Hon ger verktygen för lärare med NPF-elever: ”Saknas mycket”

Forskaren Emma Leifler anser att stödet till lärare med NPF-elever inte kan vänta. Nu delar hon med sig av sina bästa tips för praktisk inkludering.
­– Vi behöver teorin men också veta hur man omsätter den, säger hon.

I snart fyra år har Emma Leifler forskat kring inkludering av elever med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Under resans gång har hon skrivit en bok, ”Praktisk Inkludering”, i ämnet.

– Jag skrev den för att det här måste komma ut nu. Mycket av det material som finns tillgängligt för lärare är abstrakt och övergripande. Det saknas väldigt mycket hur man ska göra när det handlar om barn med NPF.

Hon har en bakgrund som specialpedagog och lärare i svenska och samhällskunskap och nämner hur förtjust hon är i det tvärvetenskapliga där pedagogik och psykologi möts. Hur lärorikt men också krångligt det är. Emma Leifler konstaterar att boken har en populärvetenskap touch men att den samtidigt står stadigt förankring i didaktiken.

LÄS MER: fem tips – för lärare med NPF-elever

– Praktisk inkludering handlar om flera delar, inte bara att eleverna är där fysiskt utan också att de ska vara inkluderade socialt och didaktiskt, alltså i pedagogiken. Det handlar mycket om hantverket, hur du gör. Metoder, strategier och stödstrukturer.

Systemfel

Hon menar att inkluderingen inte fungerar i svensk skola men understryker bestämt att misslyckandet inte beror på barnen eller lärarna. I stället handlar det om ett systemfel.

– Man har inte förberett och analyserat vad som krävs. Det saknas flexibilitet och bredd i kompetens bland all personal, och tid för att förkovra sig. På vissa ställen fungerar inkluderingen väl, men på de flesta inte när vi talar om elever som har det lite svårare i skolan.

Vilka verktyg behöver lärarna?

– Få förståelsen, genom teorier och kognitionsvetenskap, hur barn tar till sig innehåll. För den grunden krävs tid. I nästa skede behövs konkret stöd, antingen via kollegor eller EHT hur man ska implementera det och göra anpassningar, något lärarna ofta lämnas själva i. Man behöver även hjälp med uppföljningen, men många skolor har resursbrist. Området är komplext och utmanande och tyvärr har många lärare lämnats i sticket.

Fin systematik

Hur summerar du dina fyra år av forskning?

– Skolorna är relativt bra på att upptäcka och analysera stödbehov. Det finns en ganska fin systematik i att dokumentera och planera för stöd. Där kan också samverkan fungera bättre mellan hem och skola än tidigare.

När det som sedan beslutats ska föras över till praktiken uppstår svårigheter, säger hon.

– Vem tar ansvar för att det sker, hur följer man upp det och hur säkerställer man att eleven är delaktig? Där brister det i samverkan. Vi har kommit en bra bit på väg och blivit bättre på att integrera barn med funktionsnedsättningar, men har brustit i hur vi ska ta hand om dem. Det är en lång väg kvar innan vi kan säga: vi är proffs.