De ensamma idrottslärarna – ”Det är mycket jobb”

På egna skolan ordnas ämnesträffar, tillfällen då lärarna inom ämnesgrupper möts. Anna träffar slöjd-, bild- och musiklärarna. Det är trevligt och givande på sitt sätt, men inte samma sak som att träffa en grupp idrottslärare.

Det sker dock i kommunens försorg. Grundskolans idrottslärare får återkommande inbjudningar till gemensamma aktiviteter.

Anna har varit på tre träffar hittills.

– Det är bra och ger även andra saker än möten med kollegor på den egna skolan. Man får se hur andra tacklar problem som man känner igen.

Jätteviktigt med kollegor

Att de jobbar på konkurrerande skolor förefaller om inte ointressant så i alla fall av underordnat intresse. De är i första hand idrottslärare och kollegor.

Det är jätteviktigt med kollegor, säger Anna. Hon har jobbat ensam i perioder och då insett hur värdefullt det är att kunna bolla idéer med någon som delar ens situation där och då.

Inspiration hittas i Facebookgrupper och på Instagram, och hos eleverna, och hos idrottslärarkollegor i kommunen som också jobbar under parollen ”sharing is caring”, att dela är att bry sig. Bästa tipsen delas och tillgängliggörs på kommunens server.

Jesper Strand, 39, har varit i skolan sedan 2002 och blev legitimerad lärare 2013. Han är förstelärare på Hagenskolan i Göteborg och ansvarar för 300 elever.

Jesper Strand gick ut hårt och försökte kombinera en tjänst som klasslärare med en tjänst som idrottslärare – men det var svårt. Klassläraruppdraget tog för mycket tid.

Han tvingades välja och valde idrott och hälsa. Han är ensam i den tjänsten på skolan, men han känner sig inte ensam.

– Eleverna är största inspirationskällan. Jag hinner sällan till personalrummet mellan lektionerna eftersom eleverna vill snacka om lektionen eller fråga om nästa. De lite äldre, 4–6:orna, föreslår nya övningar.

Saknar snacket i lärarrummet

Lektionsplaneringen finns i mejl och på anslagstavlor, men eleverna föredrar det personliga mötet.

Jesper säger att han ibland kan sakna lärarrumssnacket och kollegiala diskussioner.

– Vi har två systerskolor i närheten med en idrotts-lärare i varje. Den ena är precis som jag även förstelärare. Vi har en del utbyte via mejl och telefon. Det är viktigt inte minst för att eleverna ska bli bedömda rättvist att man kan diskutera grunderna för bedömningen, säger han.

Han kommer från en lärarfamilj. Pappa, bror och syster jobbar alla inom skola. De pratar alltid om jobbet, säger han, och det händer att han rådfrågar dem om hur han ska bedöma skriftliga uppgifter.

– Det är viktigt för mig att utvecklas och att testa nya saker. Jag hade tröttnat på ett år om jag inte hade fått göra det.

– Jag blir ivägskickad titt som tätt på fortbildning, tycker jag. I rollen som förstelärare är det tolv heldagar om året. Jag tänkte gå en idrottslärarkonferens i Jönköping, men avstod av tidsskäl. Fortbildning är inget problem på min skola.

Fått gehör för sina förslag

Som de flesta är han med i en grupp för idrottslärare på Facebook. Han bidrar inte med mycket innehåll själv, säger han, men läser gärna vad andra skriver. Forum på nätet är dock som de är, det blir ofta missförstånd och eftersom alla närvarande är lärare ligger det nära till hands för alla att styra upp. Det kan bli intressanta diskussioner, men för jobbet är gruppen främst en källa för nya lekar, danser och passande musik.

Han upplever att han får stort gehör för sina förslag på skolan.

– Jag har fått bevisa mig själv genom åren och därmed fått högre status.

Josephine Vilenius, 27, är lärare sedan 2020 och jobbar på Blåsboskolan i Västerås där hon ansvarar för 350 elever. Hon vet var man snabbt och smidigt hittar inspiration till roliga lektioner utmärkt förpackat på sociala medier som Instagram, TikTok och Facebook.

Hon har också noterat att skolan har elevassistenter med dolda talanger som imponerar på eleverna och som passar på idrottslektioner.

– Det gäller att bli kompis med dem bara. Vi har en som har tränat MMA och en annan som är jätteduktig på basket. Gissa om det går hem bland eleverna, MMA-träning…

– Och utanför skolan har vi alla föreningar, paddelhallar och klubbar… Blir man bara tjenis med dem öppnas dörrar och man kan få komma på besök.

Har haft tur med bedömningar

Josephines problem som ensam idrottslärare är inte att hitta på saker att göra. Problemet är att göra det igen och igen.

– Där skulle jag vilja ha en kollega som hjälpte mig ibland, säger hon.

Och med bedömningar, kanske?

– Jag har haft tur med det. Danslektionerna, till exempel, gör jag tillsammans med musikläraren som låter eleverna skapa rytmer som de sedan ska röra sig till. Då kan vi bedöma tillsammans.

Går från jobbet med varmt hjärta

Som ensam lärare behöver man vara lite mer entreprenöriell, tänka lite bredare för att få fler att bolla med, enligt Josephine.

– Jag samarbetar med NO-lärarna när de kör kroppen och blod och puls. Allemansrätten kombinerar jag med orientering. Hemkunskapen sätter jag ihop med ämnet hälsa och så har vi haft ”skogsmatte” där vi räknat med kottar och pinnar med de yngsta.

Arbetsbelastningen är akilleshälen.

– Jag har fem lektioner om dagen och det är en för mycket. Jag går från jobbet med varmt hjärta varje dag för eleverna är så fina, men… det är mycket jobb.