sophie_zail

Elevens förutsättning för lärande, genom undervisning, övning och repetition ser ut att ha blivit sämre, skriver läraren Sophie Zail.

Debatt

”Mindre undervisning och mer bedömning är en ekvation som inte går ihop”

Elevens förutsättning för lärande, genom undervisning, övning och repetition ser ut att ha blivit sämre, samtidigt som fokus på bedömning ökat och bedömningstillfällena har blivit fler. En ekvation som inte går ihop, skriver läraren Sophie Zail.

De senaste åren har undervisning präglats av samtal kring styrdokument och bedömning, i vilka eleverna gjorts allt mer delaktiga. Detta torde vara ett naturligt led i Skolverkets tidigare direktiv om att synliggöra styrdokumenten, i tron om att ökad förståelse skulle stärka lärandet. Resultatet verkar dock ha haft motsatt effekt, inte minst när det kommer till elevers lärande, motivation samt upplevelse av stress.

Det var under ett betygssamtal med en klass elever, som för en tid sedan gjorde mig medveten om ett problem. Det första som fick mig att reagera var elevernas sätt att förhålla sig till samt resonera kring kunskapskraven. Jag reagerade även på några av de frågor som ställdes: ”Hur många kunskapskrav behöver jag uppnå på C-nivå för att få ett D i slutbetyg?” ”Vilka kunskapskrav är viktigast?”

En bit in i samtalet insåg jag att fokus hade flyttats från ämnet till allmänna och för eleven ganska intetsägande formuleringar. När skulle vi tala om ämnet och de verkliga kunskaper som eleven hade lärt sig? Sanningen är att vi aldrig nådde dit. Samtalet, som mer liknade en systematisk och mekanisk avprickning av kunskapskrav där eleven agerade medbedömare av sig själv, fick mig att fundera över hur vi hamnat här… Inte föds väl elever med intresse för kursmatriser?

På mindre än en sekund var den nyfikenhet jag haft ambition om att väcka spårlöst försvunnen.

Åsa Hirsh, som forskat i pedagogisk bedömning och är författare till boken ”Formativ bedömning”, bekräftar bilden av att detta är ett led i hur undervisning bedrivits de senaste åren.

Elever är ju likt alla andra människor, barn av sin tid och i takt med att lärare alltmer började framhålla kunskapskraven, blev eleverna alltmer måna om att försöka tolka dem. Hon framhåller vidare att bedömning blivit ett kurs- och ämnesinnehåll, genom att lärare ägnar stor del av sin undervisningstid åt att samtala kring kunskapskrav, matriser, värdeord, centralt innehåll och mål.

I en presskonferens från 17 augusti i år, presenterade utbildningsminister, Anna Ekström tillsammans med regeringens särskilda utredare, Jörgen Tholin att en grundlig utredning av grund- och gymnasieskolan påvisat att både lärare och elever upplever att det är för mycket fokus på bedömning och betyg snarare än kunskaper, vilket är helt i linje med det som Åsa Hirsh tidigare framhållit.

Jörgen Tholin presenterar även att utredningen visat att elever blivit bättre på hur man strategiskt uppnår ett visst betyg, snarare än att behärska de verkliga kunskaperna.

Jag kommer nu att tänka på en lektion i Psykologi, där jag för en tid sedan var påväg att starta upp ett nytt ämnesområde. En lektionsstart som föregåtts av noggrann planering, samt ett omsorgsfullt urval av ord och material för att genom inspiration lyckas väcka elevernas motivation. Jag hann knappt med att inleda lektionen, innan första eleven räckte upp handen och frågade om hur jag planerat att bedöma momentet. ”Står detta i kunskapskraven”? Och på mindre än en sekund var den nyfikenhet jag haft ambition om att väcka spårlöst försvunnen.

Det tycks inte finnas någon forskning som pekar åt att elevers fördjupade förståelse för kunskapskraven har lett fram till ett ökat lärande, snarare ökad stress och försämrad motivation. För att få reda på hur eleverna själva upplever tydliggörandet av bedömningsprocesser och styrdokument har Åsa Hirsh genomfört intervjuer, i vilka det framgår att elever ibland upplever informationen så tjatig att de slutar lyssna.

En annan uppfattning som kommer fram är svårigheten att tolka styrdokumenten, vilket kan ha sin förklaring i att dessa i första hand inte formulerats för att tolkas av elever, utan av lärare. Att tydliggörande av mål och bedömningskriterier också kan leda till stress framkommer i studien, i form av en uttalad uppgivenhet inför allt det som ska hinnas med på begränsad tid.

Eftersom elever inte har tillräckliga förkunskaper att tolka styrdokumenten, blir det svårare för dem att avgöra omfattningen i relation till tidsperspektivet, vilket ser ut att skapa inre stress. I studien nämns också fördelar, så som att det kan vara en trygghet att veta vad man ska kunna i ämnet samt hur man blir bedömd. 

Har då inte elever rätt att informeras om hur de ligger till samt utifrån vilka kriterier lärare gör sina bedömningar? Frågan om styrdokumentens vara eller icke vara i klassrummet är mer komplicerad än att kunna bidra med något entydigt svar.

Att elever bör delges information om vad de förväntas lära sig samt hur väl de presterar i sina kurser, kan samtidigt anses vara en viktig motivationsfaktor. Men tiden borde på samma gång vara mogen för att i högre utsträckning börja problematisera. Frågorna om hur ofta, med vilka ord, samt på vilket/vilka sätt, elever bör delges informationen torde vara värda större uppmärksamhet än tidigare.

Elever undviker att ställa frågor i klassrummet, på grund av rädslan att bli bedömd.

John Sweller är en australiensisk utbildningspsykolog som gjort sig känd för sin teori Cognitive Load Theory, i vilken han betonar vikten av undervisning, övning och repetition för att det ska bli möjligt att befästa kunskaper i långtidsminnet. Han understryker även betydelsen av att arbeta med tydliga exempel, lärare tillsammans med elever, för att stärka elevers förutsättningar att på sikt kunna utföra liknande uppgifter självständigt.

I ett skolsystem där fokus mer och mer flyttats från kunskaper till samtal om bedömning samt insamling av bedömningsunderlag innebär detta per automatik att värdefull undervisningstid går förlorad och en rimlig slutsats är att det självständiga arbetet ökar i samma takt.

I presskonferensen som tidigare hänvisats till betonar Jörgen Tholin att det bedömningsfokuserade lärandet riskerar leda fram till ett lärande som är mer fragmentiserat, det vill säga uppdelat i små bitar. Elever som alltmer överlämnas åt självständigt arbete, genom att lärare prioriterar insamling av bedömningsunderlag, riskerar att förlora förståelsen för helheten när undervisningstiden går åt till att beta av uppgifter.

Elevens förutsättning för lärande, genom undervisning, övning och repetition ser alltså ut att ha blivit sämre, samtidigt som fokus på bedömning ökat och bedömningstillfällena har blivit fler. En ekvation som inte går ihop.

Undersökningar visar även att det gått så långt att elever undviker att ställa frågor i klassrummet, på grund av rädslan att bli bedömd. Kanske är detta en direkt följd av att lärare i allt högre utsträckning betonar bedömning i sin undervisning. Det är viktigt att erinra sig om att elever inte är sina betyg när de startar, utan individer som ska ges möjlighet att testa, göra fel, öva och repetera, för att därefter bedömas utifrån sina nyvunna kunskaper.

Dagens skola har gjort elever ansvariga för att förstå och tolka komplexa frågor som tidigare varit lärares ansvar och för att vända den negativa trenden krävs strukturella förändringar. Eller som Åsa Hirsh också uttrycker, att lärare härmed börjar rikta bedömningsarbetet mot sig själva, snarare än mot eleverna.

Att hitta balansen mellan undervisning och bedömning är också avgörande för att lyckas med målet att skapa bättre förutsättningar. Det är en process som kommer ta tid och för eleverna väntar i så fall en tid av avprogrammering. Det ter sig dock sannolikt att det är just i den änden arbetet måste starta. På det viset kan vi arbeta för att öka motivation, stärka inlärning och minska stress. För inte föds väl någon med intresse för kursmatriser?

Sophie Zail, lärare i svenska och psykologi på Drottning Blankas Gymnasieskola

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm