SONY DSC
Krönika

Har vi tid att vänta längre?

Hur många mandatperioder ska gå innan politiker, oavsett parti, inser att kommunerna inte klarar av att genomföra de förbättringar i skolan som kommer från staten? Undrar rektor Johan Kant i en krönika.

För bara några veckor sedan var det val i Sverige. Och vilket val! Partierna ville satsa på skolan och förslagen duggade tätt för att få skolan i rätt riktning. Det är tredje valet i rad där skolan rankas som den viktigaste frågan. Sett i det perspektivet är det märkligt hur lite politikerna talade om hur det ska gå till att få hela lärarkåren att bli behörig i de ämnen de undervisar i. Jag menar, snart börjar lärarlegitimationen gälla fullt ut, en reform som var tänkt att fokusera på ämneskunskaperna i skolan, och på att fördjupa lärarnas ämneskunskaper för att lyfta lärarkårens status. Trots detta fylls inte utbildningsplatserna i den fortbildning som erbjuds via Lärarlyftet. Det är ju inte så att behovet av kompetenshöjningen saknas. SCB:s statistik talar med all tydlighet om att det redan nu råder stor lärarbrist, både i fysiska personer och i ämneskompetens. Och det kommer att bli ännu värre de närmsta åren.

Slutsatsen jag drar är att fortbildningen av lärare, för att få rätt kompetens till skolorna, inte är en prioriterad fråga i landets kommuner. Att avsätta resurser i kommunerna för att se till att lärarna har rätt utbildning för de ämnen de undervisar i är en icke-fråga, både för kommunala politiker och tjänstemän. Men å andra sidan har det varit så ända sedan kommunaliseringen av skolan skedde på 1990-talet. Arbetsgivarna har sedan dess systematiskt jobbat för att skolan ska likställas med all annan kommunal verksamhet och lärarkårens status har monterats ner. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har gång efter annan visat total likgiltighet trots att både McKinsey-rapporten och John Hattie påtalar att själva nyckeln till en framgångsrik skola är lärarna. Det har varit läpparnas bekännelse, för när det kommit till konkreta åtgärder har lärarkåren motarbetats. Redan på 1990-talet skickade SKL ut dekret om att undervisning skulle undvikas och att ämneskunskaperna inte var viktiga. Den grundinställningen har SKL haft sedan dess.

Det verkar vara lätt att bygga upp visioner och reformer, men att se till att det fungerar på riktigt verkar det vara si och så med. Hur är det egentligen med uppföljningen och ansvarstagandet kring det som regering och riksdag beslutar? Jag undrar hur många mandatperioder till det ska gå innan riksdagens politiker, oavsett parti, inser att kommunerna inte klarar av att genomföra de förbättringar i skolan som kommer från staten? Och att tillhandahålla en likvärdig skola är för länge sedan en underbar dröm. Jag undrar hur många år till av kräftgång landets skolor ska behöva gå innan något drastiskt görs? Hur långt ner i Pisa-mätningarna ska Sverige hamna innan riksdagspartierna tar till tvångsåtgärder? Hur ska Skolinspektionen kontrollera graden av behörighet hos undervisande lärare och vilka sanktionsmöjligheter finns? Eller ska det inte kontrolleras? Hur blir det med lärarnas status och löner? Kommer det i nästa valrörelse? Har vi råd att vänta? Jag anser att det för länge sedan är dags att staten återtar ansvaret för lärarnas kvalitet och löner.

Johan Kant
Rektor på Vikingaskolan i Haninge, tidigare SO-lärare och författare till boken ”Yrke: lärare”

Kommentera