Erfaren och efterfrågad – därför jobbar 75-årige Lennart vidare

Läraren Lennart Stenerhag hade planerat att gå i pension vid 65. Ansökan var inskickad och klar.
Men i stället dök det upp ett oväntat erbjudande.
– Jag var väldigt tveksam först, men i dag är jag mycket glad att jag vågade satsa.

Lennart Stenerhag är 75 år och undervisar på individuella programmet på Karlfeldtgymnasiet i Avesta.

Hans elever har det tufft på många olika sätt. Några är hemmasittare, andra lider av ångest, har olika diagnoser eller saknar grundläggande kunskaper då de inte har fått så mycket skolgång innan de kom till Sverige. Ibland har han fått jobba flera år med en elev innan han har kunnat ge ett godkänt grundskolebetyg.

– Jag har alltid ömmat för de elever som får kämpa lite extra, de som har svårt att lära sig saker. Nyckeln är att de ska vilja lära sig. Därför är det viktigt att skapa en god relation så att de trivs, annars kommer det inte att fungera. Man behöver vara snäll. Det tycker jag är grunden i det här yrket.

Ett oväntat erbjudande

Att fortsätta jobba längre än många andra var ingenting som Lennart hade planerat. När han fyllde 65 år hade han arbetat som lärare i matematik och fysik på en grundskola under nästan hela sitt yrkesliv. Det var en bra tid, men nu var han trött och såg fram emot att gå i pension. Alla papper var klara och inskickade. Då dök det plötsligt upp ett oväntat erbjudande.

– Jag blev väldigt förvånad när rektorn på en gymnasieskola hörde av sig och ville rekrytera mig som fysiklärare. Jag hade ju bestämt mig för att sluta jobba och kände mig väldigt tveksam. Dessutom hade jag aldrig undervisat på gymnasiet tidigare och jag var osäker på om ämneskunskaperna fanns kvar i minnet.

Rektorn hörde av sig flera gånger för att be honom att överväga erbjudandet, och en fysiklärare på skolan lånade ut några läroböcker så att Lennart kunde läsa in sig och fundera lite. Efter ett tag började han tänka om.

– Ämneskunskaperna var inte så långt borta ändå, och tanken på att prova någonting nytt lockade. Till slut bestämde jag mig för att ge det en chans.

En glad överraskning

Den oväntade vändningen i livet gav honom energin tillbaka.

– Jag insåg att det är det här jag alltid har velat bli när jag blev stor – fysiklärare på gymnasiet. Jag hade bara inte upptäckt det tidigare eftersom jag aldrig hade provat. Det var en glad överraskning att få ägna mig åt någonting nytt som jag trivdes så bra med, när jag egentligen hade tänkt sluta jobba.

Lennart Stenerhag är långt ifrån ensam om att vilja arbeta lite längre. Pensionsmyndighetens statistik visar att medelpensioneringsåldern har ökat de senaste åren. De ekonomiska vinningarna kan vara en orsak. Ett års extra arbete kan ge mellan 1 400–2 200 kronor mer per månad i pension före skatt, livet ut. Det gäller för en person som har en lön på 35 000 kronor, enligt Pensionsmyndighetens beräkningar.

Man har rätt att vara kvar på jobbet till 68 års ålder enligt lagen om anställningsskydd, men man kan jobba ännu längre om man kommer överens med sin arbetsgivare om det. Lärare har förhållandevis goda utsikter att arbeta några år till då det råder lärarbrist inom vissa ämnen. Det kan dessutom vara ett gyllene läge att förhandla om bättre arbetsvillkor och lön.

Efterfrågad erfarenhet

Lennart Stenerhag undervisade i fysik tills han var 71 år, sedan anställdes en yngre fysiklärare.

– Jag fick frågan om jag inte kunde fortsätta jobba lite till, fast på individuella programmet, då min erfarenhet efterfrågades där.

Åter fick Lennart en chans att fortsätta utvecklas som lärare i den nya tjänsten. I mötena med eleverna på individuella programmet kan han hela tiden förbättra sin undervisning genom återkopplingen han får från dem.

– Det är ju inte bara jag som lär ut saker, utan jag lär mig mycket av dem. Det gäller att vara lyhörd och försöka anpassa sig.

Han är mycket nöjd med sin tjänst eftersom han får möjlighet att fokusera helt på undervisningen då han slipper ha mentorsansvar. Dessutom arbetar han bara 60 procent, vilket han tycker är lagom.

Några lärare som har rast sitter vid matbordet i personalrummet och pratar och skrattar. De öser beröm över honom.

– Vi behöver din erfarenhet; du kompletterar oss med kunskaper som vi yngre lärare inte har.

De vill höra hur han har planerat framtiden och hur länge han tänker fortsätta jobba.

– Vem vet om man ens har en framtid? Det kan gå fort, men så länge jag är pigg och så länge min kompetens efterfrågas, fortsätter jag gärna att undervisa.

– Det gör mig glad att känna att jag gör nytta. Det får mig att hålla i gång. Jag tror att jag skulle ha stagnerat om jag hade slutat jobba och bara suttit och väntat på att posten ska komma, löst korsord och klippt gräsmattan. Sådant hinner jag med ändå. Jag tänker att om jag nu tycker att det är roligt att undervisa och dessutom får en slant för det – varför ska jag då sluta?