Eva bryter traditionerna med slöjd och programmering

Tidigare var Eva Söderbergs kunskaper om elektronik på nivån att ”om man trycker på knappen så tänds lampan, men vad är en krets?”, som hon själv uttrycker det.

För några år sedan kom Eva i kontakt med både en framväxande maker-kultur och forskare på Interaktiva Institutet Swedish ICT i Göteborg, kontakter som i sin tur ledde fram till en fråga: ”Vad händer om man kopplar ihop traditionell slöjd med nya material?”

Det resulterade i ett projekt i undervisningen som gick ut på att tolka slöjdhistoriska föremål med broderi, samtidigt som det var möjligt för eleverna att i sina arbeten även välja konduktiv tråd och LED-lampor.

– Det gav mig en kick att se att det funkade. När arbetet var klart funderade eleverna vidare på om det skulle gå att sy gosedjur med blinkande ögon? Kan man lägga till programmering på något sätt? En annan elev, i ett annat projekt ville ha skydd för sina konst­åkningsskridskor eftersom skenorna skar sönder tårna på skridskoskyddet. Efter tips på Facebook köpte vi kevlar och experimenterade. Vi sabbade många saxar den terminen, det blev uppenbart att kevlar funkade som vi ville och vi lärde oss mycket tillsammans. Andra spännande material som skulle vara roligt att testa är exempelvis optisk fiber, säger Eva Söderberg.

Under vårt samtal kommer hon flera gånger tillbaka till att det som slöjdlärare är viktigt att lyssna på eleverna och lyfta de tydliga inslagen av problemlösning.

– Det gäller att ta vara på de idéer som kommer från eleverna. När de väl inser vad slöjd kan erbjuda går det ofta att sätta in ämnet i deras aktuella vardag. Pokémon-febern har exempelvis gjort att många nu vill göra gosedjur med blinkande ögon. Så jag ska köpa optisk fiber och testa, säger hon.

Eva Söderberg har arbetat som slöjdlärare sedan sekelskiftet. Hon är även föreläsare, författare och aktiv på sociala medier. Hon har upplevt att yrket har förändrats både positivt och negativt under åren.  

– För det första hade vi mer schematid när jag började, plus att grupperna har blivit större. Det är förstås negativt. Problemet är att det är så fruktansvärt svårt att skynda på slöjd. Det tar lång tid att få handen att lyda hjärnans impulser, att bemästra ett verktyg. Det kan bli svårt att få in den tidsaspekten i dagens skola.

– Samtidigt tycker jag inte att omgivningens syn på ämnet förändrats så mycket. När jag började på lärarhögskolan fick jag höra ”Välkommen till slöjden, ni ska veta att ni kommer att få kämpa för ert ämne”. Redan då diskuterades den pedagogiska slöjdens plats i grundskolan. Den stora förändringen de senaste två, tre åren är att så många slöjdlärare har fått en möjlig mötesplats genom sociala medier, säger Eva Söderberg.

Hon lyfter fram en populär Facebook-grupp för slöjdlärare, ”Nationellt resurscentrum för slöjd”, som har cirka 4 000 medlemmar.

– När jag är ute och föreläser träffar jag många lärare som lyfter det positiva med gruppen. De kanske inte alla är inne och skriver själva, men flera säger att de läser och har mycket nytta av gruppens nätverk.

– Inom slöjden är vi vana att hantera verktyg, datorn blir ett av många. Så jag tycker inte det är konstigt att slöjden anammar datorn i undervisningen och som ett stöd för planering och andra tankar kring yrket. Vi kan dela kunskap och erfarenheter, det går blixtsnabbt att få reda på hur det ser ut i slöjdsalar över hela landet. Som ensam slöjdlärare är det lätt att bli isolerad på sin arbetsplats.

– Andra lärare har naturliga möten i arbetslagsrummet, jag träffar bara mina kolleger naturligt på våra arbetslagsmöten. Möjligheten att då få kontakt med andra slöjdlärare ute i landet via nätet gör att man får lite rakare rygg, tror jag. Man känner att det går att ta plats, säger Eva Söderberg.

I och med den svenska skolans allt sämre resultat i internationella undersökningar har förslag kommit att lyfta in programmering i tekniken och matematiken. Inte sällan till nackdel för ett ämne som slöjd.

I början av året gav en debattartikel i Expressen, som ifrågasatte det nödvändiga med slöjd, upphov till ”Smörknivsupproret” i hela landet. Argumentationen från artikeln känns igen: Skär ner på praktiska ämnen, tänk nytt.

– Jag tycker inte att man ska sätta ämnen mot varandra. Vi kan säkert bli bättre på att arbeta mer tematiskt och ämnesöverskridande. Jag har som exempel tänkt på att det hade varit bra med ett samarbete med kemi eller samhällskunskap för att undersöka framställningen av tyger. Verkligheten är inte indelad i ämnen, säger Eva Söderberg.

Hon lyfter även fram ett annat perspektiv på slöjd kontra det digitala:

– Jag pratade med en kompis till min dotter som jobbar med programmering. Enligt henne består hennes jobb till åttio­fem procent av problemlösning. I vår kursplan ingår det att pröva och ompröva. Vidare sa hon att programmering handlar om felsökning och att vara noggrann. Precis som i slöjden. Baserat på det lilla jag vet om programmering kan jag se kopplingar till pedagogisk slöjd. Jag lär mina elever en sorts analog programmering, exempelvis att programmera virkning. När jag tar upp det här under mina föreläsningar är det många som ser de här parallellerna, men vi som håller på med slöjd måste bli bättre på att visa det i verksamheter utanför slöjden. Samtidigt ska vi inte tappa essensen med slöjd, att arbeta med händerna med ”gamla” redskap och traditionella material. Men kanske ska vi ge mer tid att lyfta in nya material, säger Eva Söderberg.