dammhagsskolan1

Först när gruppen fungerar går det att hjälpa de som behöver mer, menar mellanstadieläraren Jessica Hyrefelt.

| Foto: Andreas Hillergren
Särskilt stöd

Här får eleverna stöd i tre steg

Gränsen mellan extra anpassningar och särskilt stöd är flytande och individuell, men likväl något som många lärare funderar över. 
På Dammhagskolan i Landskrona jobbar lärarna med stöd enligt en modell som gör det hela tydligare.

Så jobbar de

Kooperativt lärande

  • Strukturer för hur lärararen kan organisera elevernas interaktion med varandra. Eleverna samarbetar efter bestämda principer för att uppnå hög delaktighet och ett dialogiskt klassrum.

Språkutvecklande arbetssätt

  • Att diskutera och analysera det specifika språket i ett ämne utifrån elevgruppens förutsättningar. 

Genrepedagogik

  • Syftar till att stegvis, med hjälp av en explicit undervisning, stötta eleverna att utveckla inte bara sitt vardagsspråk utan även ett effektivt skolspråk.

Spaced learning

  • Undervisningsmetod speciellt utformad för att inkoda långtidsminnen under en enda lektion, genom repetition separerat av kreativa pauser.

Steg ett i modellen som lärarna på Dammhagskolan arbetar efter innebär att elevgruppen ska få det den behöver. För att nå dit jobbar lärarna med kooperativt lärande och ett språkutvecklande arbetssätt. 

– Vi ska få med oss alla elever, de ska få känna att de lyckas i skolan. Då kan vi inte bara köra på med vårt gamla, utan vi måste testa nya vägar. Då menar förstås jag inte alls att äldre arbetssätt är dåliga, utan att det gäller för en själv att inte fastna i gamla vanor. Vi måste hela tiden våga pröva nytt och omvärdera vår undervisning, säger mellanstadieläraren Jessica Hyrefelt.

Hon varierar sin lektionsplanering med siktet på att fånga in alla elever, var och en med sina egna individuella förutsättningar.

– Om jag pratar en stund måste eleverna sedan vara delaktiga. Sedan ska begrepp in, visuellt stöd, prata, titta, lyssna. Så jag måste verkligen tänka till och brukar dela in lektionen i olika block, och hålla i så man inte tappar dem. Det blir ganska rolig undervisning, säger hon.

Därefter blir det tydligt vilka elever som behöver extra anpassningar, och i ett tredje steg kan det bli aktuellt med särskilt stöd. På så vis ska det bli tydligt om alla får det stöd de behöver eller inte.

Stina Hyltmark och Jessica Hyrefelt har arbetat fram modellen på Dammhagsskolan.
Stina Hyltmark och Jessica Hyrefelt har arbetat fram modellen på Dammhagsskolan. | Foto: Andreas Hillergren

Metoden är inarbetad i alla skolans klasser, och skolans specialpedagoger ska ägna merparten av sin tid till att handleda klasslärarna, snarare än att jobba direkt med eleverna.

– Vi klasslärare gör screeningar av eleverna som vi analyserar tillsammans med specialpedagog och elevhälsoteam, och försöker hitta lösningar för gruppen. Oftast räcker det med anpassningar på gruppnivå, men skulle extra anpassningar inte fungera så blir det särskilt stöd. På så sätt blir det inte så svårt att hålla reda på vad som är vad. Och eftersom vi jobbar medvetet med hela gruppen är det är inte ofta vi behöver särskilt stöd, annat än i väldigt tydliga fall, säger Jessica Hyrefelt.

Grundreceptet är att om en elev behöver extra anpassningar, så får hela klassen ta del av samma sak. 

– Många anpassningar gynnar alla. Om en elev behöver mycket bildstöd så sätter vi upp det på väggarna så att alla kan ta del av det. Eller om någon behöver få en bok uppläst, så kan alla få den uppläst. Det här är saker som alla elever kan ha nytta av, säger Jessica Hyrefelt.

Kommer man in i en stökig situation och försöker tänka särskilt stöd direkt så går det inget vidare.

Stina Hyltmark är numera biträdande rektor på Seminarieskolan i Landskrona, men jobbade som specialpedagog på Dammhagskolan fram till och med hösten 2018. Då var hon med och etablerade den ordning som råder där i dag, med trestegsmodellen.

– Med kooperativt lärande kopplat till språkutvecklande arbetssätt har man en god grund. Till det krävs tydliga regler, en tydlig struktur, och en tydlig lärare. När de bitarna är på plats så vet eleverna vad som gäller och då har man kommit långt, säger hon.

Den första strukturen på gruppnivå behövs för att man ska kunna gå vidare och titta på mer individuella behov, menar hon.

– Kommer man in i en stökig situation och försöker tänka särskilt stöd direkt så går det inget vidare. Vi måste börja med det stora klassrummet, sedan extra anpassningar och sedan särskilt stöd, säger Stina Hyltmark.

Jessica Hyrefelt och hennes kollegor på Dammhagskolan har byggt upp en bank av metoder genom att testa och förfina.
Jessica Hyrefelt och hennes kollegor på Dammhagskolan har byggt upp en bank av metoder genom att testa och förfina. | Foto: Andreas Hillergren

Innan screenings, EHT (elevhälsoteam), speciallärare och individuella anpassningar kommer in i bilden menar Jessica Hyrefelt på Dammhagskolan att hennes och hennes lärarkollegors inställning till lärarrollen är avgörande. Hon menar att en lärare behöver förnya sig och pröva andra grepp då och då för att utvecklas och för att lyckas med uppdraget gentemot eleverna.

– För min del är det jätteviktigt att jag får känna att jag utvecklas. Nu är det mycket att läsa på sociala medier om någon som testat något, då kan man googla fram det och lära sig mer. Och likadant det här att lära av andra, jag växer genom kunskapsutbyte med kollegorna.

Jessica Hyrefelt och de andra lärarna har genom åren konsekvent plockat upp och testat nya metoder. En del har förkastats medan andra har fungerat bra, och nu finns ett lager av beprövade arbetssätt att ta till när det behövs.

– Det gäller att vara lyhörd inför ny forskning och så vidare. Jag har jobbat i 19 år så jag har många saker jag kan återanvända. Allt vi testat har inte blivit super, men vi har en bank med saker som vi använt flera gånger. Genrepedagogik har vi jobbat med i tio år, och den fungerar. Vissa delar av den har ändrats med åren, men godbitarna har vi behållit, säger Jessica Hyrefelt.

En annan metod hon fastnat för är det som kallas för ”spaced learning”, som går ut på att dela in lektionen i block. 

– Första blocket är max 20 minuters undervisning, sedan tar man en kreativ paus på 10 minuter. Upprepa de två stegen igen, och avsluta med 20 minuters undervisning igen. 

En gång om året försöker jag hitta någonting nytt att utveckla mig inom.

Hon och de andra lärarna på Dammhagskolan har den typen av möjlighet att påverka sin fortbildning. Den lilla summa pengar som kommer in för att skolan tar in lärarkandidater tillfaller den lärare som handleder, att använda bland annat till fortbildning.

– Det finns ju inte så mycket pengar men man får ändå en viss summa för det, och för de pengarna kan man gå kurs. En gång om året försöker jag hitta någonting nytt att utveckla mig inom. 

Det som hon lär sig på sin kurs förväntas hon sedan dela med resten av lärarkollegiet på skolan.

– Jag och min kollega som har gått kurs i kooperativt lärande kör workshop med de andra lärarna. I gengäld har en annan kollega gått en kurs om matematik, och lär mig det. 

Stina Hyltmark.
Stina Hyltmark. | Foto: Andreas Hillergren

Stina Hyltmark tror så mycket på trestegsmodellen att hon i sin nya roll som biträdande rektor jobbar med att införa den på Seminarieskolan. Men det är en process som kommer att ta tid.

– Vi är inte i mål här ännu, vi håller på att bygga upp det. På Dammhagskolan fungerar det här med gruppnivån bra i alla klassrum. Där är vi inte än, säger hon.

I hela landet är det brist på såväl special- som klass- och ämneslärare. Hur påverkar det arbetet?

– Har man hållningen att stöd i klassen är något som sker på gruppnivå så kommer man långt. Jag tror att man kan komma lindrigare undan om man jobbar med den tillgängliga lärmiljön och jobbar för att lärarna ska bli bättre på att anpassa för många samtidigt, och det måste man jobba med hela tiden. Sen om det är brist på speciallärare är det inte alltid säkert att en specialpedagogisk insats behöver göras av en speciallärare. Man kan diskutera i EHT och sedan kan en annan lärare gå in och jobba med en elev i behov. På många ställen finns luft i organisationen, och det gäller att använda den med omsorg. 

Det börjar låta som ett argument för en kortsiktig huvudman att inte ta in resurser? Att klassläraren ska göra allting själv.

– Inte alls. Vi använder vår modell för färdighetsscreening inom läsning och matematik. Med den kan vi jämföra med andra klassrum och med tidigare år. Då ser vi om det behövs resurser någonstans som går in och jobbar aktivt. Men det är riktat efter vad vi ser i analysprocessen, säger Stina Hyltmark. 

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm