Debatt

”Europa lyssnar när Andersson talar tyska – men lyssnar någon på språklärarna?”

mia-smith-kent-fredholm

Lärarna Mia Smith och Kent Fredholm är ordförande respektive vice ordförande i Språklärarnas riksförbund.

| Foto: Julia Sjöberg / Karlstad universitet

Under våren och sommaren har flera debattartiklar om språkens roll i skolan publicerats i svensk media. Äntligen! Men flera viktiga frågor har glömts bort i debatten, som alltför enspårigt tagit sikte på vilket språk som bör läsas, snarare än hur språkstudierna skall kunna leda till framgång. Språklärarnas riksförbund vill härmed presentera vårt perspektiv på frågor om språkstudier.

Peter Wolodarski påminde i sin ledare av den 8 maj om vikten av att kunna fler språk än svenska och engelska. Liksom Dagens Nyheters chefredaktör gladde vi i Språklärarnas riksförbund oss mycket när statsminister Magdalena Anderssons tal på tyska kablades ut i medierna. Alltför sällan synliggörs språkens betydelse i offentligheten på det sätt som statsministern här lyckades med. När en svensk politiker i ett avgörande utrikespolitiskt läge kan uttala sig på värdlandets eget språk, då får budskapet en helt annan tyngd. Att kontakterna med europeiska länder är viktiga för Sverige är ingen underdrift och liksom Wolodarski förfasas även vi över att så få elever i svensk grundskola nu läser tyska och franska – även om andra språk också är viktiga för landet och förtjänar sin plats i skolsystemet, vilket Wolodarski glömmer.

Företrädare för Tysk-svenska handelskammaren dryftar samma frågor den 10 juni och lyfter in ekonomiska perspektiv. Det handlar inte bara om individens val; Sverige som ekonomi har behov av fler tysktalande medborgare. Vi är tacksamma för det initiativ för att stötta tyskundervisningen som Tysk-svenska handelskammaren bidrar med, “Deutsch – mitt val!”, det finns ingen som helst tvekan om att ekonomiska tillskott underlättar satsningar på språk på landets skolor. Vi skulle välkomna liknande initiativ för att konkret stötta undervisningen även i andra språk, som också är viktiga för Sveriges ekonomi.

Tysk-svenska handelskammarens artikel följdes den 11 juni av Håkan Boströms ledare i Göteborgs-Posten, på liknande tema. Boström går längre än de båda föregående skribenterna och vill förpassa spanskan helt till gymnasiet för att på högstadiet enbart erbjuda tyska och franska.

Språklärarnas riksförbund vill framhålla att vi ser alla språk som viktiga – både för individen och för samhället. Vi vill inte ställa något av de moderna språken före något annat. Det finns andra aspekter av problematiken som förtjänar att diskuteras; vi vill alltså lyfta blicken högre än vad Wolodarski, Svensk-tyska handelskammaren och Boström gjort i sina texter. Problemet ligger nämligen inte enbart i vilket språk elever en gång väljer, utan också i hur länge de studerar språket och med vilka förutsättningar.

De så kallade moderna språken är i det svenska skolsystemet indelade i sju kurser, ofta kallade för “steg” (även om Skolverket inte längre använder den termen).. Oavsett språk ser vi idag att allt färre gymnasieelever läser någon av de högre kurserna (5, 6 och 7). Många når inte ens över nivå 3. I merparten av gymnasieprogrammen är ett modernt språk inte obligatoriskt, och endast på det humanistiska programmets språkliga inriktning är studier i moderna språk självskrivna samtliga tre gymnasieår. Av de gymnasister som läser ett modernt språk gör därför en stor andel det bara under det första eller de två första gymnasieåren. För att en elev skall nå en god kommunikativ förmåga behöver språket studeras under en längre tid och med stabil kontinuitet. Sorgligt nog går de svenska gymnasieprogrammens struktur emot dessa principer för god språkinlärning.

Det finns också andra hinder i vägen för den elev som har ambitionen att studera språk. Det står en grundskola fritt att endast erbjuda två av de tre språken tyska, franska och spanska. Oftast är det franskan som får stryka på foten, men även tyskan drabbas. Om eleven ändå ges möjlighet att läsa det önskade språket är den statistiska sannolikheten tyvärr stor att han eller hon under studietiden möter en obehörig lärare eller en kavalkad av flera olika lärare som inte stannar länge på samma skola. Att lektionerna ges i ett för ämnet anpassat klassrum är inte heller en självklarhet. Längden på lektionerna eller deras position i schemat är ofta anpassade efter organisationens ekonomiska ramar eller vad schemaläggaren finner praktiskt, snarare än efter vad som vore gynnsamt för språkinlärningen. Inte heller kan det garanteras att eleven får adekvata läromedel – och i de fall en bok faktiskt finns tillgänglig får eleven sällan skriva i den eftersom den skall återanvändas i många år.

Om eleven trots dessa ofördelaktiga förhållanden läser språket genom hela högstadiet och lämnar grundskolan med godkänt betyg möter han eller hon ännu en hinderbana på gymnasiet. I teorin kan språkintresserade gymnasister välja språk som individuellt val, men i praktiken fungerar det ofta dåligt eller inte alls. Kanske får eleven tillbringa eftermiddagen på en buss genom staden för en sen lektion tillsammans med elever från andra gymnasier; eller så får språkintresserade elever samläsa med elever som läser samma språk men på en annan nivå – en billig lösning men knappast gynnsam för elevens språkliga utveckling eftersom flera kurser i samma klassrum leder till ett splittrat fokus och mindre tid med läraren för respektive kurs.

Ett annat billigt alternativ som förekommer är att undervisningen ges färre lektionstimmar än kurser i andra ämnen och att elever, särskilt i små grupper, till stor del får bedriva självstudier. Det finns till och med lägen där elever helt lämnas åt självstudier för att erbjudas en prövning vid kursens slut. Den som försökt lära sig ett språk vet att det görs bäst i ett fysiskt sammanhang tillsammans med andra människor och med kvalificerad återkoppling från en skicklig lärare. Att sitta ensam på sin kammare med läroböcker bjuder knappast in till språklig interaktion.

Självklart finns också skolor som erbjuder goda förutsättningar för språkinlärning, men det förekommer tyvärr alltför många exempel på motsatsen. Om detta vittnar otaliga språklärare runtom i landet som Språklärarnas riksförbund talat med. Vill vi att de ungdomar som är beredda att ta sig an utmaningen att lära sig ett nytt språk skall nå upp till Magdalena Anderssons goda språknivå – oavsett om det gäller tyska, franska, spanska eller ett annat språk – då måste vi som samhälle ta oss en ordentlig funderare över vilka förutsättningar vi ger våra ungdomar och snarast ändra dessa förutsättningar till det bättre.

Mia Smith, ordförande i Språklärarnas riksförbund
Kent Fredholm, vice ordförande i Språklärarnas riksförbund

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera