S) nu tar åt sig äran för att den sista (?) höjningen beror på att lönehöjningen inte kunde sjösättas förrän hösten 2014, alltså efter valet. Detta beror i sin tur på att så stora satsningar måste beslutas av kommunfullmäktige, vilket av tidsskäl inte var möjligt tidigare. Höjningen aviserades dock redan våren 2014 i en debattartikel i Svenska Dagbladet. 

Nu är det emellertid stopp för ytterligare lönehöjningar för lärare. Allt har återgått till det vanliga, d.v.s. att lärarna får lika mycket i lönehöjningar som andra. Staden har dessutom bestämt sig för att göra en låglönesatsning (läs Kommunals medlemmar). Det innebär att skolvaktmästaren kan få en högre lön än avtalet indikerar, men inte lärarna på samma skola. Uppenbarligen finns det pengar att satsa på andra yrkeskategorier än lärare i Stockholm. Ändå är satsningar på just lärarna avgörande för att kunna höja yrkets status och skolans resultat. Det är inte minst OECD mycket tydliga med.

För det andra har Olle Burell stoppat ytterligare förstelärartjänster i Stockholm. När regeringen fattade det mycket olyckliga beslutet att låta ca 5000 förstelärartjänster frysa inne, föreslog Folkpartiet att staden skulle finansiera sin andel lokalt istället. S röstade nej. Hundratals stockholmslärare går därmed miste om 5000 kronor mer i månaden.

För det tredje utmålar sig Olle Burell som den onödiga administrationens fiende nummer ett. Sanningen är dock att han inte tagit ett enda politiskt initiativ inom detta område. Tvärtom har han medvetet motverkat Lärarnas Riksförbunds strävan efter bättre arbetsförhållanden genom att fatta beslut om att överklaga det vitesföreläggande som staden fortfarande måste leva upp till. Staden förlorade i rätten, men redan det faktum att Olle Burell, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, valde att agera på detta sätt visar hur högt han sätter rimliga arbetsförhållanden för lärare i Stockholm.

Den som läser Olle Burells artikel noggrant upptäcker att den inte innehåller ett enda konkret förslag, varken för att höja lärarlönerna eller för att minska administrationen. Men välmenande ord räcker inte långt för att möta den lärarbrist som närmar sig. Lärarlönerna måste fortsätta att höjas de kommande åren för att fler unga människor ska välja att läsa till lärare och för att fler ska stanna kvar. Detta måste nu också Olle Burell göra i handling, inte bara i ord.

/Lotta Edholm (FP) Oppositionsborgarråd