Universitetet hjälper lärarna med programmering

2018 är året då programmering blir ett obligatoriskt inslag i grundskolan. Det är också andra året i rad som lärare i matematik och teknik i Uppsala får hjälp från universitetet att lägga upp lektioner i ämnet. Läraren står för den didaktiska delen, och studenter står för den ämnesmässiga kompetensen.

– Vi inleder med en workshop för lärarna där de får bekanta sig med utrustningen och vi bygger upp en sorts ämnestrygghet. Förhoppningen är att de ska kunna köra vidare på egen hand sen, men vi kommer fortfarande ut och jobbar tillsammans med dem, säger Lars-Åke Nordén, universitetslektor vid institutionen för informationsteknologi och datorteknik vid Uppsala universitet, som leder projektet.

Utrustningen han hänvisar till består inte enbart av datorer och mjukvara, utan av en sorts programmerbart kretskort kallat ”microbit”, som är särskilt utvecklat för att användas i datorbaserad undervisning av BBC Education i Storbritannien. Kortet är mindre än ett kreditkort och kan ta emot och svara på data genom en mängd olika kopplingsmöjligheter. Elevernas uppgift: att med hjälp av microbiten bygga ett inbrottslarm till en glasburk.

– När man hör ordet programmering har man kanske en mental bild av någon som sitter vid en datorskärm full av siffror. Det är ett missförstånd. För mig handlar programmering om att med tydliga instruktioner få en dator eller en människa att göra någonting. En microbit är en liten dator, med knappar och sensorer. Man måste instruera den med hjälp av programmering, säger Lars-Åke Nordén.

Han ser och förstår oron som finns bland de lärare som nu får på sitt bord att undervisa i något som de själva inte behärskar. Men vill samtidigt tona ner dramatiken.

– Jag föreläser ibland för lärare och pratar mycket om att avdramatisera det. Ja, det är en berättigad oro, men en överdriven oro. Jag vill inte bagatellisera problemet, men det handlar om att skaffa sig en rimlig bild av problemet och hur man kan möta det. Många gör det svårare än det är. Jag förstår att många är oroliga, men jag tror att om man bara konkretiserar det och pratar med dem så går det, säger han.

Tycker du att den typen av samarbete mellan universitet och skola som ni har i Uppsala är en bra modell att minska oron?

– Ja, jag tycker det skulle vara suveränt om fler jobbade på samma sätt. Jag har fått positiv respons från studenterna som varit med också, när man är ute i skolorna så ser man hur de här studenterna blir positiva förebilder för skolbarnen. Och om man kunde få in det som ett stående inslag i ingenjörsutbildningar tycker jag att det vore jättehäftigt. Eleverna ser sig själva om 10 år i de här studenterna, och det är ganska häftigt. Det känns som att studenterna kan nå fram till eleverna på ett annat sätt – det blir en lite mer informell, mentorsbild.

Vad ska de skolor göra som inte får hjälp av ett universitet?

– Jättebra fråga. Det som saknas generellt för lärarna är ju tid. Nu kommer Skolverket med sin digitala programmeringskurs. Jag tror att en distansanpassad fortbildning kan ge ganska mycket, om lärarna bara får tiden att genomföra det. Jag tror att det är det som är det riktiga problemet, att de ska få sanktionerad tid att lägga en eller två timmar per vecka på detta. För det är ganska bråttom.

Samarbetet i Uppsala sker med lärare till elever i klass femmor, av flera olika skäl. Ett av dem är helt enkelt att digitala kompetenser förts in i matematik och teknik i femman, utan att alla lärare nödvändigtvis har kompetensen. Men universitetet har sina egna incitament.

– Som universitet har vi också den långsiktiga målsättningen att få fler intresserade av natur och teknik, och inte minst fler tjejer. Ganska mycket forskning visar att om man vill nå ut till dem är årskurs fem perfekt. I årskurs fyra kan de ha lite för lite på fötterna och i högstadiet är det för sent, säger Lars-Åke Nordén.

En microbit kostar runt 200 kronor. Lars-Åke Nordén hoppas att studenternas besök ute i klassrummen bidrar till att skolorna vågar köpa in och pröva materialet.

– Förra läsåret körde vi med en robot som kostar runt 2 300 kronor. Den var för dyr för att skolorna själva skulle kunna investera i den och bygga vidare på undervisningen efter vårt projekt, så i år har vi valt en teknisk plattform som är mer tillgänglig för skolan, säger han.

Oavsett den exakta formen så uppmanar Lars-Åke Nordén till fler samarbeten och utbildningar för att se till att alla berörda lärare får den kompetens de behöver för att klara av de nya inslagen i undervisningen.

– Det som skolverket gör nu tycker jag är en jättebra grej, när de åker på turné. Sen finns det ju också science centers eller akademiska instanser runt om i landet som kan erbjuda hjälp med kompetensutveckling i en övergångsperiod. I Uppsala har vi också en stor science fair varje år, en mässa då man bjuder in skolor. Det är den typen av insatser det handlar om.