”Friskolekoncernerna är inte problemet”

Det finns en ideologisk tro inom den svenska vänstern att det är de fristående skolaktiebolagen som skapar de flesta problem som svensk skola lider av idag. Inget kunde vara mera felaktigt.

Men det stämmer att problemen är stora. 100 000-tals svenska ungdomar har sedan 1990-talet lämnat grundskolan utan avgångsbetyg. Svensk skola är ett av de allra sämsta skolsystemen i hela västvärlden. Stök och bråk präglar allt för ofta svensk skolvardag. Konsekvenserna för många unga är en framtid med utslagning, kriminalitet, drogmissbruk, arbetslöshet och social oro.

Skolan har sedan kommunaliseringen i början på 1990-talet använts som ett ideologiskt slagfält där tyckanden och fromma förhoppningar regerat i stället för vetenskap och beprövad erfarenhet. Det har i grunden skadat den svenska skolan. Lärarens roll som ledare i klassrummet har underminerats och allt färre väljer att bli lärare.

Reformerna i skolan har avlöst varandra utan att det funnits en genomarbetad plan, reserverade resurser eller en vetenskaplig uppföljning. Särskolans planlösa avveckling, integrering av elever med neuropsykiatriska diagnoser i stora klassen eller stängningar av specialskolor och små grupper är bara några exempel på de felgrepp som gjorts. Priset har betalats av de allra svagaste i skolan, som många gånger inte haft resurser att säga ifrån.

Ohistorisk analys

Att tro att det är de stora skolkoncernerna som bär ansvaret för den svenska skolans kvalitetsbrister är felaktigt och ohistoriskt. De kvalitetsproblem som vi kan se uppstod redan på 1990-talet. Då var inte aktiebolagsformen ordentligt etablerad inom skolväsendet. Idag är fortfarande bara 17 procent av grundskoleeleverna friskoleelever. När saker började gå riktigt illa i skolan fanns helt enkelt inte skolaktiebolagen på banan. De har kommit in långt senare.

En reform som däremot tydligt kan kopplas till det kunskapsfall som vi sett i svensk skola är kommunaliseringen, som genomfördes 1990. Det mest genomgripande beslutet i svensk skolhistoria under 1900-talet klubbades igenom i riksdagen den 8 december 1989 efter att Socialdemokraterna fått majoritet genom stöd från VPK (nuvarande Vänsterpartiet). Omröstningen i riksdagen slutade med 162 röster för och 157 röster emot. Fram till den tidpunkten hade staten styrt skolväsendet.

”Studiero i den svenska skolan – En studie av lärares uppfattningar om studiero i årskurserna 6-9”, en studie som jag lagt fram i dagarna, visar att det är den kommunala skolan som har överlägset svårast att skapa studiero i skolan och därmed goda kunskapsresultat. Ovetenskaplighet och oförmåga att tillämpa skollagens bestämmelser om mjuka och hårda åtgärder för att skapa ordning och reda i skolan är slående. Ett skrämmande exempel ur högen är att Stockholms stad på sin hemsida gör reklam för den ovetenskapliga metoden lågaffektivt bemötande. Det är en metod som enligt föräldrarna på Hjulsta grundskola i Kista gjort om skolan till en ”krigszon”.

Sverige har världsrekord i skolbränder

Om man tittar på de elever som inte fått avgångsbetyg från grundskolan sedan 1990-talet så kommer 90 procent från den kommunala skolan.

De vitesförelägganden som Skolinspektionen lagt emot stora skolhuvudmän är nästan uteslutande riktade emot kommuner. Vissa kommunala huvudmän har haft mer än tio förelägganden och många miljoner i utbetalda viten på grund av brister som inte åtgärdats trots upprepade påpekanden. Göteborgs stad och Borås kommun hamnar på en klar jumboplats.

85 procent av alla skolbränder sker i kommunala skolor men hänsyn tagen till den kommunala skolans omfattning. Sverige har ett tvivelaktigt världsrekord i skolbränder. Det kommunala misslyckandet kan inte bara skyllas på elevernas sociala sammansättning utan har större strukturella förklaringar.

Slutsatsen är att vi måste sluta att skylla på friskolekoncernerna för de omfattande problem som svensk skola har idag. Det stämmer helt enkelt inte med de fakta som ligger på bordet. Nu behövs en nationell samling över blockgränserna för att skapa studiero och ordning och reda i svensk skola.

Tommy Sandström, specialpedagog och skolutvecklare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.