Finska lösningen: Handledarproffs

Sven-Erik Hansén är professor emeritus i tillämpad pedagogik vid Åbo Akademi och har lång erfarenhet av lärarutbildningarna i Norden. Han menar att det finns tre stora skillnader mellan lärarutbildningarna i Sverige och Finland.

I Finland har lärarutbildningen länge varit akademisk och ges bara vid universiteten.
All lärarutbildning är där på mastersnivå och den är lika lång oavsett vilken lärare studenten ska bli, undantaget förskollärarutbildning. 

– Och så har vi de så kallade övningsskolorna där studenterna gör sin praktik, något de flesta andra länder i Europa lämnat. En stor fördel med övningsskolorna är det naturliga samspelet mellan teori och praktik. Lektorn från campus och lärarutbildaren på övningsskolan träffar kontinuerligt studenten och studentgrupper i olika konstellationer i ett trepartssamarbete. Det blir en tät samverkan mellan teori och praktik och en stor skillnad mot VFU:n i Sverige, säger Sven-Erik Hansén.

Övningsskolorna ligger geografiskt nära lärarutbildningen. De är, till skillnad från övriga skolor i Finland, statliga och inordnade i lärarutbildningen, som del av universiteten. 

– För att få undervisa på en övningsskola ska man förutom lärarutbildning ha genomgått handledarutbildning. Förutom goda akademiska prestationer ska man ha en dokumenterad god förmåga att undervisa och handleda och man försöker välja de mest kvalificerade lärarna, både akademiskt
och praktiskt. En del av lärarna vid övningsskolorna har disputerat och någon kan till och med ha professorskompetens.

På frågan om vad som skiljer VFU:n i Sverige från Finlands dito pekar Sven-Erik Hansén framförallt på att det i Sverige inte är så mycket kontakt mellan universitetslektorerna och VFU-handledarna.

– Vi har en kontinuerlig kontakt som vi anser vara betydelsefull. Det är bra att studenterna upplever att lärarna på campus och på övningsskolan, drar åt samma håll. En bärande idé är att de ska känna till varandras verksamheter.

Även Kirsti Hemmi, docent i matematikdidaktik vid Mälardalens högskola, har stor erfarenhet av lärarutbildningen i de båda länderna. Själv läste hon till klasslärare i Finland på sjuttiotalet och var med och byggde upp den sverigefinska skolan i Stockholm. Till hösten återvänder hon till Finland som professor vid lärarutbildningen vid Åbo Akademi.

– VFU:n har inte fungerat så bra i Sverige. Det är kanske inte de bästa lärarna som blir handledare och de har inte alltid gått handledarutbildningen. Nu kan det skilja sig åt över landet, men den handledning jag har sett för våra studenter handlar mycket om att studenten ska socialiseras in i skolan. Man har inte haft fokus på att nu ska alla testa att undervisa i ett visst ämne, en viss period. 

I Sverige tycks VFU:n hänga mycket på den handledare man råkar få?

– Ja. Det är oftast vanliga lärare som är handledare och det gör att det kan skilja sig mycket från en handledare till en annan. I Finland är det, enligt deras mått, de bästa lärarna som blir lektorer på övningsskolorna. De kan ha mindre undervisningstid för att få tid till handledning eller kanske delta i forskningsprojekt, säger Kirsti Hemmi och tillägger:
– Övningsskolorna kostar mycket så de ifrågasätts med jämna mellanrum, men de är så uppskattade av alla studenter. Nu är det hårda, ekonomiska tider så det finns en risk att man skär ner. 

Finns det inte en risk för att övningsskolorna blir lite av en skyddad verkstad?

– Nja, det är ju vanliga elever som går där och det är vanliga föräldrar. Däremot kan den täta kopplingen till akademin göra att man påverkas mycket av nya forskningsrön och trender och man ska pröva allt nytt, säger Kirsti Hemmi.

Som lärarstudent i Finland gör man en mindre del av praktiken, omkring en tredjedel, ute på vanliga skolor. Kravet är att det ska finns lärare där med viss handledarutbildning. 

– Studenterna behöver komma i kontaktmed de skolor de ska ut och jobba på sen, säger Sven-Erik Hansén.

Lärarutbildningen i Sverige anklagas ibland för att vara alltför akademiserad och teoretisk medan lärarstudenterna efterfrågar mer metoder och kunskap om ”hur man gör”. Sven-Erik Hansén känner igen diskussionen.

– Man kommer inte ifrån att man måste sätta ord på frågor som har att göra med hur man lägger upp lektioner så att lärandet ska bli så bra som möjligt. Vi pratar inte heller jättemycket om just metodik här i Finland, men mer än ni. I Sverige har det nästan varit tabu och det blir en lucka mellan det läraren ska göra i klassrummet och det man får med sig i utbildningen.

Hur löser ni det, utbildningen i Finland har ju hög akademisk nivå?

– Eftersom övningsskolans lärare och campuslektorn ska vara med när studenten lägger upp sina lektioner blir det en naturlig samtalssituation där svaret på hur-frågan finns starkt närvarande hela
tiden, både inför lektionen och i efterarbetet. ”Hade det inte varit bättre om du gjort si eller så”, ”Nu tappade du kontakten med eleven”, det blir en naturlig hur-diskussion. 

Skulle du säga att lärarstudenter i Finland är bättre förberedda för sitt yrke än lärarstudenter i
Sverige? 

– Vi har en väldigt god lärarutbildning som koncept. Men vi har ett problem gemensamt
med alla andra nordiska länder, kanske är det än värre i England och USA, och det är realitetschocken. Läraryrket är ett så kallat högplatåyrke. Det har ingen startbana, från första dagen har du det fulla ansvaret. I Finland har lösningen på praxischocken varit ett nationellt program för att utbilda mentorer som i kommunerna tar hand om nya lärare för att ge stöd. Sex till åtta nya lärare samlas i grupp för att tillsammans med en mentor diskutera sina upplevelser med andra som upplevt samma sak.

– Det är samma mönster överallt, hur vi än försöker preparera studenterna så är det ändå något annat när du står i klassrummet och du vet att allt hänger på dig, säger Sven-Erik Hansén.