Ingrids berättelse som ”senior teacher”: Jag behövdes mer än någonsin

Jag hade egentligen gått i pension men nu visade det sig att jag behövdes mer än nånsin.

– Vi har några elever som har valt att inte komma till skolan på länge. Det hjälper inte vad vi hotar med. Kan du tänka dig gå hem till dom och försöka med lite hemundervisning?

– De där grabbarna i 9A, du vet. Dom behöver lite extra förstärkning i svenska som andraspråk. Kan du ta det?

Och så till sist:

– Vi kommer att ta emot en grupp nyanlända pojkar från Afghanistan. Kan du tänka dig att ta ansvara för den?

Ja, allt det här kom inte på en gång utan lite i taget. Och jag befann mig plötsligt i den angenäma situationen att vara efterfrågad på ett helt nytt sätt än när jag knegade på som heltidsanställd på skolan. Jag kunde välja att tacka ja eller nej och jag kunde sätta ett pris på min insats.

Om de var beredda att betala kanske jag tänkte säga ja. Och om de dessutom skulle låta mig få koncentrera mig på en enda uppgift – att undervisa – kanske jag skulle tacka ja. Det såg helt enkelt ut som om de här uppdragen skulle kunna bli ett angenämt sätt för mig att successivt slussas ut ur yrkeslivet.

Så, när jag förvissat mig om att skolan var villig att betala det jag begärde och att de skulle låta mig slippa delta i möten, konferenser och utvecklingssamtal, var det bara för mig att tacka ja.

Och så började min resa som ”senior teacher”. Ja, de kallade mig så, och man kunde ju nästan få för sig att de såg på mig och min långa lärarerfarenhet med respekt. En angenäm känsla, dock med en smak av något lite bittert.

För tänk om jag hade fått uppleva den där respekten lite mer när jag slet för att räcka till i det omöjliga läraruppdraget tidigare?

Men nu till uppdragen. Hemmasittarna. Vilket förfärligt ord! För tankarna till något passivt, som soffliggare ungefär. Det fanns ju en problematik och ibland en tragik bakom varje hemmasittare. Och en del av problemet var ju ofta skolan själv.

Hon går inte dit varje dag, men ingen kan längre kalla henne hemmasittare.

Nu ska jag i alla fall gå hem till en flicka. Hon går i åttan med hade stannat hemma nästan hela terminen. Jag ringer på dörren till villan i det fina kvarteret. Ingen öppnar. Jag försöker igen. Ingen öppnar. Då vänder jag mig till byggjobbarna som håller på med reparationer i källaren.

– Kan ni gå in och öppna?

Väl inne i hallen står jag som ett fån. Vad ska jag göra nu?

– Är det tjejen du ska träffa? Hon ligger och sover däruppe. Du får nog gå upp och väcka henne.

En märklig känsla, att vara inne i någons hus där ingen tar emot och där jag bara måste kliva på. Jag går upp för trappan och knackar på den dörr som jag tror är den rätta. Ingen reaktion. En knackning till, och nu ett mummel.

– Va ere?

– Ja hej, det är Ingrid, specialläraren. Du vet, vi kom ju överens om att jag skulle komma hem till dig med lite skoluppgifter.

– Mm. Jag kommer. Du kan vänta där nere.

Jag sätter mig vid köksbordet och väntar. Och väntar. Men så kommer hon nerför trappan, välsminkad som om hon skulle på fest. Och det är där vi börjar. Med sminket. Om varför tjejer sminkar sig, om vad det står för. Och snabbt är vi inne i en livlig diskussion om könsroller. Om tjejers och killars olika villkor. En bra början. Men efter en stund säger jag.

– Jag har med mig lite uppgifter från din lärare här. Hon vill att du ska skriva en novell. Här är lite tips om vad du ska tänka på.

– Va? Menaru att jag ska göra det nu? Medan du sitter här och tittar på?

– Ja, alltså jag behöver inte sitta och titta på. Du kan ta din dator och sätta dig där borta. Men jag kommer sitta kvar här tills lektionen är slut.

Och till min förvåning börjar hon skriva. Jag håller andan. Det är som om hon blir lite stimulerad av att i alla fall försöka med något skolrelaterat.

Vi jobbar på, och en vacker dag får jag henne att följa med på en promenad. Och som av en händelse närmar vi oss skolan. Hon stannar tvärt.

– Jag vill inte gå dit!

– Nej, men jag tänkte bara att vi kunde sätta oss i bibblan en stund. Du behöver inte träffa nån.

Så börjar den försiktiga återgången till skolan, klasskamraterna och lärarna. Hon går inte dit varje dag, men ingen kan längre kalla henne hemmasittare.

* * *

Sen var det de där två grabbarna i nian. De som slitit med det svenska språket sen de började skolan och som därför haft det tuffare än de flesta att hänga med. De där två som alltid satte sig längst bak i klassrummet med huvorna uppdragna för att göra sig osynliga. De som sedan länge intagit positionen längst ner klasshierarkin. De där två som sedan överträffade sig själva genom att göra något som ingen annan i klassen vågat.

Men nu går jag visst händelserna i förväg.

Det började med en nyinköpt bok i skolbiblioteket, något som vanligtvis inte skapade intresse hos de här två. Men den här gången föll deras ögon på boken “När jag inte hade nåt” av rapparen Ison Glasgow. Ison Glasgow som var deras stora idol!

Nu visade grabbarna för första gången ett intresse för en bok. Och vi kom överens om att läsa den tillsammans. I ärlighetens namn var det mest jag som läste och de som lyssnade. Och det var vackert så. Men nu skulle jag vara ledig i tre veckor och lade därför upp ett läsbeting, ett avsnitt för varje vecka.

Jovisst, det är klart de skulle läsa medan jag var borta. Det lovade dom. Men, för säkerhets skull kopierade jag alltihop i tre läsavsnitt och skickade hem med posten till killarnas föräldrar. Trodde det skulle hjälpa. Inte tänkte jag på att deras föräldrar talade ännu sämre svenska än pojkarna själva och att de inte skulle förstå ett ord av vad det där brevet handlade om.

Pojkarna med lägst status i klassen överraskade sig själva genom att intervjua sin idol.

Väl tillbaka fick jag konstatera att killarna inte gjort ett skit. Ja, ursäkta språket, men jag blev både arg och besviken. Och jag skällde på dem tills de slokörade sa “förlåt”.

– Ja, sa jag, nu är det ju inte för min skull ni ska läsa utan för er egen.

Sen sansade vi oss och började prata om innehållet i boken. Och då visade det sig att de hade blivit berörda av berättelsen om Ison Glasgow som tagit sig vidare i livet trots mycket stora svårigheter! Jag insåg att jag måste hålla fast i det här engagemanget på något sätt.

Men hur?

– Ni kanske skulle försöka intervjua Ison, sa jag.

– Va, kan man det?

– Man kan alltid fråga.

Och de tog sig samman. Spelade in en liten film där de presenterade sig själva och förklarade att de gillade boken och gärna skulle vilja träffa Ison för en intervju. Filmen skickades till Ison och han sa ja!

Och så kom det sig att pojkarna med lägst status i klassen överraskade sig själva genom att intervjua sin idol. En intervju som deras klasskamrater fick ta del av på film och som alla som ville kunde höra i radioprogrammet “Dom tror inte vi kan nåt”. Jag vill tro att den här erfarenheten har gjort att grabbarna inte behöver dra ner luvorna lika djupt framöver…

* * *

Det var en solig februaridag under sportlovsveckan och mitt uppdrag med grabbarna i nian var slut. Av någon anledning som jag inte längre minns, gick jag tillbaka till skolan just denna dag. En skola tömd på elever – en skola tömd på sin mening. Varför gick jag dit då? Minns inte.

Hade kanske glömt kvar någon bok som jag tyckte jag behövde. Jag stod vid mitt postfack med titeln ”Senior teacher” när rektor Lars kom ut från sitt rum.

– Men där är du ju! Det är ju dig jag vill prata med. Jag har ett nytt uppdrag till dig! Vi ska starta en verksamhet med nyanlända ungdomar. Och jag vill att du tar hand om det.

Vilken fråga! Vilket uppdrag! Kan jag? Törs jag? Hjärtat slog volter och jag stammade fram att jag nog behöver tänka på saken. Och tänkte gjorde jag – att ett viktigare uppdrag är nog svårt att få. Så hur kan man säga nej till ett sådant? Alltså svarade jag ja – med tillägget, ”jag vet inte hur man gör men jag ska i alla fall försöka.

Efter en stund hördes snyftningar som sen gick över i förtvivlad gråt.

Nu, när det uppdraget också är slut, tillåter jag mig att reflektera lite över vad det är jag har varit med om. Att ensam och utan erfarenhet plötsligt stå och ta emot en grupp pojkar från Afghanistan i ett svenskt klassrum, behöver det sägas att det var utmanande? Ingen fanns det att fråga, ingen hade gjort något sådant här förut. Men här kom helt oväntat min höga ålder mig till hjälp, den som vi brukar kalla livserfarenhet. Och därtill mina år på lågstadiet med dess oslagbara pedagogik: att förklara det mest komplicerade saker på ett enkelt sätt.

Men ändå, lätt var det inte! Vi började trevande. Jag satte upp post-it-lappar på det vi hade omkring oss: bord, stol, fönster, penna… Och så fick pojkarna skriva samma ord på sina språk till mig. De som kunde alltså. En pojke hade inte mött bokstäver tidigare.

En dag fick jag för mig att vi skulle se filmen ”Flyga Drake”. Jag hade sett den för länge sen och visste att den var bra. Att den handlade om spänningar mellan två pojkar från olika folkgrupper. Den ena med hög och den andra med låg status. Två folkgrupper som jag just nu hade representerade i mitt klassrum. Att se film i skolan brukar innebära en slags avkoppling från allt slit med papper och penna.

Så, där satt vi, förväntansfulla. Utan onda aningar satte jag igång filmen. Men efter en stund hördes snyftningar som sen gick över i förtvivlad gråt. Igenkänningen hade blivit för stor. Pojken var otröstlig. Och jag som inte kunde prata med honom!

Så dum jag hade varit! Att jag inte förstått att just den här filmen kunde riva upp sår! Jag stängde av filmen, sprang ut efter den enda person på skolan som talade samma språk som pojken. Jag hade tur, hittade Zaid och han hjälpte mig att trösta pojken som nu satt uppkrupen i korridorfönstret och storgrät. Och jag fick gå tillbaka in till de andra. De som också behövde bearbeta det de hade sett i filmen.

Ensam är inte stark! Ensam kunde jag inte fixa det här. Jag tittade mig runt och tog hjälp av mina kolleger. Kunde min lilla grupp kanske få dyka upp på deras lektioner ibland? Och så kom det sig att gruppen elever från en annan del av världen fick ett första möte med eleverna i den välbärgade stadsdelen söder om stan. Inte så mycket med ord, men genom att sitta och sy bredvid varandra på slöjden, laga mat tillsammans på hemkunskapen och spela ackord på bas och piano på musiken. Och genom att leka affär med eleverna i ettan och gestalta verb med barnen i tvåan.

Nu sitter jag här undrar vem som lärt sig mest – pojkarna eller jag? De fick lära sig lite svenska och jag fick en unik möjlighet att se på världen och mig själv med nya ögon.

Ingrid Grönvall Hagstrand, ”senior teacher”