”Marknadsskolan är inte bara ett system, utan en kultur”

Vid det här laget har nog ingen missat läraren Filippa Mannerheims debattartikel ”Jag anklagar” (Expressen 17/11) där hon riktar en välförtjänt känga mot samtliga riksdagspartier samt ger dem skulden för koncernskolornas expansion på den svenska skolmarknaden. Mannerheims debattartikel följdes upp av läraruppropet ”Vi anklagar”, en namninsamling som i skrivande stund är uppe i över 16 000 påskrifter och fått uppmärksamhet i riksmedia.

Att lärarrösterna äntligen börjar höras i skoldebatten är välkommet. Vilka andra är bättre lämpade att vittna om konsekvenserna av den svenska skolans marknadisering?

Vi var nog många som hoppades att lärarinitiativen skulle bemötas med intresse och ödmjukhet från politiskt håll. Istället har reaktionen från främst riksdagspartierna till höger blivit den rakt motsatta. Företrädare från Moderaterna (som Lars Beckman) och Sverigedemokraterna (som Patrick Reslow) har i närmast Trumpsk stil valt att gå till motattack. En anmärkningsvärd reaktion när en yrkesgrupp går samman och försöker rikta uppmärksamhet mot problem i den kanske viktigaste samhällsinstitutionen vi har.

Så vad ska vi göra nu, när debattartiklar och lärarupprop inte verkar bita på politiker som Beckman och Reslow?

Då slog det mig. Jag har vistats i den svenska marknadsskolan under snart 15 års tid, men inte en enda gång tagit emot besök från de personer som ytterst styr över verksamheten: våra riksdagspolitiker. Ni kan därför se den här texten som en öppen inbjudan. Så fort pandemin är över ska jag se över möjligheten för marknadsskolans försvarare att hälsa på. Välkomna att följa med under en arbetsvecka så ska jag berätta och visa vilka konsekvenser marknadiseringen av den svenska skolan får i praktiken.

Ni kan få sitta med när jag besvarar vårdnadshavare som ifrågasätter mina bedömningar och därmed även indirekt min kompetens och professionalism. Ni kan få vara med på möten och se hur tid som skulle kunna användas till verklig pedagogisk utveckling eller ämnesfortbildning istället ägnas åt varumärkesbyggande och ”profilering”. Ni är välkomna! Men ni bör vara medvetna om att jag klarar mig ganska lindrigt undan på min kommunala gymnasieskola i innerstaden.

Det hade varit bättre ifall ni besökte mig under mina första år som lärare på den koncerndrivna friskolan. Där hade ni fått se hur koncernledning och chefer helt öppet pratade om elever som ”kunder”. Om ni hade besökt mig då kunde ni ha fått sitta med när jag gick igenom de ”kundutvärderingar” som indirekt påverkade min lön och hur många lediga dagar jag skulle få under sommarlovet.

Eller om ni hade besökt mig under åren på den kommunala frånvalsskolan i förorten. Det hade varit bra ifall ni på egen hand hade fått se hur ungdomarna från villakvarteren varje morgon tog pendeltåget in till gymnasieskolan i stan, medan ungdomarna från miljonprogramsområden åkte åt motsatt håll. Kanske att de åtminstone hann se varandra genom tågfönstren?

Det är mycket möjligt att lärare har andra erfarenheter än mig. Fråga om ni får besöka dem också! Våga lämna riksdagskansliet för en stund. Inte bara för att få se problemen, utan även allt det fantastiska arbete som görs i svensk skola. Ni kanske till och med får en respekt för lärare och rektorer som gör att vi bemöts med mer ödmjukhet i framtiden?

Marknadsskolan är inte bara ett system, utan en kultur. För att förstå det måste man ha arbetat inom skolan. Jag erbjuder er i alla fall en möjlighet att hälsa på. 

Fredrik Törnqvist, gymnasielärare i samhällskunskap och historia, Stockholm

•  Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.