Dags för kritisk mediekompetens på schemat

I ett totalmedialiserat samhälle behövs kritisk mediekompetens. Därom är de flesta överens. Det finns bara en tid och plats där unga kan tränas i sådan kompetens – i skolan. 

Men ute i skolorna går det trögt att få igång och utveckla det nya ämnet. Ett av skälen är brist på lärare som kan ämnet, ett annat är brist på läromedel. Ett tredje skäl är att det ofta är svårt att vara kritisk. Att genomskåda en journalistisk berättelse, eller en uppgift som förmedlas via sociala medier, kräver ibland detektivarbete.

I USA talar man sedan länge om ”media literacy”, alltså en grundläggande förståelse för hur man hittar, analyserar, värderar och även skapar olika sorters medieinnehåll. FN-organet Unesco talar om ”medie- och informationskunnighet”, och menar ungefär samma sak.

”Media literacy” innehåller två delar. En del handlar om hur man hittar möjligheter att uttrycka sig och göra sin röst hörd; att själv skapa medieinnehåll. Den andra delen handlar om hur man som mediakonsument tränar upp sitt kritiska öga; att analysera och värdera medieinnehåll som andra skapat. I Sverige talar man om denna andra del som ”kritisk mediekompetens”.

På det svenska Skolverket finns en medvetenhet om den kritiska delen, och då handlar det främst om klassisk källkritik. Det finns bra material om källkritik under rubriken ”kolla källan” på Skolverkets sajt. 

Men i dag räcker tyvärr inte källkritiken för att granska journalistik. Mediekonsumenter som inte vill bli vilseledda behöver också lära sig att genomskåda dramatisering, särskilt som den ofta förekommer i kombination med underliggande tankemallar. 

Dramatiseringen är ett sätt att skapa attraktiv, säljande journalistik. Man söker och prioriterar dramatiska berättelser, eller förvandlar råmaterial ur verkligheten till dramer och sagor, där människorna framställs stereotypt och konflikterna polariseras, ofta genom att ställa gott mot ont. De som sväljer sådan ”sagojournalistik” okritiskt blir vilseledda, eller rent av lurade. Svårast att genomskåda är berättelser där sant och skruvat blandas; då blir det svårt att skilja det ena från det andra. För att genomskåda sådan dramatisering krävs både källkritik och frågebatterier som ringar in exakt vad som dramatiserats.

Tankemallar är uppfattningar och åsikter om vad som är intressant och ointressant, rätt och fel. Om nyhetsjournalister ser och beskriver verkligheten genom tankemallar begränsar de systematiskt sitt eget synfält. När dessa verklighetsbilder sedan når sin publik fortplantas samma begränsningar av synfältet ut i samhället.

Dramatiseringar och tankemallar i kombination i medierna bidrar starkt till att skapa tidsandan. Politiken påverkas. Samhällsutvecklingen formas. När allt fler okritiska mediekonsumenter godtar sådant som inte är sant och inte får veta vad som undanhållits dem är demokratin i fara.

Därför är det hög tid att skapa och ge plats för ämnet kritisk mediekompetens.

// Ann-Marie Åsheden, journalist och författare