”Fel när normkritiken blir enda norm”

Enligt Läroplanen för de frivilliga skolformerna förväntas elever ha börjat utveckla ett kritiskt tänkande och ett vetenskapligt förhållningssätt redan i gymnasieskolan. Men när skolan istället påverkas i en extrem politisk riktning hämmas det kritiska tänkandet.

Sedan 2014 har den vänsterpolitiska sammansättningen i riksdagen implementerat en ensidig, överordnad norm och ideologisk tolkning av värdegrunden och pedagogiken i svensk skola. Regering och utbildningsförvaltning har tillsammans med RFSL beordrat alla Sveriges skolor att införa ett normkritiskt perspektiv. Skolledare och lärare har sedan dess intensivt skolats in i detta normkritiska värdegrundsperspektiv och därmed har pedagogiken och tankeprocesserna bland lärare och elever styrts betydligt. Denna inskolning har av skolledare och kommunala tjänstemän klätts i ord som ”kompetenshöjning” eller ”en vilja att samarbeta” och varit starkt knuten till löneförhöjningar och karriärambitioner.

Jag vill understryka att det inte alls är fel att utgå från normkritiska perspektiv. Det jag vänder mig emot, och som är kontroversiellt, är att normkritiken, värdegrundsmässigt och i pedagogiken, gjorts till den enda ledande tolkningsramen. Detta skapar en pedagogisk dogmatisk miljö som hos lärare och elever begränsar utvecklingen eller förekomsten av andra perspektiv och tankeprocesser.  

Under åren 2015–2017 bevittnade jag det normkritiska värdegrundsperspektivets överordnande på skolkonferenser och föreläsningar på en gymnasieskola i Stockholm. Det som framförallt stack ut var det informationsmaterial av politisk karaktär som delades ut av värdegrundsansvariga. I ett material från 2016 rekommenderades olika länkar till skolpersonalen. Den aktivistiska och aggressiva tonen förvånade. Under rubriken ”15 sätt att hantera vita puckon” presenterades svar som man som ”rasifierad” svensk kunde ge ”vita” när de senare kom med ”tröttsamma” frågor.

Fickhandboken ”Tryggskola” var ett annat dogmatiskt material som värdegrundsansvariga uppmanade lärare att bära på. Den var resultatet av en kampanj i regi av Utbildningsförvaltningen, RFSL ungdom, RFSL Stockholm, Sveriges elevråd och Nätverket för normkritiska skolgrupper. Lärare uppmuntrades att ta till sig ett ”normkritiskt perspektiv” och ”vara uppmärksamma på vita hetero strukturer” och man skulle inse att ”kön är ej biologiska, de är en social konstruktion”.  

Heterosexualitet och ”eurocentrism” behövde ”problematiseras”. Under en bild där ett vitt tjockt blekningsmedel symboliskt hälls över jorden påmindes vi om ”det postkoloniala vita arvet”. Även om fickhandboken lyfte fram en del tänkvärda perspektiv var det implicit och explicit negativt med kapitalism och vita heterosexuella män.   

Vad händer med elevernas och lärarnas kritiska tänkande och tankeprocesser om politiker och skolledare – som genomdriver implementeringen av denna normkritiska pedagogik och värdegrund – också är de som avgör löneutvecklingen och karriärstegar? Hur gestaltar sig förutsättningarna för vetenskaplighet och forskning om utrymmet för andra synsätt i svensk skola begränsas?

José Godoy, gymnasielärare i engelska och spanska