Forskning: Tvåspråkiga elever bättre på svenska

En avhandling vid Umeå universitet visar att tvåspråkiga elever, med persiska som modersmål, både läser och skriver bättre på svenska.
– Resultatet visar att trots att eleverna deltog i modersmålsundervisning kämpade de flesta med läsning och skrivande på modersmålet men hade inga problem att läsa och skriva på svenska, säger forskaren Baran Johansson.

Det finns bara ett fåtal tidigare studier som analyserat både läs- och skrivförmåga hos tvåspråkiga elever med och utan lässvårigheter på både modersmålet och skolspråket.

I sin avhandling har Baran Johansson, i dag adjunkt i svenska som andraspråk vid Högskolan väst i Trollhättan, studerat 26 elever i åk 4–9. Samtliga är persisk-svenska med och utan lässvårigheter som kan läsa och skriva både på svenska och persiska, vilket också innebär två olika alfabet; det latinska och det arabiska.

– Majoriteten av eleverna låg cirka en standardavvikelse under genomsnittet när de läste på modersmålet, medan de presterade inom förväntat resultat för åldersgruppen när de läste på sitt andraspråk. Deltagarna skrev snabbare, längre, detaljrikare texter och använde mer komplex grammatik på svenska än på persiska. Det här gällde oavsett om eleverna hade börjat lära sig att läsa och skriva i Iran eller i Sverige.

Begränsad exponering

Hon kan också belägga ett signifikant samband mellan läsning och skrivande både inom och mellan språken, att läsning och skrivande hänger ihop oavsett vilket språk det gäller. Svaga läsare är också svaga skribenter på persiska, medan starka läsare också är starka skribenter på svenska.

Resultaten, tror hon, kan förklaras utifrån att elevernas exponering för formell läs- och skrivundervisning på persiska varit mycket begränsad.

– Jag blev inte förvånad över utfallet. 45–60 minuter hemspråksundervisning i veckan är alldeles för lite. I exempelvis Australien och Nya Zeeland har eleverna cirka tre timmar. Dessutom kan hemspråksundervisningen i Sverige äga rum efter skoldagens slut när eleverna är trötta, alternativt att eleverna måste gå till en annan skola för att kunna delta i modersmålsundervisning.

Hon kunde också konstatera att eleverna inte läste eller skrev särskilt mycket på persiska i hemmet.

– De läste väldigt lite på persiska. Till och med så sent som i årskurs 9 kunde jag se att deltagarna hade svårigheter med att läsa enstaka ord på persiska. Då har de ändå gått i skolan ganska många år och haft modersmålsundervisning.

Signifikant samband

I sin avhandling noterar Baran Johansson att det finns en interaktion och ett beroende mellan modersmålet och svenskan som man ska ta hänsyn till, att tvåspråkiga elever kan överföra läs- och skrivförmågor mellan sina språk.

– Sambandet är signifikant. Men sedan beror det på likheter och skillnader mellan ortografierna. Svenska och persiska tillhör alfabetiska ortografier så det går exempelvis att lära sig att det finns en koppling mellan bokstäver och deras ljud. Men ju längre språken ligger ifrån varandra desto mindre kan man använda sin kunskap. Exempelvis är bokstäverna ”b” och ” ب” (”b” på persiska) helt olika.

Hon menar därför att tvåspråkiga barn som arbetar med två olika alfabetiska språk skulle behöva mer modersmålsundervisning eftersom det är mer utmanande att lära sig läsa och skriva i olika skriftsystem.

Oavsett genre

Eftersom hon också studerat svagare elever så kan i avhandlingen visa att svårigheter delas mellan olika språk. Utifrån det har Baran Johansson skapat begreppen ”common underlying deficiency” och ”multidefiancy”.

– Det förklarar hur avkodningssvårigheter och svag förståelse delas mellan språken. Eleven med avkodningssvårigheter kämpade med läsning, hade stavfel och pausade ofta när han skrev texter, både på persiska och svenska. En annan elev med svag förståelse skapade icke-sammanhängande texter oavsett genre på båda språken.