mardrom_grafik1
Lärarundersökning

En av tre rädd för anmälan

Var tredje svensk lärare känner oro för att bli anmäld av en elev eller en förälder. Ännu fler har blivit hotade med anmälan, visar en ny undersökning som Skolvärlden har gjort. Vad får det för konsekvenser när det finns nya instanser som skärskådar och dömer en lärares agerande? Skolvärlden har granskat juridifieringen av läraryrket.

Hela undersökningen

Här hittar du samtliga frågor och resultat i undersökningen av lärarnas oro för att bli oskyldigt anmäld av förälder eller elev. 

”Juridifiering är att samhällsproblem i allt större grad beskrivs i rättsliga termer och att deras lösning söks i lagstiftningen. Juridifieringen är ett bekymmer. Eftersom juridiken ofta är teknisk, reducerar juridifieringen viktiga samhällsdiskussioner till debatter om teknik, mellan människor som inte är fullt insatta i hur tekniken fungerar.”

Orden kommer från Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Han beskriver hur det gradvis har skett en ansvarsförflyttning i samhället, från privatpersoner till politiker och vidare till domstolar och myndigheter.

– Vi ser en anmälningskultur och att det som tidigare sågs som politiska eller moraliska frågor har blivit juridiska frågor. Inom skolvärlden ser vi att rektorer och lärare kan dras inför rätta, säger han.

Mårten Schultz kallar juridifieringen för ”en enormt svår fråga” – som inte är svartvit.

– Det finns mycket bra i juridikens värld så det är inte säkert att det här bara är en dålig utveckling. Skolan kan inte vara en ansvarsfri zon, till exempel vad gäller våld. Men juridiken är trögrörlig och processer tar tid. Det finns också en risk att de verktyg som finns missbrukas och att människor anmäler saker som de inte borde. Det måste vara svårt att som lärare ha ett ansvarsområde som sträcker sig utanför skolmiljön och skoltiden, säger han och tar som exempel i vilken utsträckning det kan förväntas att lärare ska ha koll på vad elever skriver på sociala medier.

Det senaste decenniet har det införts nya lagskrivningar och tillkommit myndigheter som granskar och kontrollerar skolan – och därmed lärarna. Skolinspektionen och Barn- och elevombudet inrättades 2008 och sedan dess har antalet anmälningar stadigt ökat år för år, till över 3 700 i fjol.

Skollagen från 2011 har nya paragrafer om läraryrkets utövande. Dessutom kontrolleras resultat och måluppfyllelse skola för skola, inte minst via de nationella proven.

I och med lärarlegitimationen infördes ytterligare en instans, Lärarnas ansvarsnämnd, där Lars Dirke är ordförande.

– Om vi har ett system med en lärarlegitimation måste vi också ha en säkerhetsventil för att kunna ingripa mot legitimationen vid allvarliga missförhållanden. Det är därför nämnden finns. Det är inget allmänt etiskt organ som uttalar sig om hur lärare ska uppträda i olika situationer, utan det handlar om att bedöma en viss lärares specifika uppträdande och se om det är så klandervärt att man bör få en varning eller inte bör ha lärarlegitimation. Det är undantagsfallen vi har att bedöma, säger Lars Dirke.

Det är Skolinspektionen som avgör vilka ärenden som ska föras vidare till ansvarsnämnden, som under sina tre år hittills bara fattat sju beslut. Ytterligare tre ärenden är under handläggning.

– Jag trodde från början att vi skulle ha många fler ärenden. Att det inte blivit så beror säkerligen på att Skolinspektionen sorterar bort väldigt mycket. Det är svårt att veta i vilken utsträckning det kommer att öka när systemet med lärarlegitimation får fullt genomslag. Men i det stora hela är det ett gott betyg till lärarkåren. Vi har inte haft så många fall och i flera av dem har vi valt att inte vidta några åtgärder. Eftersom det varit så få ärenden har vi inte så väldigt mycket fast praxis, säger Dirke.

I november 2013 hände något som fick pedagogikprofessor Gunnel Colnerud att känna att kontrollkraven på den svenska skolan började anta absurda proportioner. Då fick Skolinspektionen kritik av en annan myndighet, Riksrevisionen, för att inte vara tillräckligt effektiva i sin granskning av undervisningens kvalitet.

Eftersom skollagen inte specificerar vad som är en god undervisning borde regeringen konkretisera det, så att Skolinspektionen kan göra en bedömning, menade Riksrevisionen.

– Det går aldrig att detaljstyra en lärare. Det finns inga standardiserade lösningar som passar alla händelser som sker i ett klassrum – det faller på sin egen orimlighet. Det finns saker som måste fastställas i lag, som har med rättigheter och grova misstag att göra. Men inte detaljerna. Det är en professionell fråga att avgöra. Det går inte att föreskriva allt med hjälp av lagar, säger Gunnel Colnerud och fortsätter:

– Skolan är ett öppet, socialt system, där det händer massor med oförutsägbara saker och där lärarens omdöme är avgörande. Lärare ska genom studier, erfarenhet och diskussioner skaffa sig en uppfattning om vad som är rimligt att göra i olika situationer.

Enligt Gunnel Colneruds beskrivning påbörjades på 1990-talet en chockprofessionalisering av läraryrket, när läroplanen blev tunnare och lärarna friare att tolka mål och planera sitt eget arbete. När alliansregeringen tillträdde 2006 följde en chockreglering, när skolan skulle ”styras upp”.

– Det är rätt radikala grepp, båda två. Det första var lite väl optimistiskt, att genom att säga att lärarna är en profession så skulle de helt plötsligt bli det och ta ansvar samtidigt som de blev avlövade det de hade lärt sig tidigare. De var inte förberedda. Men sedan – när de började hitta formerna för hur de kunde ta ansvar för olika saker inom professionen – då kom regleringen i stället.

Gunnel Colnerud menar att det är en politisk panik över de vikande resultaten som till stor del ligger bakom den uppskruvade kontrollen av den svenska skolan.

– Jag tror inte att man hade brytt sig om att göra så många ingrepp annars. Det är min hypotes.

Den nya skollagen från 2011 har gjort juridik av mellanmänskliga relationer och av frågor som tidigare ansågs tillhöra det pedagogiska området, där lärarens ansvar var självklart, säger Gunnel Colnerud. Att ovanpå det ha kontrollinstanser som Skolinspektionen och Barn- och elevombudet spetsar till situationen ytterligare, anser hon.

– Nu är det jurister som i efterhand ska avgöra om lärarens åtgärd var bra eller inte. Jag uppfattar det som ett sätt att deprofessionalisera yrkeskåren.

Lärarna som yrkesgrupp är inte utan skuld i utvecklingen, påpekar Colnerud:

– Ibland har jag faktiskt varit lite förvånad över hur mycket man har ropat på regler. Den förra regeringen var inte sen att tillgodose det. Kanske är det för att lärare vill slippa diskutera, motivera och argumentera och i stället kunna säga ”det här är det som gäller”. Det är bekvämt – man är inte ansvarig för regler som någon annan har bestämt. Men det finns fortfarande ett stort utrymme i den vardagliga praktiken, där det är lärarens omdöme som avgör vad som är tillåtet och inte och hur arbetet ska ledas.

Professor Colnerud är verksam vid Linköpings universitet och har 20 års erfarenhet av forskning om lärares yrkesetiska dilemman. Hon är noga med att poängtera att skolan inte kan vara fri från lagstiftning och säger att det är en självklarhet att elever måste skyddas mot lärares etiska övertramp. Att lärare tvekar inför att reagera och agera mot kollegors övertramp kan också ha bidragit till juridifieringen, menar hon.

– En stor del av min forskning har fått till följd att jag kritiserat lärarna för att de inte har ingripit och protesterat mot sina kollegor. Det kanske de fortfarande inte skulle ha gjort – och då är ju ett anmälningsförfarande det enda som återstår. Men jag tycker att man kunde ha gjort som i andra professioner, som läkare, psykologer och advokater, som har ett etiskt råd som tar emot anmälningarna. Då hade det varit lärare som utredde och avgjorde frågorna. Det behövs en överenskommelse lärare emellan för att förhindra, påtala och ingripa för att skydda eleverna i dessa fall.

Enligt Gunnel Colnerud är det i dag inte lärarprofessionen som äger frågan om att korrigera kollegor som behandlar elever illa. Ansvaret vilar istället på juridiska instanser. Hon beskriver det som att ”problem har flyttats bort från professionen till ledningen för skola och kommunen, som kan bli skyldig att betala skadestånd till eleven”.

– Om en lärare säger till på skarpen till en elev att han ska sätta sig istället för att gå runt och störa – då kan det anses vara kränkande och så blir det en anmälningsfråga av det. Men man måste kunna särskilja det som verkligen är allvarliga frågor och det som hör till ledarskapet och skolplikten.

Det är en olycklig utveckling om lärare och rektorer börjar granska sina handlingar utifrån om de riskerar att bli anmälda i stället för att göra det de tror är bäst, menar Colnerud. Det får konsekvenser, både i den dagliga skolverksamheten och för yrkesrollernas utveckling på sikt.

– Att vara kontrollerad och ha en makt över sig påverkar naturligtvis. Lärarnas administrativa börda är också ett uttryck för kontroll. De ska redovisa vad de gör och hur det går.

Anmälningsrädslan är i högsta grad närvarande i den svenska lärarkåren, visar en färsk undersökning som Skolvärlden gjort bland nära 1 300 medlemmar i Lärarnas Riksförbund. Hos 45 procent av de medverkande har oron att bli anmäld av elever eller föräldrar ökat de senaste två åren. 38 procent av lärarna har blivit hotade med anmälan och nästan lika många känner oro för att bli det.

Undersökningen visar också att nära en fjärdedel har tvekat att ingripa i ordningssituationer på skolan – som bråk mellan elever – av rädsla för att bli anmälda. Och 44 procent har avstått från vissa lektionsmoment, som laborationer eller utomhusaktiviteter, på grund av att det kan utgöra en förhöjd risk för eleverna.

Resultaten sammanfaller med det forskare vid Linnéuniversitetet såg när de för ett par år sedan undersökte hur lärare förhåller sig till risker och vilka konsekvenser det får. Studien, som involverade 500 lärare och förskollärare i Kalmar kommun, visade att det didaktiska rummet krympt på grund av risktänkandet. Detta påverkade också lärarnas agerande i olika situationer.

– Många av lärarna sa att de i dag avstår från att göra saker som de gjort tidigare. Rädslan över att till exempel bli anmäld överväger de pedagogiska vinsterna, har Per Lindqvist, docent i pedagogik vid Linnéuniversitetet, tidigare sagt till Skolvärlden.

Enligt honom hänger detta ihop med vår tids granskningssamhälle, där kraven på insyn är höga. Att relationen mellan föräldrar och skola har förändrats bidrar också. Inte minst ökar det tiden som läggs på att dokumentera vad man gjort och vad man kommit överens om.

– Vi kallar det för en försäkringsstrategi. Det finns naturligtvis dokumentation som är bra och som fyller en pedagogisk funktion. Men det finns också ett slags dokumentation som lärarna gör ”för att ha ryggen fri”, som de sa. Många lärare har en rädsla för att i framtiden kritiseras för olika tillkortakommanden och då har man dokumentation som bevis.

En del föräldrar upplevs vara ute efter att sätta dit lärare – som reagerar med att bli extra försiktiga.

– Lärare är och har alltid varit noga med säkerhet. Det som har förändrats är att man nu också är rädd för att bli anmäld eller uthängd i media till exempel, säger Per Lindqvist.

Skolinspektionens rättschef Marie Axelsson bekräftar att intresset från medier vad gäller anmälningar är stort.

– Många begär ut handlingar. Vi vinnlägger oss om att namnet på den enskilde läraren inte lämnas ut. Innan vi vet vad som kommer hända finns det inget allmänintresse i det. Vi försöker skydda den enskilde läraren så långt som möjligt, säger hon.

Marie Axelsson konstaterar att det ”i dag finns gott om möjligheter att anmäla en lärare”:

– Man kan bli anmäld till polisen, till JO, till huvudmannens klagomålshantering och även till Skolinspektionen.

Är det för enkelt att anmäla en lärare?

– Nej, det skulle jag inte säga att det är. Då pratar jag utifrån systemet som gäller Skolinspektionen. När vi har ett legitimationssystem måste vi kunna pröva om det är riktigt att en lärare har en legitimation, säger hon och tillägger:

– Systemet med att kunna bli anmäld till Skolinspektionen är förhållandevis nytt och jag förstår att det känns ovant. Däremot är det synd om lärare känner rädsla. Vår utredning på Skolinspektionen syftar till att hitta de lärare som är olämpliga eller oskickliga att bedriva undervisning. Vi involverar naturligtvis läraren i det, som en part i vårt ärende.

Matz Nilsson, förbundsordförande för Sveriges skolledarförbund, tycker att det är bekymmersamt om vi får en skola som är ifrågasatt och inte har politikers och övriga samhällets förtroende, utan ska ”fixas till” via lagar.

– Det är en glidning som vi kunnat se över tid. När en institution som skolan tappar i förtroende så försöker man styra upp det med lagstyrning. I dag har vi en inspektion som bara letar fel. Det finns många brister vi måste lyfta fram, men vi måste också ge en bild av att skolan är framgångsrik och lyckas. Annars kommer det att fortsätta.

Att fortsätta på den inslagna vägen och ytterligare detaljstyra skolan via lagstiftning ser Matz Nilsson som ”helt fel väg att gå”.

– Det vore att få en skola som stagnerar i alla dess former. Att låta barnen komma ut och uppleva saker utanför skolan är ett jättestort ansvar i lagskrivningen i dag, och då kanske man stannar med barnen på förskolan och skolan. Konsekvenserna av den här utvecklingen blir en väldigt instrumentell skola, där lärare och skolledare är mer noga med att följa lagen och göra rätt, i stället för att ta egna initiativ. Det blir en hämmad profession, säger han och fortsätter:

– Att öka förtroendet för professionerna skolledare och lärare är något vi driver hårt. Vi vill vända utvecklingen och ha mindre lagreglering och mer av ökat förtroende och förståelse för att skolan är livsnödvändig och att professionen klarar sitt uppdrag.

För att nå dit krävs, enligt Matz Nilsson, en rad saker:

• Ett aktivt, professionellt ledarskap från skolledarhåll.

• En aktiv och professionell dialog från lärarna vad gäller elevernas utveckling. Dialogen mellan samhälle och skola ska vara öppen och föräldrar ska ha goda möjligheter att få information om hur det går för deras barn i skolan.

• Tillit från huvudmännen – de måste visa att de litar på skolan.

– I Stockholms stad kan en rektor få mellan 50 och 100 mejl om dagen från föräldrar som vill påverka skolan i olika former; scheman, provtillfällen, ledigheter och annat. Det är en ohållbar situation. Vi måste få tillbaka att skolan backas upp av samhället som en viktig institution som man har tillit till. Skapar vi tillit och får ett självförtroende igen – då vet vi att skolan kommer att lyfta. Det är inte lagarna som kommer att lösa det, utan professionen.

Finns det några länder där man inte ser samma utveckling av ökad juridifiering?

– Det land vi alltid pratar om är Finland. Där är betyg och nationella prov professionens ansvar. I slutet av 80-talet och början av 90-talet hade vi också den positiva auktoriteten i skolan, men sedan dess har det ebbat ut mer och mer.

Hur påverkas förhållandet mellan rektor och lärare om det blir en rädslans kultur av att göra fel?

– Vi ser att lagskrivningen i dag innebär att förhållandet och dialogen blir mer formella. Det är livsnödvändigt att man stöttar varandra, men jag tror att många lärare kan känna sig ifrågasatta av skolledningen och skolledningen ifrågasatt av politikerna, när man får anmälningar i olika frågor. Anmälningarna blir mediala och det förstärker bilden av att skolan inte är en fungerande institution, men anmälningarna är ju inte representativa för hela verksamheten, säger Matz Nilsson.

Juridifieringen av skolans normer och ”chockregleringen” hänger även ihop med hur skolan styrs, konstaterar Gunnel Colnerud, som skrivit om frågan i den norska vetenskapliga tidskriften ”Etikk i praksis”:

”Förvaltningsstyrning, den styrning som politiker utövar över professioners yrkesutövande, sker genom lagar och förordningar. Den skiljer sig från professionsstyrning som vilar på utbildning, vetenskap och etik. Om professionsstyrning råder, genomför de professionella sina uppgifter och löser problem utifrån arbetets övergripande samhällsuppgift och innehåll med stöd av sin kompetens och yrkesetik. Som kontrast till den tidigare nämnda chockprofessionaliseringen kan man säga att förvaltningsstyrningen har medfört en chockreglering under de senaste åren.”

Niklas Stenlås, docent i historia vid Uppsala universitet, har studerat det han kallar avprofessionaliseringen av läraryrket. Han säger att New Public Management, NPM, spelar stor roll i det sammanhanget.

NPM är ett sammanfattningsbegrepp för styrnings- och ledningsmetoder hämtade från näringslivet, som gjorde sitt intåg i den svenska offentliga sektorn på 1980-talet. Syftet är att göra skola, vård och andra offentliga finansierade verksamheter lika effektiva som privata företag.

– New Public Management har vuxit fram eftersom det har funnits krav på att skattebetalarna ska få valuta för sina skattepengar och kunna se vad de går till. Man styr genom uppföljning. Ska man vara kritisk så kan man säga att man styr post factum. Man delar ut pengar och är inte så noga med hur de ska användas och följer upp efteråt i stället. I NPM ingår att man försöker inrätta ett nytt ledarskikt, mellan de professionella och huvudmännen. Det är det jag sett som ett problem för läraryrket, att det kommer en ny grupp personer som ska styra verksamheten utan att förstå den och utan att vara lärare, förklarar Niklas Stenlås, som ingår i en grupp forskare som fått pengar från Riksbankens jubileumsfond för att i ett nytt treårigt projekt undersöka hur olika skolreformer påverkat lärarnas professionella praktik och själva kärnan i läraryrket.

Hur går det att styra skolan smartare, tror du?

– Min lösning är att ha så höga krav som möjligt på lärarutbildningen och samtidigt överlämna så stor självständighet som möjligt åt lärarna. Men det går stick i stäv med utvecklingen i dag. Det blir starkare och starkare krav på att all offentlig verksamhet ska vara uppföljningsbar. Jag tror att det har att göra med att det kommit in en ny grupp administratörer som kräver det, säger han och tillägger:

– Har man välutbildade, skickliga lärare med en hög grad av självständighet och inflytande över sitt eget arbete, då fungerar professionsstyrningen väldigt bra. Det ser vi till exempel i Finland.

Gunnel Colnerud önskar att lärarna, innan chockregleringen tog vid, hade fått mer tid för att utveckla sin professionalism och hitta formerna för en i vardagen fungerande yrkesetik. Hon formulerar det som att ”yrkesetiken uppmanar till att ingripa, skollagen kräver att man anmäler. Dessa handlingar utmanar olika moraliska kvaliteter. Ett ingripande sker i närhet och i direkt kontakt med kollegan. Handlingen kräver mod och övertygelse om att ett ingripande är moraliskt nödvändigt och att en förändring måste ske”.

– Lärarkåren har stannat för länge i ensamarbete och haft för lite kollegiala överväganden. Man var på gång med det när man skrev de etiska principerna, som kom i december 2001. Jag önskar att lärarna hade fått fortsätta med det arbetet. Att ha kollektiva normer hjälper den enskilde läraren att hitta en vettig, rimlig och helst också mycket bra åtgärd i olika situationer.

Hur går det att bryta juridifieringen och chockregleringen?

– Det är en svår fråga. Det blir rörigt att göra om allt igen, även om lärarna alltid blir utsatta för det. Från politiskt håll ska man undvika att gå in och styra lärarna – i så fall ska de styra lärarnas villkor till det bättre. Jag tror på att förändra Skolinspektionens uppdrag, eller i alla fall formulera det på ett annat sätt så att de ger skolorna och lärarna uppmuntran i hur de kan göra om de har problem, i stället för sanktioner eller bestraffningar.

Åsa Dahlberg är lärare på högstadiet i Bjurholm i Västerbotten, fackligt aktiv och en av två LR-representanter i Lärarnas yrkesetiska råd. Det finns två sidor av juridifieringen, enligt henne.

– På ett sätt har vi en skola som i dag ger lärarna större handlingskraft – vi har tillåtelse att till exempel tillfälligt omhänderta mobiltelefoner och att avvisa elever som stör från klassrummet. Det är också en typ av juridifiering; att vi har mer riktlinjer för att tydligare visa på handlingsutrymmet som en lärare har. På ett annat sätt har det vuxit fram en juridifiering kring skolan där det finns ett rätt och fel i nästan allt som ingår i en lärares arbete – och det undergräver tilliten till professionen. Det kommer ett stort antal stödmaterial och allmänna råd från Skolverket kring det ena och det andra. Vi har gått en lång utbildning och ibland kan jag tycka att det rör saker som vi ändå har med oss. Men det hänger samman med att förtroendet för skolan inte riktigt finns där, säger hon.

Att hantera etiska dilemman är en naturlig del av vardagen som lärare. I Lärarnas yrkesetiska råd har Åsa Dahlberg och de andra medlemmarna diskuterat faror med att gömma sig bakom juridiken och hur rädsla kan påverka en lärares agerande.

– Vi har till exempel pratat om det här med att be om ursäkt. I juridisk mening kan det faktiskt betyda att man erkänner att man har gjort fel, medan det ur ett yrkesetiskt perspektiv bottnar i reflektion över hur man hanterade en svår situation där det kanske inte fanns möjlighet att agera på något annat sätt. Vi behöver stärka lärarna i att ha den yrkesetiska kompassen i ryggen och att förebygga problem som kan dyka upp och påtala för skolledningen om förutsättningarna för ett professionellt agerande inte finns där.

mardrom_grafik2
Kommentera