dyslexi_1

Susanna Cederquist är lärare, föreläsare, utbildare, författare och rådgivare på tema dyslexi.

| Foto: Elisabeth Ohlson-Wallin
Debatt

”Inte ett barn till ska behöva utstå denna diskriminering”

Debatt ”Vi pratar om vikten av en likvärdig skola, men hur kan det då komma sig att elever systematiskt kan bli missbedömda och hållas utanför i en provsituation på grund av att man värderar olika sätt olika. Det värsta är att instruktionerna kommer ifrån högsta ort: Skolverket”, skriver debattören.

Jag vill lyfta ett angeläget ämne kopplat till dyslexi och skola; de nationella proven. 

Vi lär oss att läsa för att vi ska kunna vara endel av ett textsamhälle. Vi ska kunna ta till oss information i skriven form för att nås av det innehåll och budskap som förmedlas. Att förstå text kan ske på olika sätt och vi har här olika sätt som är mer eller mindre effektiva. Om man har en synnedsättning kan det effektivaste sättet för läsförståelse vara att lyssna på texten eller att använda fingrarna i punktskrift. Om man har dyslexi så kan också det effektivaste sättet att nå textens innehåll vara via öronen, att man lyssnar.

Det finns alltså olika sätt ta till sig en text, att nå textens innehåll. Avkodning kan här ske via ögon, öron och fingrar som här exemplifieras. Målet blir detsamma, men hur vi går tillväga för textförståelse kan variera.

De nationella proven i dagens skola har olika syften och mäter olika saker beroende på prov. När det gäller läsförståelseproven handlar det just om läsförståelse, att förstå text. Att ta till sig ett textinnehåll och kunna reflektera utifrån dess innehåll. Då vi läser på olika sätt, beroende på våra naturliga olikheter, så behövs ju förstås att olika sätt tillåts så att syftet kan uppnås. Syftet är att förstå en text och då är det just det som ska mätas. Resultaten i de nationella proven har sedan en tid också fått en större betydelse för betygsättningen. Detta resulterar i att det är extra viktigt att man just mäter det som efterfrågas då bedömningen kan få konsekvenser på resterande skolgång och betyg.

Tyvärr är det i nuläget inte så att olika sätt att läsa tillåts enligt skolverkets råd gällande läsförståelseproven i åk 3 och 6. Här rangordnas olika sätt olika, vissa som giltiga och vissa som ogiltiga. Hur kan det komma sig? Hur kan det komma sig att vissa barns effektivaste tillvägagångssätt inte räknas? Vilka signaler sänder det till ett samhälle? Vilka signaler sänder det  till eleven själv, till föräldrar, lärare och skolledning?

Rektor kan välja att gå emot rekommendationen och tillåta öronläsning, men då blir inte resultatet likvärdigt med de som lästs med ögonen. Då räknas inte resultatet.

Åter till frågan: hur kan detta ske?

Jo, textnormen. Vi har traditionellt en stark norm av användande av text och att ögonläsning är högstatus.

Idag blir mer och mer text tillgänglig och all teknik som behövs finns: talsynteser, lyssningskoder för framförallt tryckt text, ljudböcker och annat.

Barnen får veta att deras sätt att läsa inte är lika mycket värt.

Dyslexi handlar om att man fungerar på ett sätt som resulterar i att man kan få svårare med ögonläsning, men parallellt lättare inom andra områden. Här är det viktigt att vi ser hela bilden, där även styrkorna ryms, men att självklart också problematiken parallellt tas på allvar.

Jag var i somras i Almedalen och på många seminarier kring skolfrågor för att belysa dagens läge. På ett av mötena lyfte en politiker att man också kan se läsförståelseprovet som ett tillfälle att upptäcka dyslexi. Då får vi återigen gå tillbaka till provets syfte, är det att upptäcka barn med dyslexi eller att mäta läsförståelse. Här är det det senare som avses och det är allvarligt om dessa olika aspekter blandas ihop.

Det är åtskilliga föräldrar som hör av sig till mig och vittnar om detta förödande läge. Att deras barn tvingas uppleva misslyckanden inom något som vi redan är fullt medvetna om, samt att detta också kan få konsekvenser för skoltiden framöver. Barnen får veta att deras sätt att läsa inte är lika mycket värt.

Har vi råd att gå miste om kompetens? Ska vi systematiskt i svensk skola 2019 hindra barns läsförståelse och därigenom lärande för att vi begränsar tillvägagångssätten? Är vi fullt medvetna om vilka risker och vilka påföljder det faktiskt kan innebära och redan innebär?

Är det värt det för att en del rangordnar olika kompetenser inom en textnorm, som inte längre behöver innebära ett hinder i samma utsträckning som tidigare? Är det värt att barn offras för att upprätthålla gamla synsätt?

Det tycker inte jag. Vi måste leva i vår tid och utefter vår tids förutsättningar. Vi måste acceptera att vi är naturligt olika och att det är meningen. Vi måste agera utefter uppdaterad kunskap och ett förhållningssätt kring det vi kallar dyslexi, där inte fördomar ryms. Vi måste acceptera att många personer med dyslexi, trotts lästräning, kommer att läsa med öronen som sitt effektivaste sätt att nå text. De som ännu inte vidgat begreppet läsning till att inrymma flera sätt, behöver göra det. Om vi inte agerar utefter det stänger vi människor ute.

Just nu pågår #inteettbarntill. Följ gärna diskussionerna på www.facebook.com/enbildavdyslexi och bidra med din åsikt. Alla inlägg som når mig kommer att förmedlas vidare till bland annat utbildningsnämnden.

Skolverket behöver förändra sitt synsätt nu. Inte ett barn till ska behöva utstå denna diskriminering.

Susanna Cederquist, lärare, föreläsare, utbildare, författare och rådgivare på tema dyslexi

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm