Så klarade Elina praxischocken

– Vilka är det egentligen som syns i medierna? Och vilka grupper syns sällan, kanske inte alls?

Händer sträcks upp i luften, några viskar. 

Det är lektion i samhällskunskap på ekonomiprogrammet på Luleå gymnasium. 

Det är en av läsårets sista lektioner och trots att sommarlovet hägrar för eleverna är det bra fart på diskussionen. Läraren Elina Halvarsson rör sig runt i klassrummet, lyssnar och deltar i diskussionen där det behövs. 

– Jag känner mig hemma i klassrummet. Jag tycker att det är roligt att gå till jobbet, säger hon.

Så har det inte alltid varit. För tre år sedan blev Elina Halvarsson klar som lärare i samhällskunskap och historia. Efter fem års studier var det äntligen dags att ge sig ut i verkligheten, att undervisa på riktigt. Elina Halvarsson såg fram emot det. 

Det var många tårar det året.

Första anhalten på lärarbanan blev en högstadieskola i Älvsbyn i Norrbotten. Under studietiden hade hon många gånger hört talas om den så kallade praxis-chocken, den som sägs drabba många nya lärare. Hon kände sig väl förberedd efter studierna och inställd på att det kunde bli tufft. 

Lik förbaskat stod Elina Halvarsson och grät framför spegeln efter någon vecka. 

– Det var mycket tårar, det var många tårar det året, säger hon och skrattar lite åt minnet. 

Att vara ny på jobbet, att praktiskt utöva det som lärts in teoretiskt är svårt och ovant i de flesta yrken. Men kanske är det än mer komplicerat för lärare, resonerar Elina Halvarsson. 

– Som lärare har man inte bara en chef och kollegor att förhålla sig till, det är även elever och föräldrar som ställer krav. Man ska leverera varje dag.  

På högstadieskolan i Älvsbyn gick det mesta fel till en början. Så kändes det åtminstone för Elina Halvarsson. Det var stökigt i klassrummet och allmänt rörigt. 

– Jag kom efter en lärare som var väldigt omtyckt. Vi var på många sätt varandras motsatser. Han var lång och skäggig och jag en liten tjej. Redan där var jag annorlunda, berättar Elina Halvarsson. 

Eleverna jämförde henne ständigt med den saknade företrädaren. Ofta med ungdomars brutala uppriktighet. 

– Jag fick hela tiden höra att så gjorde inte deras gamla lärare. I slutet av nian var det med glimten i ögat, men i början var det fullaste allvar. Man känner sig ganska värdelös då. Jag förstår att de saknade någon som de tyckt väldigt mycket om.

Att företrädaren abrupt hade lämnat läraryrket gjorde inte saken lättare. Tid som borde gått till att planera terminen fick läggas på att rensa upp i det ostädade klassrummet. Det saknades dokumentation både om de enskilda elevernas kunskaper och om vad klassen gjort som helhet.

– Jag hade bara betygen att gå på och visste inte hur långt klassen hade hunnit, säger Elina Halvarsson. 

Lärarkollegorna var till stort stöd under den första tiden. Det var inga problem att ta del av kollegornas planering och som ny lärare fick hon massor  av material som kunde behövas i undervisningen. 

– Samtidigt är det svårt att undervisa med någon annans material. Jag visste ju inte vad han brukade säga i klassrummet, säger Elina Halvarsson.

Jag bestämde mig för att ta allt med en klackspark.

Hon fick också mängder av tips om hur hon skulle agera för att få ordning i klassrummet. Råden var dock inte helt samstämmiga. Någon tyckte att Elina skulle vara jättesträng, en annan berättade om kollega som aldrig log före höstlovet. 

– Jag testade några av de där tipsen. Men det gick inte. Det blev så mycket konflikter, säger Elina Halvarsson. 

Efter den första terminen, när självförtroendet fått sig en rejäl törn, analyserade Elina situationen. 

Slutsatsen blev att enbart försöka förändra det som hon kunde påverka. Att ändra på en hel klass är stört omöjligt. 

Så Elina Halvarsson utgick från sig själv.  Det första beslutet blev att lägga ännu mer kraft på planerings-tiden. Hon bestämde sig för att inte oroa sig så mycket för lektionerna, men se till att alltid ha med sig roliga planeringar dit. Sedan insåg Elina att den stränga stilen inte passade henne. 

– Mina äldre kollegor tyckte att eleverna skulle ha respekt för mig bara för att jag är lärare. Men när jag pratade respekt med eleverna tyckte de respekt är något som man förtjänar. Jag kände att jag stod närmare eleverna än mina kollegor i den frågan, berättar Elina Halvarsson. 

Resultatet blev att hon gick till lektionerna med en annan attityd. 

– Jag bestämde mig för att ta allt med en klackspark och charma ihjäl dem, berättar hon.

Då gick det bättre. Allt stök försvann inte som i ett trollslag, men efterhand blev det lugnare och konflikterna blev färre. 

– När jag inte tog alla konflikter fanns det inte längre något att göra uppror mot, säger Elina Halvarsson. 

Det gäller att ”ta rummet” och ha tempo.

Enligt skolutvecklaren John Steinberg, som skrivit flera böcker om ledarskap i klassrummet, gjorde Elina Halvarsson helt rätt. Man ska inte jaga upp sig om eleverna varit stökiga, utan fokusera på sig själv.

Planering är otroligt viktigt, menar han.

– Det är alltid lättare att få eleverna att lyssna om man är väl förberedd och om allt material är på plats. Sen gäller det att ”ta rummet” och ha tempo, säger John Steinberg.

Att fånga uppmärksamheten hos en grupp 14-åringar är svårt. Därför ska en lärare, menar John Steinberg, se sig som en artist. 

Det är inte bara viktigt vad som sägs på lektionen, utan också hur det sägs. Att använda konstpauser och gester som till vardags skulle betraktas som överdrivna är inget en lärare ska skygga för. 

– Hur man använder kroppen, blicken, gester och vilken position man tar i rummet är väldigt viktigt, säger han. 

Elina Halvarsson håller med om att en lärare till viss del måste spela en roll. Samtidigt är hon tveksam till alla råd nya lärare får om hur de ska agera. 

– Nånstans måste man vara sig själv. Annars går det inte.  

Därför är hon tveksam till att ge alltför detaljerade råd till andra nya lärare. För det som fungerar för en lärare behöver inte vara rätt för en annan. 

– Jag tror att man måste våga prata om sina misslyckanden. Och testa och utvärdera. Hela tiden testa och utvärdera. Det tror jag är grunden. 

Efter tre år i yrket trivs Elina Halvarsson utmärkt som lärare. För hennes del tog det lite mer än ett år att komma in i jobbet. 

Nya lärare behöver mer planeringstid.

Den första chocken skulle kunna lindras om arbetsgivarna tog ett större ansvar när en nyutexaminerad lärare rekryteras. Elina Halvarsson efterlyser mer långsiktighet från arbetsgivarna. Om en ny lärare får lite mer uppbackning av skolledningen i början kan personen utvecklas och bli en riktigt bra lärare om några år. 

– Anställer man någon som är nyexad måste man vara beredd att kompromissa. Första året måste man vara beredd att tänka till lite så att nya lärare inte ger upp efter ett halvår, säger Elina Halvarsson. 

En väg skulle kunna vara att nya lärare inte ska behöva ha full undervisningstid. Nya lärare behöver mer planeringstid, menar Elina Halvarsson. 

– Det är jättestor skillnad på en som jobbat i 15 år och den som inte jobbat alls. Som ny har man ingen erfarenhet att falla tillbaka på, säger hon.