elever
Foto: Lars Sjögren
Särskilda undervisningsgrupper 

Inkludering svårt men viktigt

Ibland är det nödvändigt med exkluderande lösningar för elever i behov av särskilt stöd. För många elever innebär det en positiv förändring att gå i särskild undervisningsgrupp, visar Skolinspektionens granskning. Men sådana lösningar ska inte vara permanenta och skolan måste hela tiden arbeta för att stärka sin förmåga till inkludering.

Skolinspektionens slutsatser

*Det är inte acceptabelt att eleven hamnar i en så kaotisk situation som ofta beskrevs i granskningen. Särskilt stöd måste sättas in tidigt och vara anpassat för eleven.

*Att identifiera och åtgärda elevernas behov av stöd är skolans ansvar, inte föräldrarnas.

*När elevens behov av särskilt stöd identifierats ska eleven få detta stöd så fort som möjligt, eleven ska inte behöva stå i kö för att få stöd.

*Anpassad studiegång, att ta bort ett eller flera ämnen, kan var en åtgärd men ska användas med stor försiktighet och av rätt orsaker. Det får stora konsekvenser för eleven att ta bort ämnen.

*Arbetet för återgång till ordinarie klass måste förbättras.

Under Skolinspektionens dag uppmärksammades elever i behov av särskilt stöd. Anna Wide, undervisningsråd vid Skolinspektion, har granskat hur skolor vidtar exkluderande åtgärder som att placera elever i särskilda undervisningsgrupper.

I granskning ingick 130 elever i årskurs 7-9 som alla gick i särskild undervisningsgrupp. Skolinspektionen tittade på hur det såg ut före placering i gruppen, hur det fungerade i särskild undervisningsgrupp och hur man gjorde för att utveckla arbetet i ordinarie klassen så att eleven skulle kunna komma tillbaka dit. Anna Wide berättade att eleverna beskrev den tidigare skolgången som kaosartad. Många upplevde att de inte fått något riktigt stöd och många lade skulden på sig själva. 

– Eleven hade inte fått stöd kopplat till det behov just den individen har. Man måste titta på hur individens problematik yttrar sig och hur individen kan få ett relevant stöd. Vi ser också att när stöd ges och man märker att det inte har effekt, så ger man mer av exakt samma stöd istället för att fundera på vad man kan göra istället, säger Anna Wide till Skolvärlden.
 
– Vi säger inte att man aldrig ska sätta en elev i särskild undervisningsgrupp, men det ska bara vara de eleverna som verkligen behöver det. Grunden måste vara att det inkluderande arbetet i klassen fungerar för så många elever som möjligt.

Under föreläsning berättade hon att föräldrarnas agerande framträdde som oerhört avgörande för att elever fick stöd. 

– De fick kämpa för att elevernas behov av stöd skulle uppmärksammas och åtgärdas. Föräldrarna själva menar att deras kamp varit avgörande och det bekräftades av både lärare och rektorer. Barn vars föräldrar var drivande fick stöd fortare.

Det förekom också att eleverna, efter besked om att de skulle få stöd inom ramen för särskild undervisningsgrupp, fick vänta i upp till två år på en ledig plats. Både elever, föräldrar och lärare beskrev väntan som en tid av vakuum. Skolorna vände ut och in på sig för att få det att funka men det blev en svår tid, konstaterar Anna Wide.

Väl i liten grupp förbättrades skolgången för i princip samtliga elever. Närvaron förbättrats, betygen höjdes, eleven fick betyg i fler ämnen och den sociala gemenskapen förbättrades. Eleverna kände sig äntligen sedda. Men en åtgärd som särskild undervisningsgrupp ska som huvregel inte göras permanent. 

– Vi träffade elever som var oroliga för återgången till vanlig klass eftersom det inte fungerat. Eleverna upplevde väldigt starkt att det hade haft en avgörande betydelse att de fick gå i liten grupp. Men samtidigt fanns en längtan tillbaka till klassen, säger Anna Wide och fortsätter.
 
– Arbetet i vanlig klass måste vara av sådan kvalitet att det är möjligt för så många som möjligt att gå i den. Man måste fundera på hur arbetet bedrivs idag? Behöver vi utveckla något? Så att de elever som kan faktiskt får återgå till den vanliga klassen.

Vad är det som gör att inkluderingen inte fungerar?
– Dels handlar det om kunskap. Man måste byta synsätt så att särskilt stöd inte handlar om mer av samma sak utan om kvalitet. Det måste utvecklas på skolorna och där måste man få hjälp från specialpedagoger till exempel. Och det måste finnas en välfungerande elevhälsa. Ökade resurser har inte den betydelsen som vi lätt tror, det handlar mer om förhållningssätt, innehållet i det pedagogiska arbetet och hur man använder de resurser man har. 

Anna Wide pekar också på att relevant stöd som sätts in tidigt har positiva effekter.

– Ävens rektorns inställning har stor betydelse. Om rektor har en i grunden inkluderande inställning, är involverad i arbetet kring de här eleverna och tydligt uttrycker inkluderingstanken så får det väldigt stor effekt. 

Det pågår en diskussion om klasstorleken. Skulle det ha någon betydelse med mindre ordinarie klasser?
– Det finns lite forskningsstöd för att det skulle spela roll. Men utifrån mina egna erfarenheter som lärare kan jag känna att det kanske kan ha betydelse. Skolan handlar mycket om relationer och det blir fler relationer ju fler elever man har. Jag tror att det kan ha betydelse för möjligheten att se varje elev. Och det är ju något eleverna i liten grupp säger, nu blir vi sedda. 

Kommentera