”Gymnasieskolan är omodern och för stressig”

Gymnasieskolan är omodern och för stressig. Det är påståenden som återkommer när mina tidigare elever skriver om situationen i dagens skola. Och kanske är det så att det hänger ihop. Stress kan leda till slentrianmässiga och omoderna lösningar. Och stressiga miljöer håller på att bli omodernt. Vi vet vad det kan kosta, för individen i form av utbrändhet och depressioner och för samhällsekonomin i höga sjukskrivningstal och långa rehabiliteringar.

Medan jag var tjänstledig i höstas lät min vikarie min gamla klass, en tekniktrea i Stockholms innerstad, läsa artiklar om situationen i skolan och skriva texter med utgångspunkt i dessa. När hon berättade om deras arbete och de många bra texter som skrivits i klassen bestämde vi att även jag skulle ta del av dem.

”Problemet ligger i att skolan är för tävlingsinriktad och omodern”, skriver en elev. ”Det enda som spelar någon roll är om vi är bäst i världen eller inte och detta är att uppmuntra till narcissism.” Här bemöter eleven bland annat påståendet att en del av problemen i skolan skulle bero på att dagens unga är narcissister, till exempel Ana Udovic i ”När egot tar examen” och Henrik Berggren i ”Debatten om egoisterna kan börja”, och kritiken träffar även hetsen över att Sverige måste nå OECD-toppen igen. 

Eleverna skriver om stress som orsak till sjukdomar och depression. Och om stora elevgrupper, och därmed liten möjlighet att individanpassa, som en orsak till stress. ”Om man minskar stressen och istället gör skolan till en positiv upplevelse för både lärare och elever skulle intresset för att lära ut och för att lära sig öka vilket i sin tur skulle kunna höja kunskapsnivån” skriver en av dem. Och när jag träffar dem under en lektion som vi ägnar åt att diskutera det de kommit fram till säger en elev att hon av den ständiga pressen från skolan får känslan av att aldrig komma hem, för när hon kommer hem kan hon aldrig känna sig ledig. Det är allvarligt. “Vi kommer aldrig hem”, upprepar hon och betonar varje ord.

En del av eleverna pekar ut en diskrepans mellan det samhälle de växer upp i och skolan som problematisk. ”Ungdomen i dag har haft oturen att växa upp i en värld som utvecklas fortare än skolan hinner med (…) Det är dags att samarbeta över forskningsgränserna för att hitta en lösning på hur skolan ska anpassa sig till samhället, inte låta politikerna gissa sig till lösningar och testa sig fram på elevers bekostnad” skriver en elev. Den snabba utvecklingen som skolan har svårt att hänga med i kan handla om sätt att överföra och hantera information, sätt att använda digitala hjälpmedel, men också om en slags “tungroddhet” i beskrivningar av kunskapskrav och i digra kursplaner som är svåra att hinna med och i kommunikationen om det hela. En elev säger att hon känt sig som försökskanin i det nya betygssystemet.  

Att börja arbeta utifrån nytt betygssystem och nya kursplaner (GY11) med minimala resurser i form av tid och samarbetsmöjligheter kollegor emellan var en källa till stress för lärare under lång tid. Detta är ett i raden av exempel som kommit fram i skoldebatten på hur lärares arbetsförhållanden direkt påverkar eleverna. Lärarna gavs på många skolor ingen tid att gemensamt tolka och diskutera de nya styrdokumenten eller att arbeta fram anpassad undervisning. Jag minns att jag kom tillbaka efter sommarlovet förväntansfull och förberedd med de nya dokumenten utskrivna och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen och möttes av ett konferensprogram som de felfokuserade rektorerna satt ihop och som inte innehöll en enda punkt där vi skulle jobba med den nya gymnasieskolan.

Tid som så grovt missbrukas skapar frustration och stress. Ingen tvekan om att det också drabbar eleverna. Det här var ingenting som hade reparerat sig till 2012 när den här tekniktrean började gymnasiet. Jag menar att kursupplägg som inte riktigt bottnar i kursplaner och beskrivningar av betygssteg, utvecklingssamtal som utgår kunskapskrav som läraren inte hunnit processa och därmed inte kan förklara på ett tydligt sätt både kan uppfattas och beskrivas som omoderna. Det är mycket i elevernas utbildning som är inriktat på informationsöverföring, mycket mer än när jag gick i gymnasiet, genreskrivande och muntlig framställning till exempel. Att då få information från skolans sida som är ostrukturerad och svårtolkad upplevs säkert som hopplöst otidsenligt.

Ett annat exempel på för hög arbetsbelastning som leder till omodern och ogenomtänkt undervisning var när de här eleverna fick egna laptops förra våren. Skolledningen såg inte till att lärarna fick tillräckligt med tid och resurser att förbereda detta utan plötsligt satt vi där med klassrummen fulla av elever med uppfällda laptopslock och något först förväntansfullt men sen alltmer håglöst i blicken. Med för lite tid att förbereda för datorernas intåg i klassrummen blev de lätt en stressfaktor. Eleverna såg möjligheter som många av oss lärare inte hunnit upptäcka och det var tydligt att det gjorde en del av dem frustrerade. Lätt då att använda datorerna till spel och sociala medier i stället. Och förlora tid och bli stressad över det. 

Det är tydligt att elevernas kritik går att föra tillbaka på lärarnas höga arbetsbelastning och skolans avinstitutionalisering (Henrik Berggrens samlingsterm för den förändring skolan genomgått). Men gemensamt för eleverna i den här gruppen är också den kreativitet med vilken de tar sig an förändringsmöjligheterna. En elev prövar sig på att staka ut en väg: ”genom att förbättra svenskundervisningen, förtydliga betygskriterierna och tänka om kring det fria skolvalet tror jag att vi kan komma en bit på vägen”. Är det något utbildningsministern bör göra så är det att skapa ett forum för att ta tillvara unga människors idéer om skolpolitik!

Det har sagts många gånger men jag säger det ändå igen. Om skolpolitiken revideras i grunden, lärarna får återta sin lärarroll och slipper den stora kontrollapparat de tvingats in i och rektorerna får återta sin roll som pedagogiska ledare kan den energi tillföras som behövs för att skapa verkligt ny undervisning. Och vi vet att stress är skadligt, det är dags att den insikten får nå in bakom katedern och att vi slutar överföra ett stressat levnadssätt till den unga generationen.

//Anneli Westfelt, tjänstledig lärare i filosofi och svenska