klassrum tomt

Foto: Magnus Glans

Debatt

”Därför behöver inte skolväsendet nationella målsättningar”

”Problemet har ideligen påtalats – kvantifierad och standardiserad utvärdering av professionellt arbete kan ofta leda till att det bland annat blir mindre kreativt, innovativt och självständigt”, skriver sociologen Hrvoje Kap.

För några år sedan presenterade Skolkommissionen i sitt delbetänkande (SOU 2016:38) och enligt sina direktiv ett förslag om att införa så kallade ”nationella målsättningar” i skolväsendet. Dessa var kvantitativt operationaliserade förbättringsambitioner i relation till framför allt elevers kunskapsresultat – i stort tänkta att användas för att utveckla och förbättra skolan.

I augusti 2018 beslutade regeringen att införa nationella målsättningar och under 2020 har Skolmyndigheterna närmare kommenterat och kompletterat förslag på dessa. Målsättningarna innehåller kvantitativt uttryckta (många som andelar av alla elever) delmål och indikatorer. Noterbart är att Skolmyndigheterna i sin redovisning (Skolverket 2020:545) ställer sig frågande till de nationella målsättningarnas syfte och juridiska status.

Styrning och utvärdering av offentliga verksamheter som baseras på resultat kan i hög grad förknippas med den styrningsfilosofi som länge har gått under benämningen New Public Management. Kritiken mot denna har genom åren ofta varit omfattande. För skolväsendets del diskuterades exempelvis i utredningen om kommunaliseringen av skolan (SOU 2014:5) hur ökad kontroll, granskning och resultatstyrning kan ha olika negativa konsekvenser – bland annat att detta kan förändra den granskade verksamheten på oönskade sätt, och att lärares professionella autonomi kan påverkas negativt.

”En diffus utilitarism skulle på så sätt kunna få ett fastare grepp om skolväsendet.”

Men trots all kritik mot styrning och utvärdering genom det man i den engelsktalande världen kallar ”metrics”, har man ändå valt att gå vidare med införandet av nationella målsättningar. På vilka sätt skulle verksamheten i skolor närmare bestämt kunna förändras genom införandet av dessa målsättningar?

Ett argument handlar om att formuleringar i skolans styrdokument kan komma att i viss grad omtolkas och omprioriteras genom den potentiella dubbelstyrning som målsättningarna kan innebära. Detta kan ske om styrdokumentens formuleringar reduceras till målsättningarnas formuleringar, eller när man utelämnar värdegrunden och enbart fokuserar på kunskapsresultat. I England har man exempelvis erfarit att former av resultatstyrning kan skapa företräde åt de kurser vars resultat väger tyngst.

Ett annat argument går ut på att lärares undervisning i skolan kan utsättas för tryck som verkar avprofessionaliserande. Kvantitativa mått fokuserar på det mätbara och kan endast relatera till vissa aspekter av undervisningen, som då dessvärre blir alltför framhävda. Problemet har ideligen påtalats – kvantifierad och standardiserad utvärdering av professionellt arbete kan ofta leda till att det bland annat blir mindre kreativt, innovativt och självständigt.

Ytterligare ett argument av generell karaktär innebär att försöken att formulera kvantitativa indikatorer för målsättningar som i grund och botten refererar till värden, normer eller principer inte bara kan vara ett sätt att omdefiniera dessa, utan kan även urholka dem. I en och samma kontext kan vidhållandet av en princip eller ett värde ofta stå i motsättning till uppnåendet av ett ”resultat”. En diffus utilitarism skulle på så sätt kunna få ett fastare grepp om skolväsendet.

Om dessa målsättningar innebär en stegrad resultatstyrning och kontroll av skolväsendet, innebär det per definition att denna styrning också i ökande grad torde omfatta elevers ansvar för sina studier. Särskilt i de högre skolformerna är det i stort eleven som bestämmer över och ansvarar för ambitionsnivån på sina studier, som även ligger till grund för planeringen av framtida universitetsstudie- och yrkesval. Men denna meritokratiska princip är inte riktigt förenlig med införandet av målsättningar, som skulle medföra statlig kollektiv normering över vilka resultat elever bör uppnå.

Detta är endast några, men tillräckligt tunga argument till stöd för uppfattningen att skolväsendet inte behöver dessa nationella målsättningar.

Hrvoje Kap, fil dr i sociologi

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera