Utbildningshistoria

Grundskolan fyller 60 år – så har det gått sedan starten

johannes-westberg-klassrum

Johannes Westberg är utbildningshistoriker verksam vid Uppsala, Örebro och Groningens universitet. Till höger ett svenskt klassrum fotograferat 1965.

| Foto: Örebro universitet/Wikimedia (CC BY 2.0)

Såhär sextio år efter grundskolereformen 1962, är den fortfarande högaktuell i den svenska skoldebatten. Kritiker utmålar den ofta som ursprunget till den svenska skolans fall: en politiskt och reformpedagogiskt motiverad reform där ett välfungerande skolväsende krönt av läroverken ersattes av ett skolväsende där likvärdighet sattes i första rummet, och de studiebegåvade fick stå tillbaka. Men vad säger egentligen forskningen om denna jubilerande skolreform?

 

Sveriges mest genomgripande utbildningsreform

Grundskolereformen som klubbades av riksdagen 1962 kan av goda skäl beskrivas som Sveriges mest genomgripande utbildningsreform. Med denna reform ersattes en lång rad skolformer, där de flesta fortfarande under 1930-talet gick i folkskola, och en liten minoritet gick vidare till realskolan som motsvarande högstadiet och därefter läroverkens gymnasienivå, av en enda nio-årig grundskola för alla barn. En sådan reform genomfördes förstås inte i en handvändning. Mindre försök hade gjorts tidigare både för att stärka folkskolan, och för att öka kopplingarna mellan skolformer, så att barn kunde gå från folkskola till realskola och vidare till läroverk. Ett flertal nya skolformer som folkskolans högre avdelning och den kommunala mellanskolan hade också skapats eller utvecklats för att öka utbildningsmöjligheterna efter folkskolan.

Under 1940-talet började man dock på allvar ägna sig åt större frågor om det svenska skolväsendet. Krigsårens samlingsregering tillsatte 1940 års skolutredning vars uppgift var att ta itu med 24 specifika problem, som både var pedagogisk-ideologiska, men också av praktisk organisatorisk natur. Dessa inkluderade ett splittrat skolväsende som saknade samordning, den problematiska anknytningen mellan folkskolan och högre utbildning på motsvarande högstadie- och gymnasienivå, problemet med utkuggning och kvarsittning i realskolan, och problemet med att utbilda landsbygdsbarnen som inte hade tillgång till realskolor och läroverk.

En internationell reformvåg

Dessa reformsträvanden var förstås inget unikt för Sverige. Över hela Europa kom efterkrigstiden att utmärkas av omfattande skolreformer och planer för att ge allt fler allt bättre utbildningsmöjligheter, med Belgiens skolpakt 1958, italiens enhetsskolereform 1962, och Nederländernas så kallade Mammut lag 1963 som goda exempel.

Dessa reformer motiverades delvis av den ekonomiska utvecklingen. Efterkrigstidens rekordår, antog man, krävde en bättre utbildad befolkning. I både Sverige och utomlands, återspeglades också efterkrigstidens intresse för social jämlikhet. I kontrast till traditionella skolväsenden, betonades att alla (oavsett social och ekonomiska tillgång) skulle ha samma tillgång till utbildning. I detta avseende framstod också jätten i Väst – USA – som ett föredöme. Tack vare en kraftig utbyggnad av high schools gick redan 80 procent av den amerikanska ungdomen i motsvarande gymnasieskolor 1940: en siffra Sverige först kom att nå upp till under 1980-talet.

Realiteternas tryck

Vid sidan av dessa ideologiska motiv, fanns också mer specifika skäl till att reformera det svenska skolväsendet. Till skillnad från Tyskland, där realskolorna var mycket uppskattade och ansågs fungera jämförelsevis väl, kritiserades de svenska realskolorna, som var utbildningssteget mellan folkskolan och gymnasiet. Vid sidan av de otillfredsställande studieresultaten, var trängseln i realskolorna ett stort politiskt problem, och med de stora barnkullarna 1944–1946 betraktade politikerna det som en nödvändighet att göra grundläggande förändringar i det svenska skolväsendet för att hantera det som antogs växa till ett ohanterligt problem i realskolorna. Det fanns också ett stort intresse för 9-åriga grundskolor bland Sveriges många kommuner, som såg stora fördelar med att inrätta högstadium som höll ungdomen kvar och skapade nya förutsättningar för lokal ekonomisk utveckling.

Trots att såväl pedagogiska, psykologiska och politiska ståndpunkter naturligtvis också spelade en roll, får man alltså inte underskatta det som utbildningshistorikern Gunnar Richardson beskrev som ”realiteternas tryck” och hur det upplevdes av politiker. Man får heller inte underskatta till den grad som den nya grundskolan var en moderniserande och rationaliserande reaktion mot ett skolväsende som uppfattades som ålderdomligt och irrationellt. Där elever tidigare haft 19 olika skolformer att läsa sitt sjunde skolår, erbjöd det nya skolväsendet en enkel lösning: en skola för alla barn.

Grundskolans konsekvenser

I likhet med andra Europeiska länder, innebar efterkrigstiden en kraftig utbildningsexpansion, där skolbarn gick allt fler år i skola, och där allt fler nådde såväl gymnasie- som universitetsnivå. Den svenska modellen med en gemensam 9-årig grundskola innebar också att allt fler studerade på gymnasienivå. Från att de flesta enbart gick sex år i skolan 1944/45, ökade andelen som gick vidare till gymnasieskolan från 65 procent 1975 till närmare 100 procent 1995. Efterkrigstiden har alltså utan tvekan lett till en bättre utbildad befolkning.

Huruvida utbildningens kvalitet påverkades av grundskolan, är en svår fråga att besvara. Det är dock klart att föreställningarna om att vi lämnat en guldålder är problematiska, både i Sverige och i andra länder. I Sverige vet vi att den svenska skolan brottades med sitt utbildningsuppdrag, både på folkskole- och realskolenivå. De små byskolorna erbjöd fortfarande under tidigt 1900-tal en mycket begränsad undervisning, och traditionen med varannandagsundervisning förblev stark i vissa områden fram till 1940-talet. Andelen som klarade realexamensprovet i matematik sjönk under åren 1930–1950, för att sedan kollapsa under 1950-talet. Jämför man årskullarna 1948 och 1953 är det därför inte förvånande att grundskolereformen hade en stor positiv effekt på utbildningsnivå och inkomster för låginkomsttagares föräldrar, medan höginkomsttagares barn inte tycks ha påverkats negativt. I internationella kunskapsmätningar kan vi också se en positiv utveckling fram till 1995 års kunskapsmätning.

En slutsats

Den unika historiska erfarenhet som efterkrigstidens utbildningsexpansion innebar, gör att den är svår att dra politiska växlar på: såväl skola som samhälle har förändrats, och Sverige rankas numera regelmässigt i topp när det gäller välfärd, politiska friheter och kvaliteten på vårt humankapital. Ska jag våga mig på någon slutsats, så är det denna. Eftersom denna utbildningsexpansion förutsatte oerhörda investeringar, är det inte osannolikt att en fortsatt utveckling av vårt skolväsende kommer att kräva fortsatta investeringar.

Johannes Westberg
Professor i utbildningsteori och -historia vid universitetet i Groningen, Nederländerna
Utbildningshistoriker vid Uppsala och Örebro universitet
Docent i historia

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm