Hur länge varar ett läsår?
Varför heter det som det gör? Birgitta Nilsson skriver om skolans paradoxer som väcker heta känslor och skapar svåra svarslösa frågor.
”Jag är numera lärare på skolan”, berättade min son för mig när han började 6-års. ”Jag är den som lär mig, ju!” fortsatte han.
Jag förstod vad han menade men började ändå förklara att den som undervisar kallas lärare och den som sitter vid bänken kallas elev. ”Nej, mamma – det kallas pedagog, inte lärare.” Slut på diskussionen.
Några veckor in på terminen kom en studiedag. Sonen undrade vad det var. Jag svarade: ”Jo, det är en dag då skolan är stängd, men fritids är öppet så du kan vara där då”. Han undrade: ”Varför heter det då studiedag? Är inte alla skoldagar studiedagar för mig? Så jag har studiedag när jag garanterat inte studerar. Så då är alltså helgen ett slags studiedagar?”
Riktigt märkligt blev det när jag påstod att måndagar började med sovmorgon, att skolan började senare. ”Senare än vad? Får jag inte vara vaken när jag vill?” Jag försökte lägga fram det som att dagen började med en håltimme. ”Men, det är ju bara 45 minuter det handlar om, det är ju inte en timme”, tyckte han. Det var så sant, så sant.
Men varar året ett helt år, 12 månader? Njaae…
Det blev sportlov. Det enda han verkligen visste var att han inte skulle sporta. ”Vi har inomhusgympa nu, för att det är för kallt för att vara ute, så varför skulle jag göra mig sjuk med flit?”
Åren gick, och läsåren också. På väg att bli fjärdeklassare undrade han över skolämnena. Nu förstår jag varför. ”Vi kommer att ha täck stil och otäck stil varannan vecka. I ena salen håller vi på och virkar och så, och i den andra hyvlar och sågar vi”.
”Nu börjar ett nytt år!” Nej, sade jag när han började årskurs fem, du börjar ett nytt läsår. ”Nu anar jag att det är något skolkonstigt igen. Berätta, mamma – är det ens ett år vi pratar om, eller är det precis som med timmarna, att de inte är riktiga timmar?” Ja, läsåret börjar i augusti, medan det riktiga kalenderåret börjar i januari. Men varar året ett helt år, 12 månader? Njaae…
Man kan få kvarsittning, berättade han. ”Det är ungefär som fritids utan fritid. Eller en håltimmes sovmorgon omvänt. Fast man måste studera. Som en lektionstimme – men bara 45 minuter – och inte som studiedag där man inte studerar. Påminner om en lektion, faktiskt. Fast med studiero.”
Sonen fortsatte: ”Men det omvänt minst konstiga – alltså det mest normala – är att vi på torsdag har idrottsdag och då, hör och häpna, ska vi idrotta! Äntligen något som kallas för vad det är.”
Birgitta Nilsson
- Detta är en personligt skriven artikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.