”Historieämnet – snart historia?”

Så var det dags igen. Trots återkommande löften från politiker om att skolans personal ska få vara i fred och arbeta med pedagogiska målsättningar för ögonen, måste lärarna med jämna mellanrum förhålla sig till nya och inte sällan politiskt motiverade målformuleringar. För närvarande är förslag på nya ämnesplaner ute på remiss.

Historielärare hör till dem som har allra mest att frukta när förändringens vind drar genom skolorna. Samtidigt som historien bokstavligen tilltar för varje dag som går, har ämnet, med något enstaka undantag, alltsedan andra världskriget tilldelats allt färre timmar.

Under denna tid har även uppdraget förändrats. Under lång tid var historielärarens främsta uppgift att göra eleverna bekanta med ett stort historiskt stoff och göra stora svep i tid och rum. Numera är det framför allt utveckling av olika färdigheter som står i fokus. Få kan förneka betydelsen av sådana i dessa dagar. Att elever är förtrogna med grunderna för källkritik och har kännedom om vad som utmärker olika sätt att bruka historia på är uppenbart när ett förödande krig rasar i Europa.

Ämnet handlar alltmer om nutid och framtid

Ett dilemma som förslagsställarna inte förhåller sig till är att kunskap om den faktiska historien står i relation till de färdigheter som kan utvinnas med hjälp av historieämnet. De unga källkritiker som inte har någon större vetskap om den fjärran tid som källan härstammar från, finner snart att det inte är tillräckligt att känna till grundregler om äkthet, oberoende, tendens och samtidighet. Och de elever som får i uppgift att analysera ett historiebruk, men som inte har någon kännedom om den historia som historiebruket tar sin utgångspunkt i, lär lämna klassrummet utan att ha blivit särskilt mycket klokare.

Det paradoxala tillstånd som innebär att allt mindre tid ägnas åt det förflutna i ett ämne som per definition ska hantera just gångna tider är ingalunda en nyhet. Åtminstone sedan 1960-talet har målsättningarna i kurs- och ämnesplaner i historia blivit alltmer inriktade på nutid och framtid.

Det förflutna har därmed fått funktionen av att vara ett skafferi från vilket både uppbyggliga och avskräckande exempel kan hämtas. Sambandet har sällan varit uttalat, men så har till exempel Förintelsen fått utgöra en motpol till det demokratiska och inkluderande samhälle som eleverna idealt ska bli en del av.

Båda världskrigen har försvunnit

De båda världskrigen och Förintelsen har försvunnit i förslaget till nya ämnesplaner för gymnasiet. Tankegången bakom denna exkludering är inte så dum, åtminstone i teorin, eftersom en uttalad målsättning är att elever inte ska konfronteras med samma urval ur historien från ett stadium till ett annat.

I praktiken är det dock inte så enkelt, framför allt på grund av att flertalet elever i både grund- och gymnasieskolan läser ett högst begränsat antal timmar historia. Ifall historielärare på gymnasiet inte redan är varse problemet, lär de upptäcka det när de ska undervisa om avkolonialiseringen utifrån antagandet att eleverna redan har läst om kolonialiseringen, något som ingalunda är givet.

Historiska orättvisor har kommit att dominera den offentliga debatten under det senaste årtiondet. Det har funnits inslag i dessa diskussioner som varit välgörande, inte minst på grund av att aspekter som tidigare sopats under mattan har blivit uppmärksammade. Det är bra om sådana inslag också får plats i skolan. En relevant historieundervisning kan och bör ta sin utgångspunkt i aktuella frågor.

Det vore dock illa om många debattörers uttalade vilja att skapa en bättre historia med facit i hand och vår tids moral som en given utgångspunkt även blir vägledande för skolans historieämne.

Att förslagsställarna företräder en moralistisk syn på historien påvisar en paradox: å ena sidan betonas behovet av fortsatt uppmärksamhet på hur historia brukas, men å andra sidan tycks de som har formulerat ämnesplanen för historia på gymnasiet vara ovetande om att de i allra högsta grad är historiebrukare. Kommer de inte till insikt om denna dubbelhet är risken påtaglig att historieämnet snart har spelat ut sin roll.

Helén Persson, biträdande lektor i utbildningsvetenskap vid Lunds universitet
Ulf Zander, professor i historia vid Lunds universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.