”En påminnelse inför skolstarten”

Det är dags för skolstart. Nu ska sovmorgnar bytas ut mot väckarklockor, badkvällar mot pluggkvällar och avslappningen förvandlas till ansträngning. Det är slut på sommaren, och över tar den gråa verkligheten. Samtidigt så glömmer vi ofta att det inte behöver te sig på detta vis. Det finns faktiskt en grupp elever där skolstarten är ljuset i vad som känns som en evigt lång tunnel. Där skolstarten faktiskt är tryggheten man längtar till, sammanhanget man vill tillhöra och flykten från mörkret där hemma. Där skolan är räddningen från en ofta alldeles för tuff vardag för ett barn.

Den fattigaste tiondelen av befolkningen växer i en alltför hög takt. Det är besvärligt att vuxna hamnar i kläm i systemet och går utan arbete. Det drabbar naturligtvis barnen hårdast. Det är de som lutar sig hjälplöst mot sina föräldrar. Men hur mår man om inte ens tryggheten själv är trygg? Långt ifrån alla har stabila hemförhållanden. Skolan blir ett tryggt fäste i livet där man förhoppningsvis kan känna tilltro till sig själv genom vuxna förebilder och jämnåriga kamrater. Man kan för en stund lämna hemmets verklighet för att hamna i skolans trygghet.

”Så, nu ska ni få berätta. Vad har ni gjort på sommarlovet?”. Vi sitter i en ring på golvet. Många av oss är bruna av solen och håret har blivit ljusare. Vi är tillbaka i skolan efter ett sommarlov man inte på långa vägar kunnat tänka sig ta slut. Händerna flyger upp i luften, alla har något att berätta om sommarens festligheter. Det är djurparker som besökts, bad vid stranden och ibland restresor som bokats för att kompensera för regnet. Samtidigt så jämför barn sig väldigt mycket med varandra. Det är inte lätt att vara den som inte har något att berätta. Många barnfamiljer, för att inte tala om ensamstående föräldrar, har en oerhört ansträngd ekonomi. Det blir omöjligt för barnen att leva upp till normen av sommarförväntningar med solblekt hår, skrubbsår på knäna och vispgrädde på nästippen.

Jag är förmodligen inte ensam om att minnas detta från min egen skolgång. Det tragiska är att jag även bevittnat liknande frågeställningar när jag nu har jobbat som vikarie i en skola som ligger i gränslandet mellan ett socialt utsatt område och innerstaden, mellan rika och fattiga, mellan utrikes och inrikes födda. Jag blev nästan stum när jag fick höra frågan från elevernas lärare. Tanken om att skolan ska verka kompensatoriskt och utjämna klassklyftor verkade vara tyvärr vara frånvarande hos några lärare. Ingen elev ska behöva ha ont i magen. Ingen elev ska behöva känna sig mindre värd. Följande visdomsord är väl värda att repeteras:

”Fråga inte vad barnen har gjort under sommaren, fråga vad de är nyfikna på i skolan i höst”.

Isak Skogstad
Lärarstudent