wallberg

Specialpedagogen Helena Wallberg.

Stöd

”Lärare behöver få hjälp med extra anpassningar”

Många lärare tampas dagligen med hur man ska ge elever extra anpassningar som stödinsats. Specialpedagogen Helena Wallberg vill se nya tag för att bryta den stora osäkerheten i skolan.
– Skolan ägnar för mycket tid åt att skriva listor på extra anpassningar, då har det redan gått snett, säger hon.

Den 1 juli 2014 trädde en förändring i skollagen i kraft som betydde att elever som riskerar att inte nå kunskapskraven, har rätt till att få stöd i form av extra anpassningar. Men vad som gäller för extra anpassningar är inte helt glasklart bland landets lärare.

Det upplever Helena Wallberg som är gymnasielärare och specialpedagog och som tidigare har arbetat som undervisningsråd i prov och bedömning hos Skolverket. I dag arbetar hon som konsult i skolutvecklingsfrågor och handleder regelbundet både individuellt och i grupp på skolor över hela Sverige.

Helena Wallberg menar att svensk skola alltjämt kämpar och känner osäkerhet kring hur man ska ge elever extra anpassningar som stödinsats.

När hon besöker skolor märker hon av en förvirring kring vad som är en extra anpassning, något som är svårt att förklara. De tre skolmyndigheterna som finns i Sverige – Skolverket, Skolinspektionen och SPSM – har i dag olika exempel på vad extra anpassningar innebär och det tror Helena Wallberg bidrar till förvirringen på skolorna.

– Det tycker jag är väldigt synd. Men den myndigheten som ändå ligger närmast just nu är Skolinspektionens senaste rapport om extra anpassningar. Alla vill ju såklart veta vilken som är den bästa extra anpassningen för elever, men det går inte att säga det. Vi behöver träna på att identifiera behoven. Extra anpassningar har blivit anpassningar över lag.

Hur borde det se ut för att det ska fungera bättre?

– Framför allt tycker jag att man behöver vara väldigt tydlig med vilka delar av kunskapskravet för E är det som man befarar att eleven kommer ha svårt att uppfylla. Om vi börjar där kommer det att fungera betydligt bättre på skolorna. Det är fler och fler elever som får utbrott verkar det som och som har svårt att koncentrera sig – och då gör man extra anpassningar för det. Man utgår väldigt mycket från beteende och det är inte bra, säger Helena Wallberg.

I dag blir det för mycket slentrian och det finns så många modeller som man ska följa i skolan, menar Helena Wallberg.

– Jag är väldigt irriterad på modellerna och det är något som Skolinspektionen också har varnat för. Jag har träffat så många elever genom åren som fått mig att fundera om de verkligen behöver stöd eller stimulans. Behöver elever stöd för att kunna sitta stilla i en och en halv timme, är det vad vi ska kräva av tioåringar? Nja. Jag vill hellre se en mer varierande undervisningen generellt och jobba mer med återkoppling under lektionerna.

Hon påpekar samtligt att hon ser väldigt många lärare som kämpar och sliter varje dag i skolan.

– Jag ser jättemånga goda exempel på undervisning med goda intensioner, men jag ser alldeles för lite av kontinuerlig och systematisk återkoppling i klassrummet. Det tror jag kan råda bot på mycket av det som man i dag upplever som svårt och problematiskt.

I stället för att bara prata extra anpassningar föreslår Helena Wallberg att vi pratar mer om tillgänglig undervisning.

Från ledningshåll undrar ofta många rektorer hur man kan få extra anpassningar att bli lite mindre dramatiska. Helena Wallberg upplever att det nästan existerar en liten tävling bland lärare att ju fler extra anpassningar man har desto mer jobbig sits har man.

– Det bekymrar en del rektorer. Jag, rektorerna och säkert många lärare är oroliga i dag för att det här med extra anpassningar för oss längre bort från arbetet med att göra tillgänglighet, säger hon.

Vad behöver göras för att det inte ska bli så illa?

– Man måste organisera på ett helt annat sätt. Man måste göra rutiner för det förebyggande och tillgängliga arbetet. För i dag finns det ”åtgärdstrappor” och ”ärendegångar” och sådant som träder in när en lärare redan har uppmärksammat oro eller risk. Men det finns inga rutiner för vad vi förväntar oss att alla som jobbar på skolan gör när eleverna till exempel är tillbaka efter sportlovet. Och vad förväntar vi oss att en mentor ska göra när en elev säger någonting eller en förälder ringer och har synpunkter. Rutiner för det dagliga arbetet behöver stärkas. Skolan ägnar för mycket tid åt att skriva listor på extra anpassningar, då har det ju redan gått snett.

Hon höjer en varningsflagga för just listorna på extra anpassningar som cirkulerar runt och sprids varje dag på sociala medier och i skolorna.

– Det är viktigt att vi börjar titta på de här listorna som florerar. Vad av de extra anpassningarna som finns på listorna skulle kunna vara en del av den vanliga undervisningen – det vill säga ledning och stimulans. Det säger Skolinspektionen också. Listorna är inte bra för någon om de används som de görs i dag. Använd i stället listorna och fundera tillsammans om det är stödstrukturer som skulle vara bra att använda på ens skola utifrån de eleverna man har, säger hon och tillägger:

– Hur ska vi få till en beprövad erfarenhet om vi bara snabbt, fort och fult, rycker i sådant som har fungerat bra på en skola? Det kanske inte alls är något som fungerar på vår skola. Vi måste börja jobba mer formativt och vi måste börja organisera för det.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm