”Det är lokalt som framtidens starka fack byggs”

Så nu står vi här. Förväntansfullt. 2023 hägrar med allt det okända och oförlösta som ett nytt år innebär. Det är året då LR och LF går samman. Det är ett år där olika rutiner och traditioner behöver mötas, omformas och enas, och det är ett år av nya samarbeten och samverkan.

Det är också ett år som följer på vad som varit. Vi lever i en intressant tid; skolpolitiken har förändrats dramatiskt de senaste trettio åren och de beslut som togs för ibland decennier sedan bär nu frukt.

Det här är vad vi ser

Vi ser sjunkande resultat, glädjebetyg och fallande läslust; vi ser utbrändhet, vi ser ångestattacker, maktmissbruk från ledningar, apati hos huvudmän, slimmade marginaler, hur tekniska lösningar premieras före pedagogisk expertis och vi ser ett civilsamhälle som inte längre kan bära vikten av utmaningarna: det finns en gräns hur mycket man kan skära i socialtjänst och skolbudget innan ungdomar börjar rinna genom maskorna i nätet.

Vi ser studenter som går igenom utbildning, jobbar två tre år och hoppar av, skolar om sig – jag känner flera personligen. Vi ser veteraner som ger upp tio år från pension, för deras kunskap och erfarenhet står sig slätt framför en ny, spännande lösning i häftig font och tuff grafik.

Vi ser elever som hade behövt det där stödet som en vuxen med lite luft i schemat hade kunnat ge, som nu sparkar grus på skolgården innan hemgång, tankar och känslor obehandlade.

Verkligheten knackar på

Mycket av detta är en fråga om beslut tagna i sammanhang där verklighet spelar mindre roll, men det betyder inte att samma verklighet inte en dag knackar på.

Fackets roll är att rikta ett strålkastarljus mot dumheterna, ställa sig mellan beslutet och den som drabbas, och säga “nej”. Vad jag efterlyser, vad jag själv stolt deklamerar på tolvslaget, och som vi alla bör uppmuntra varandra till, är ett kämpande fack. Ett rättvist fack, och ett fack som vågar vara jobbigt.

Det finns ingenting som hindrar lokala ombud och skyddsombud att ställa ledningen mot väggen. Det finns inget som hindrar regions- och föreningsombud att konfrontera huvudmän. Som ombud kan det räcka med en anmälan eller oenig MBL, men många bäckar små gör dessa lokala åtgärder till en massiv stormflod som ledning och huvudman måste hantera.

”Gräsen spräcker betongen”

Som facklig medlem har du en hel organisation i ryggen, och som ombud har du en plikt att föra medlemmarnas talan, så det gäller att tala, skandera och skrika.

Särbehandlas medlemmar eller ombud? Tvista. Följer scheman inte kollektivavtal? Tvista. Respekteras inte MBL? Tvista. Lämnas utmaningar i arbetsmiljö – fysisk som psykisk – utan åtgärd? 66a. Lägg dem, bygg på floden, lyssna på medlemmar och ställ er tillsammans upp och säg nej.

Vi har en hel yrkeskår som ropar efter ett slut på nedskärningar och en återvunnen pedagogisk respekt och frihet, men sanningen är att allt kräver handling. Om nedskärningarna ska stoppas måste vi stoppa dem; om vi vill ha respekt måste vi vinna den, och frihet? Frihet är inget givet utan taget, och den är värd att greppas, utföras och försvaras.

Nya tider kräver en ny facklighet. Det är lätt att tänka att vår styrka kommer ur antalet medlemmar som då ger något politiskt mandat till nästa nivå i hierarkin, men det stämmer inte: medlemsvolym är bara kraft till megafonen – det är gräsen som spräcker betongen. Det är lokalt det framtida, starka facket byggs.

Samuel Byström, lokalombud och huvudskyddsombud, tidigare LR Internationella Engelska Skolan.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.