saralovestam_o2c1519
Foto: Urban Jörén
Krönika

”Grammatiken – ett mönster som kan utforskas”

Plötsligt står det i Gy-11 att man ska prata grammatik på gymnasiet. Några svensklärare utropar ”Äntligen!”, andra utbrister i ett ”VARFÖR DÅ?”. Som ambulerande grammatikapostel har jag lite att säga om det här, skriver Sara Lövestam.

Varför ska vi lära oss grammatik? Ja, varför ska man lära sig något om något? Varför ska biologilärare lära ut hur en groda ser ut inuti, varför ska fysiklärare lära ut vad gravitation är? Det räcker väl att se att grodor är små och gröna, och märka att vi slår i golvet om vi ramlar?

För mig är det uppenbart: Grammatik är beskrivningen av hur språket fungerar. Det är det hemliga mönstret bakom allt vi säger, och förklaringen till att ”Barnet gick iväg med kvinnan” blir en helt annan mening än ”Gick barnet iväg med en kvinna?” trots att orden är desamma.

I de flesta länder är grammatik en självklar del av allmänbildningen. Jag märker det på mina sfi-elever. De högutbildade kan ofta plocka ut subjekt och verb i en mening innan de ens förstår orden. Gissa om det hjälper dem att senare förstå och applicera den svenska ordföljden!

Efter att min bok ”Grejen med verb” kom ut har jag blivit inbjuden till många skolor för att prata med språklärare om grammatik i skolan. Många är entusiastiska och har utvecklat egna metoder (hurra!). Andra ser grammatiken som ett nödvändigt ont, liksom bortkopplat från resten av ämnet. Och man ser på ämnet med helt olika ögon.

En lärare frågade mig: Du som skriver skönlitterärt. Om du ibland vill uppnå en viss effekt i din prosa genom att bryta mot en grammatisk regel, skär det inte i dig som är så grammatikfixerad?

Kära nån. Grammatik är inte lagar. Inte regler. Den är en fantastisk upptäckt av vad vi gör när vi kommunicerar! Den är som att nästla sig in i en fransk sidenfabrik och smuggla ut en vävstol, plocka isär den och få nyckeln till hur fransmännen kan väva så kvalitativa sidentyger. Om vi kan bryta mot en grammatisk ”regel”, så ingår det i grammatiken, för grammatiken beskriver våra mönster.

Det är så jag ser grammatiken, och det är därför jag är så tagen av den. Jag vill att elever ska upptäcka grammatiken på samma sätt, att de ska kunna utbrista: ”Min mamma sätter alltid verbet efter subjektet!” eller ”På finska finns det många fler kasus!” Jag vill att de ska testa hur många huvudsatser man kan rada efter varandra, och hur många hjälpverb det egentligen kan vara i en mening. Jag vill att grammatiken ska få vara ett mönster att utforska.

För grammatiken är inte en lagbok. Ingen lagstiftare har bestämt att vi i svenskan måste sätta verbet på andra plats i huvudsatser och att adjektivet måste kongruera med substantivet. Det är sånt vi bara har gjort, och en dag kom ett gäng grammatiker och upptäckte det. AHA! Det verkar som om man alltid har subjekt och verb i en svensk mening! AHA! Det verkar som om ”sin” i objektet syftar på subjektet medan ”hans” syftar på någon annan!

Vi (och våra förfäder) har gjort språket. Sedan har vi upptäckt vad det är vi har gjort.

Allt är upptäckter, och själv försöker jag införliva det i mina lektioner. Undervisar man i svenska som förstaspråk, kan man göra det genom att undersöka meningar (Hur kan man dela upp de här orden i olika grupper? På vilket sätt är de här två meningarna likadana?) eller diskutera varför vissa saker låter konstiga (Hur kan man med ord förklara varför ”en grönt låda” låter så fel?). I svenska som andraspråk kan man till exempel skriva ett gäng fraser eller meningar på tavlan och låta eleverna söka efter sambanden. En regel sätter sig nämligen sällan lika bra som en upptäckt.

Grammatik är inte svårt. Jag har pratat med mellanstadiebarn om skillnaden mellan subjekt och objekt, om verb och adjektiv, och så länge man inte pratar om allt samtidigt så är det inte överväldigande. Ibland undanhåller jag information, så att de ska bli nyfikna och fråga. Om jag berättar för ett barn att ”bra” heter positiv och ”bättre” komparativ, så kommer alltid frågan: Vad heter ”bäst” då?

Och det är så jag vill att grammatik ska vara: portionerad i fina små doser, använd på varje svensklektion, en naturlig del i hur vi pratar om språket.

Och framför allt, föremål för stora upptäckter.

Av Sara Lövestam
Sfi-lärare och författare. Hennes femte bok ”Grejen med verb” kom ut i mars 2014 och beskrivs som en bok för den som älskar eller vill lära sig älska grammatik.

 

Kommentera