”Jag tror på en ljusare framtid tillsammans”

I en artikel i Skolvärlden frågar sig LR:s föreningsombud i Umeå vad förslaget om ny organisering skulle innebära i praktiken och på den lokala nivån. Jag är övertygad om att det inriktningsdokument som utgör grunden för att vi från förbundsstyrelsen valt att genomföra en medlemsomröstning är för dem väl känt och behöver inget egentligt förtydligande, men jag vill ändå kommentera delar av artikeln.

Farhågan om intressekonflikter inom ett stort förbund delar jag, även om jag tycker att vi ska lägga eventuella konfliktytor i knäet på arbetsgivaren. Vi har redan nu flera medlemskategorier och starka viljor inom LR som vi hanterar med mer eller mindre framgång. Nationellt är Lärarnas samverkansråd redan nu en part med alla dess medlemmar att ta hänsyn till. En viktig skillnad i liggande förslag på ny organisering är att vi i centrala kollektivavtal inte längre behöver föra skolledares talan.

Kan önska två platser vid samverkan

Mycket av det som lyfts i artikeln, handlar om den lokala nivån, det vill säga i kommunen. Den lokala nivån har varit oerhört viktig även för oss i förbundsstyrelsen, att utgångsläget inte är bara en, utan tre föreningar; en vardera för förskolan, grundskolan och för gymnasieskolan/vuxenutbildningen.

Det skulle exempelvis passa våra medlemmar i Piteå väl, sett till hur arbetsgivaren organiserar sig där, medan det i mindre eller större kommuner som Umeå, säkert finns andra behov att fylla. Det viktiga är att det är på kommunnivå man bestämmer exakt hur det ska se ut.

Om vi bildar ett nytt förbund måste också befintliga samverkansavtal med arbetsgivaren revideras. Vad hindrar då att vi önskar två platser vid ett eller flera olika forum i samverkan, där bäst lämpad representant representerar det nya förbundet? Om vi inte kommer överens, finns som bekant MBL, där vi själva äger vårt representantskap. Jag funderar mer på hur det blir nu när Lärarförbundet inte längre kan sitta på ett TCO-mandat. Vem eller vilka får Saco-mandaten?

Hushålla med medlemmarnas pengar

Man skriver också att vi som jobbar fackligt och fått inblick knappast upplever att stora förbund med många medlemmar och yrkesgrupper lyckats bättre än mindre mer specialiserade förbund. Det finns säkert goda exempel på det, medan till exempel Hotell- och restaurangfacket eller Polisförbundet måhända har en annan åsikt.

Utvecklingen mot större förbund har över tid varit tydlig och det har bland annat handlat om att hushålla med medlemmarnas pengar och att slå vakt om själva kärnan i det fackliga arbetet möjligheten att teckna kollektivavtal – en för alla fackföreningar helt fundamental fråga som beskrivs väl av förbundets förhandlingschef.

Om våra två stora förbund samarbetade, drev frågor tillsammans och hade samma budskap, skulle det också ge facklig styrka, absolut, men hur troligt är det där vi befinner oss nu? Hur höga tankar även jag än har om vårt systerförbund, finner jag det högst sannolikt att de fortsätter processen på egen hand vid ett eventuellt nej från oss. Inte för att straffa, utan för att de sedan länge verkligen tror att det är bättre med ett stort samlat förbund för våra gemensamma medlemsgrupper.

Jag har landat i att rösta ja

Precis som för er, har mitt fackliga engagemang alltid handlat om våra medlemmars vardag och där finns just nu två, i bästa fall samarbetande, fackliga alternativ men tillika konkurrerande, oavsett hur mycket tid och pengar vi tycker oss ha lagt ner på rekrytering.

Det har funnits synnerligen goda skäl till att vara två förbund bakåt i tiden. När jag har fått frågan om varför, har jag hittills alltid kunnat svara sakligt med lika goda argument. Jag har därför under min egen smärtsamma process grubblat på just den fråga som det för mig har kokat ner till i mitt eget ställningstagande:

När (om någonsin) upphör dessa skäl? Med respekt för andras svar på den frågan, säger min egen gissning att det är i närtid och för att kunna vara med och påverka framtidens fackliga alternativ, oavsett antal, har jag landat i att rösta ja.

Jag delar såklart ert intresse och anser precis som ni att vi alla ska lägga vårt krut på det som ni beskriver i er dröm. Tänk om vår dröm skulle kunna bli något som alla våra kollegor i hela utbildningskedjan kunde ställa sig bakom? Eller gör de det redan?

Ingrid Pihl, föreningsombud i Piteå och förbundsstyrelseledamot

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.