Dubbelt så mycket praktik för lärarstudenterna

Praxischock. I vilka yrken mer än läraryrket pratar man om en sådan? Sven-Erik Hansén, professor emeritus i tillämpad pedagogik vid Åbo Akademi och med lång erfarenhet av lärarutbildningarna i Norden, menar att hur väl lärarutbildningen än försöker förbereda studenterna för sitt kommande yrke så är det något helt annat när man väl står där, ensam i klassrummet. Läraryrket är ett högplatåyrke, säger han, ett yrke utan startbana. 

Men ställer man frågan till studenter och handledare vid lärarutbildningen i Kalmar om hur väl just deras utbildning förbereder studenterna för yrket får man tvärtom svaret: Mycket! 

– Ja, jag känner mig förberedd. Jag tycker att jag har koll på mitt kommande yrke. Först och främst eftersom vi i så hög utsträckning fått ta del av hur det verkligen är ute i verksamheterna, säger Wiktoria Kasek, som i dagarna tar emot sina första alldeles egna elever. 

I juni tog hon tillsammans med 13 kurs-are examen från första omgången av den verksamhetsintegrerade inriktningen (VI-profilen) på lärarutbildningen vid Linné-universitetets filial i Kalmar. Två dagar i veckan, varannan vecka från dag ett, har de under hela utbildningen varit på plats ute i skolan. 

Verksamhetsförlagd utbildning (VFU) har de precis som alla andra. Tiden till de så kallade VI-dagarna tas i stället från de teoretiska kurserna. 

Sammantaget är VI-studenterna ute i ”verkligheten” dubbelt så mycket som på en vanlig lärarutbildning.

– Tanken är att vi ska ta med oss det vi lär oss i universitetskurserna ut i skolan och pröva det där och sen tar man med det tillbaka till universitetet igen. Sen har väl det sett lite olika ut beroende på vem som hållit i kursen på universitetet, säger Wiktoria Kasek. 

I början handlade det mycket om att observera, allt eftersom blev de mer och mer delaktiga i klassrummet. 

De blivande lärarna är ute på en och samma skola ett helt läsår där de genomför både VI-dagar och VFU och hinner därmed lära känna eleverna väl. Sen byter man. Totalt fyra skolor hinns med och det finns en uttalad tanke om att det ska vara både stora och små skolor, i staden och på landsbygden. 

Vi har ju varit lite av försökskaniner.

Att studenterna hela tiden har kontakt med pedagogerna ute på golvet är den stora poängen med VI-profilen, säger Cecilia von Walden, mellanstadielärare på Sjöängsskolan, och en av dem som handlett lärarstudenterna. 

– Här får de koppla sina teoretiska studier till verkligheten. Ibland förstår man som student inte det man läst förrän man faktiskt står i klassrummet. Vissa saker måste mogna, det här är ett hantverk. Så kopplingen mellan teori och praktik är väldigt viktig. Jag tror också att det är viktigt att låta studenterna arbeta i klassrummet så att de verkligen får känna på vad yrket är. Det är absolut största fördelen, säger Cecilia von Walden och tillägger:

– En del hoppade av ganska tidigt eftersom de kände att det här yrket inte var något för dem. Det kan man också upptäckta tidigt med det här upplägget, så att man inte läser i fyra år och sen känner: nej, det här blev fel.  

Bristen på koppling mellan teori och praktik brukar vara en stående punkt i den återkommande kritiken mot lärarutbildningen generellt. När Skolvärlden i fjol träffade tre lärarstudenter i Uppsala gick det som en röd tråd genom samtalet. ”Mycket av det vi gör är inte förankrat i vårt framtida yrke”, ”Jag har nu läst i tre år. Två veckor har jag varit på en skola, that’s it”. De uttryckte också en önskan om mer VFU eller att få följa en lärare under en längre tid. 

Wiktoria Kasek menar att VI-utbildningen i Kalmar kan ses som ett svar på Uppsalastudenternas önskningar. 

Finns det inga baksidor? 

– Vi har ju varit lite av försökskaniner så allt har inte varit perfekt. Det har fungerat lite olika bra beroende på hur insatta universitetslärarna varit. Alla lärare har inte haft koll och har inte alltid vetat om att vi gått den här profilen, säger hon. 

Linnéuniversitetet har lärarutbildningar på två orter, förutom den i Kalmar finns en i Växjö. Båda följer samma läroplan men det är bara i Kalmar man har VI-dagar. 

– Vi har alltså läst samma sak men ska dessutom ut i skolan. Det har inte alltid funkat smidigt, men det har löst sig. 

En förändring Wiktoria Kasek önskar är att VI-dagarna ska bli obligatoriska. Det har de inte varit, av praktiska skäl, samtidigt som det finns en förväntan om att man ska genomföra dem. 

– Och det vill man ju, men det har ställt till det ibland när det krockat med annat. Men för mig har VI-dagarna varit prio ett. Det är där man lär sig. 

Det är verkligen win win.

Cecilia von Walden som varit handledare även tidigare, när studenterna bara hade VFU, menar att hon har mer kontakt med universitetslärarna nu. Handledarna blir erbjudna några heldagar per läsår på universitetet för att hålla sig ajour med dagens lärarutbildning. De här dagarna tar studenterna hand om klasserna medan handledarna får fortbildning i sina ämnen, ett tack från universitetets sida.

– Det är verkligen win win. Vi har fått fördjupningar i våra ämnen som varit mycket värdefull, säger hon. 

Sett till din arbetsbörda som lärare – innebär handledningen mer jobb? 

– Det är absolut mer jobb. Du ska handleda, du ska lotsa. Från dag ett ska jag finnas med. Studenterna måste få pröva sina vingar men samtidigt är det jag som handledare som ska lära ut hantverket och finnas som ett stöd med all min erfarenhet och kunskap. Det är jag som har ansvaret och det tar tid vid sidan av allt annat jag måste göra. Jag är inte heller den som tycker man kan handleda en gång i veckan utan det måste ske varje dag när det är nytt och fräscht.

– Men det är så roligt. Jag blir hela tiden upplyft av nya saker och jag får större krav på mig att läsa forskning och kurslitteratur. Och det är fantastiskt när det fungerar och studenten blir som en extra kollega i klassrummet.

Under den allra sista VFU:n genomfördes ett så kallat klassövertagande. Wiktoria Kasek säger att det var det bästa av allt. 

– Under två veckor i våras tog jag över allting. Jag var som en klasslärare, jag tog alla föräldrasamtal, alla konflikter, möten, ja precis allt. Då går det inte att luta sig mot sin handledare. Det är den stora fördelen med vårt upplägg, att vi är ute hela tiden under lång tid och sedan fångas det upp i den här klassövertagningen. Det gav så mycket och jag kände att jag har koll på allt, det var jättebra. 

Både Wiktoria Kasek och Cecilia von Walden återkommer till att man kan se utbildningen som en enda lång anställningsintervju. En bekräftelse på att det fungerat fick de nyligen av en rektor som stod i beredskap att anställa två av VI-studenterna och som tyckte att det vid anställningsintervjun var ”som att prata med en erfaren lärare”.

– Det var kul att höra, förstås. De har tagit del av så mycket, föräldramöten, utvecklingssamtal, konfliktlösning, alla dokument, sådant som många andra nyexaminerade lärare knappt sett. Vi har känt behovet av en sådan här utbildning länge och jag är så glad över att den äntligen blivit av, säger Cecilia von Walden.