Här arbetar lärarna med att studera varandra

På Centralskolans högstadium i Perstorp auskulterar lärare hos varandra som en del av skolans systematiska kvalitetsarbete.
– Det fungerar relativt bra, säger Stefan Zetterström som språklärare på skolan och föreningsombud för LR.

Det går drygt 300 elever på Centralskolan 7–9 i nordskånska Perstorp. Stefan Zetterström, lärare i svenska och svenska som andraspråk på skolan och föreningsombud för LR i kommunen, berättar att lärare i samma arbetslag under höstterminerna brukar göra schemalagda så kallade auskultationer hos varandra.

Antalet kan variera något. I fjol besökte varje lärare två kollegors lektioner.

– Under ett sådant besök skriver den besökande läraren ett enkelt protokoll över sina iakttagelser som sedan diskuteras med kollegan och senare i arbetslaget. Det skrivs därefter en enklare rapport som även rektorn får ta del av.

Underlättar för en samsyn

– Vi bestämmer själva i arbetslaget vad vi vill titta på under lektionsbesöken, men det brukar ofta vara av allmändidaktisk karaktär. Det kan till exempel vara lektionsstarter, fördelning av talutrymme mellan pojkar och flickor eller mellan dem som sitter långt fram respektive långt bak i klassrummet, hur man hanterar olika ämnesbegrepp eller språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt. Något år kan det hända att rektorn vill att vi ska ha en viss vinkel på besöken.

Fungerar det bra?

– Ja, det tycker jag. Jag uppfattar också att de flesta lärare anser att de lär sig något och att det underlättar för att skapa en samsyn kring arbetssätt och bemötande.

Organiserat utifrån olika spår

Arbetslagen på skolan är organiserade utifrån olika så kallade spår – A, B och C. I varje spår ingår det vardera en sjua, åtta och nia plus ytterligare en klass. Skolan är fyraparallellig, har 35 undervisande lärare plus ytterligare tio i personalgruppen

– Det som jag tycker kan ses över är möjligheterna att besöka en lektion hos en kollega i ett annat arbetslag som undervisar i samma ämne som jag själv gör, men som tillhör ett annat arbetslag. Det har gjorts försök tidigare år, men det har delvis varit svårt att få ihop rent organisatoriskt.

Stefan Zetterström berättar att lärare på Centralskolan 7–9 som tillhör samma arbetslag har 1,5 timmars gemensam planeringstid i veckan.

– Det är lärarnas egentid som ska vara markerad för detta. Det ska inte vara någon allmän mötestid annat än i undantagsfall.Däremot finns det inga krav på att vi måste samplanera med varandra. Det är lärarnas behov som ska styra i vilken utsträckning det sker.

Hur stor del av tiden används till samplanering?

– Det varierar från vecka till vecka och mellan arbetslagen och de olika lärarna, men de organisatoriska förutsättningarna finns på plats. Därutöver har vi också ämneslagstid var tredje eller var fjärde vecka.

Varierar mellan olika lärare

Har lärarna tillräckligt med tid för samverkan och samplanering med kollegor?

– Jag tror att de flesta anser att tiden räcker hyfsat bra till, men självklart kan det variera mellan olika lärare.

– För att utveckla det kollegiala lärandet och få bättre möjligheter att tränga djupare in i vissa delar av de nationella proven skulle vi nog behöva en halv eller en dag till. Dagens 1,5–2 dagar känns ibland lite knapp. Samtidigt upplever jag inte att alla kollegor anser att det behövs i samtliga ämnen.

Gör det mesta tillsammans

45 mil norr om Perstorp ligger värmländska Filipstad, där Karolina Björk och Lena Gille arbetar som lärare på mellanstadieskolan Åsenskolan med cirka 250 elever. Skolan är treparallellig med två lärare i varje klass.

– Jag och Lena har arbetat tillsammans i många år. Det här läsåret har vi en femma med 28 elever. Vi samundervisar, samplanerar och sambedömer. Vi gör det mesta tillsammans, berättar Karolina Björk.

Både hon och Lena Gille är av flera skäl nöjda med tvålärarsystemet som de menar gör det lättare att anpassa undervisningen efter elevernas individuella behov.

– Att arbeta som vi gör innebär också ett konstant kollegialt lärande som leder till en ständig utveckling för att ta reda på vad som fungerar bra och vad som inte fungerar, säger Lena Gille.

– Inom arbetslagen har vi olika samarbeten och fasta möten för att utbyta erfarenheter och kunskap, men också  samplanera. I fjol hade vi i vårt arbetslag även ett fortbildningsprojekt kring återkoppling och feedback tillsammans med kommunens kompetensutvecklare.

Hur fungerade det?

– Det var bra. Jag skulle dock vilja att det på skolan ges större utrymme för lärarna att arbeta med tydliga utvecklingsområden både inom och mellan arbetslagen, och att vi får stanna kvar i samma utvecklingsområde under flera år, inte bara under en termin eller ett läsår.

– Att kollegialt lära av varandra är viktigt, men det behöver ges tid, vara uppstyrt och göras under en längre tid för att det ska ge den effekt som det har potential att ge. Risken är annars att det blir bortprioriterat av stressade lärare.

Oroliga för nedskärningar

Karolina Björk och Lena Gille berättar att de nationella proven i årskurs 6 och 9 bedöms centralt i Filipstad.

– Proven – som då är avidentifierade – skickas in till kommunens båda kompetensutvecklare, som därefter kallar oss lärare till olika bedömningsträffar. Under träffarna bedömer vi tillsammans proven, vilket fungerar mycket bra och gör att det blir en ökad  likvärdig bedömning.

Precis som i många andra kommuner har Filipstads skolor en ansträngd ekonomi och har haft det i flera år.

– Vi är oroliga för att blir nedskärningar trots att det som behövs är satsningar och mer pengar till skolan. I kommunen är det redan en hög andel obehörig personal, vilket ökar de behöriga lärarnas arbetsbelastning ytterligare. Vi är oroliga för hur vi i framtiden ska kunna behålla behöriga lärare och även rekrytera fler.

Efter att under många år haft olika arbeten inom för- och grundskola utbildade sig Sara Eriksson för några år sedan till lärare. Lagom till att pandemin slog till mot Sverige började hon arbeta som mellanstadielärare på Slottsskolan F–6 i centrala Vingåker, där hon undervisar i svenska, SO, NO och teknik.

– Inte minst för oss nya lärare är det bra om det finns goda möjligheter till kollegial samverkan och lärande. Tyvärr fanns det inte det under pandemin då många lärare var sjuka, det var ont om personal och arbetssituationen extra pressad. Ingen hade vare sig ork eller tid att samverka.

Hur är det i dag?

– Jag hoppas att det blir bättre. Det är åtminstone en helt annan stämning än under pandemin. Bland kollegorna försöker vi hjälpa varandra så gott det går, men det saknas tid till kollegial samverkan och kollegialt lärande, och skulle vi få tid inträffar det ofta något som gör att inte alla kan vara med. Det är en mycket tuff arbetssituation i skolan.

Sara Eriksson berättar att det på Slottsskolan bedrivs ett projekt kring språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt (Skua).

– Två kollegor som har genomgått en utbildning inom ramen för Skua lär oss andra hur vi kan arbeta med detta i klassrummen. Vi träffas en gång i månaden. Varje träff är på mellan tre och fyra timmar. Jag tycker att det är mycket intressant.

Skolinspektionens enkät visar att många elever inte får det stöd för att klara skolan som de är i behov av.

– Jag har 21 elever i min klass. Tre eller fyra av dem skulle behöva extra stöd på mina lektioner, till exempel i form av en extra resurs, men det får de inte.

Varför inte?

– Svaret jag får när jag frågar är att det inte finns ekonomiskt utrymme till det och att behoven är ännu större i andra klasser.