De använder idrott som verktyg för integration

Som sig bör under en lektion i sex- och samlevnad fnissas det en hel del i det här klassrummet. 

Malin Dávid, lärare i förberedelseklass på Linnéskolan, tar hjälp av hela kroppen när hon förklarar, tecknar med händerna för att förtydliga och visar bilder samtidigt som hon frågar eleverna i förberedelseklassen om likheter och skillnader mellan Sverige och deras egna hemländer. 

Man förstår snart att Malin Dávid och hennes kollega i föreberedelseklasserna, Sofia Ripe, har många järn i elden. Nyligen prisades de och två kollegor från Hagnässkolan för projektet ”Idrottsskola för nyanlända”, ett projekt för att stärka både språk och integration där eleverna med start efter höstterminen har fått pröva på olika aktiviteter hos lokala idrottsklubbar. De har hunnit med frisbeegolf, volleyboll och basket. Ridning står näst på tur och längre fram hoppas man på simhallen och någon dansklubb. 

– Från början var det ett socialt projekt för att hjälpa eleverna att integreras. Vi visste att många blev sittandes hemma och på sikt riskerade att hamna i utanförskap. Vi ville hjälpa ungdomarna att få kontakt med föreningslivet på orten och komma ut till goda fritidsaktiviteter. Dessutom utvecklas språket när man använder det IRL, säger Malin Dávid. 

I skolan blir mycket på låtsas, menar hon. 

– Vi pratar så fint om respekt, samarbete, lika värde och jämlikhet mellan män och kvinnor. I ett idrottssammanhang blir det vi talar om i skolan verkligt och påtagligt. 

Malin Dávid tar ett exempel från den allra första idrottslektionen där eleverna skulle stå på led och skicka en basketboll framåt, något som blev väldigt svårt för en pojke som absolut inte kunde tänka sig att stå efter en flicka och dessutom passa henne en boll. 

– Vi fick en konflikt och jag fick förklara att i det här sammanhanget gäller detta. Det blir så oerhört konkret. Vi får hjälp av idrotten och föreningslivet att träna in goda sociala beteenden som eleven har nytta av i andra sammanhang. 

Och det märks även i klassrummet, tillägger hennes kollega Sofia Ripe. 

– Sammanhållningen i gruppen är mycket bättre. I början ville inte alla sitta bredvid varandra, nu pratar alla med alla och hjälper till. Och det är en hel del elever som har nappat på att gå med i en förening. Man ser dem i lokaltidningen ibland i ett lag, det är jätte-roligt. 

När de båda lärarna började på skolan för ett drygt år sedan gick det åtta elever i förberedelseklass. I dag är de 27. Med en analfabet från Afghanistan i samma grupp som elever som gått i elitskola i Syrien förstår man att utmaningarna är stora, både för lärarna i förberedelseklass och senare för ämneslärarna. Eleverna i den här gruppen har samtliga börjat läsa olika ämnen med sin ordinarie klass. 

– Kartläggning av elevernas kunskaper är jätteviktigt. Har man kunskaper med sig i ett ämne ska man inte hållas tillbaka, säger Sofia Ripe.

– Tidigare gick man ofta ut i de praktiska ämnena först men har man läst engelska tidigare, till exempel, så ska man ut i engelska-undervisning så fort som möjligt, så att man inte tappar ämneskunskaperna. De som kommer från Syrien har ofta goda kunskaper i matte och då tar man kanske det först. Det är individuellt hur fort det går och hur många ämnen man kan testa på en gång, säger Malin Dávid. 

Men övergången till ordinarie klass ser de båda lärarna som en av skolans största utmaningar. En anledning är bristen på studiehandledare.

– I år har vi handledare i dari, arabiska och ryska. Förra året fanns även en i tigrinja men inte i år. Kommunen är liten. Med fler studiehandledare skulle övergången bli mjukare. Vi önskar att det fanns någon som följde med eleven. Nu blir det mycket upp till mottagande lärare hur det blir, säger Malin Dávid. 

– Men man ska komma ihåg att samtidigt som vi är frustrerade över att eleverna inte får en övergång som är mjuk och välplanerad är ämneslärarna frustrerade över den utmaning de ställs inför. Man klarar kanske precis av att ro runt sin planering, man har stora klasser och elever som behöver jättemycket stöd. Och så kommer det plötsligt ytterligare en elev som behöver ännu mera stöd. 

Hon betonar att det inte handlar om en ovilja att möta de nya eleverna. Snarare handlar det om en vilsenhet och att man saknar verktyg för att hantera en ny situation. Tidigare tänkte man att eleverna skulle behärska svenskan först, innan de gick över till ordinarie undervisning. 

– Men nu har forskningen visat att det är en framgångsfaktor att låta ämne och språk utvecklas tillsammans. Man kan faktiskt uppnå kraven i matte även om man inte kan uttrycka kunskaperna på svenska. Det får inte vara så att alla som kommer hit med ämneskunskaper bli förminskade bara för att de inte kan uttrycka det på vårt språk. Men det är då det blir en krock – ska de ut i vanlig klass redan?

De båda lärarna läser kursen ”Nyanländas lärande – mottagande, inkludering och skolframgång” och säger att dessa kunskaper skulle alla lärare behöva. Det behövs utbildning för att som ämneslärare kunna undervisa nyanlända på ett bra sätt. 

– Man kan inte säga att detta ska lärarna bara fixa. Jag tänker att ett bra sätt att ta hand om sin personal vore att erbjuda fortbildning. ”Vi hjälper er, vi vet att ni har det här problemet” – det önskar vi av skolledning och kommunledning, säger Malin Dávid. 

Och vad kan de göra på sitt håll för att förenkla och stötta? 

– Tidigare kunde ämnesläraren få en ny elev när som helst. Nu har vi valt att ha fyra perioder, en efter varje lov, så att lärarna vet när det kommer nya elever och för att skapa lite lugn och ro, säger Sofia Ripe och tillägger:

– I och med kursen vi läser hoppas vi också att vi kan hålla i lite föreläsningar och workshops för att sprida det vi lärt oss vidare. 

De planerar även för en workshop där lärare och studiehandledare ska få mötas för att tillsammans skapa smidiga kontaktytor dem emellan. 

Att mycket av att styra upp arbetet kring de nyanlända eleverna tycks hamna på dem som undervisar i förberedelseklass tycker de inte är så konstigt. 

– Det är ju en ny utmaning för oss alla. Men i och med att vi ser utmaningarna dagligen i våra verksamheter – och under utbildningen – så är det ganska naturligt att vi sparkar igång det, säger Malin Dávid. 

Däremot önskar de mer stöd från ledningshåll. 

– Vi får ofta fria händer, vilket är kul. När det kommer ny forskning eller nya lagar så måste det vara ledningen som står för implementering och skapar förutsättningar. Det kan inte vi göra och där önskar vi stöd.