Läraren: Avmeritera meritpoängen

Jag äter lunch med mina nior i stockholmsskolan. Det är vår, någonstans mellan sportlov och Valborg. Eleverna talar om prov, sena pluggkvällar, utebliven sömn och mikropauser på toaletten innan köttandet fortsätter. De skämtar om sammanbrott och otydliga kunskapskrav och till slut väljer jag att bryta in. Jag ifrågasätter varför de inte lägger sig eller att de slutat träna, då sömn och sport hjälper inlärning. Jag talar om rimlig studievolym och prioriteringsordningar som tillåter ett liv utanför plugget, och jag känner mig ärligt ganska duktig i min flerskiktade rådgivning som verkligen lyfter inre frid och personlig utveckling.

De skrattar vänligt åt mig, tycker det är fint att jag bryr mig men det här handlar ju om gymnasiet och för att komma rätt måste man maxa meritpoängen. De tackar för samtalet och lämnar bordet, måna om att hinna samla ihop material inför nästa lektion, vissa av dem kommer ha mig.

Vad är skolan till för? Vad är syftet med grundskolans undervisning? Observerar man hur gymnasievalen går till, och lyssnar man på hur politiker talar om systemet, verkar den övergripande övertygelsen vara att “rätt person ska vara på rätt plats”. Meritpoängen ordnar oss i kompetenslager så vi garanterat får den utbildning vi förtjänar, den vi arbetat för. Vi belönar höga meritpoäng med förtur i urvalsprocessen och visar således att flit lönar sig.

Men det är ju inte sant.

Förstå mig rätt, det stämmer att människor kämpar hårt och vissa då får höga meritpoäng. Dock stämmer det också att många sliter ut sig för att höja sitt B till ett A då 2,5 MP kan avgöra ens plats i urvalet, och detta sker trots att forskning gång på gång visar att belöningar inte hjälper lärandet. Eleverna pressar alltså sina betyg: sväljer enorma mängder information som de spyr ut på ett prov och kastar sig sedan över nästa uppgift; kunskaper, om något finns kvar, fragmenteras.

Gymnasievalets prioritering ligger för många inte nödvändigtvis på programmet, utan hur populär skolan är. På samma sätt som parfymer eller fälgar signalerar status blir skolan som ett namn och plats en symbol som eleverna jagar. Samtidigt avgörs studieresultat i hög grad av socioekonomisk trygghet och föräldrarnas examensnivå; Begreppet “Meritokrati” myntades satiriskt.

Gymnasier är menade att vara likvärdiga. I stora delar av Sverige hanterar en handfull skolor med olika linjer alla sökande. Betygen tar dig in på linjen, studievolymen och inriktning avgör ansökningar, och eventuella avhopp och byten hanteras kontinuerligt, med rivalitet grundat på stereotyper om vem som söker vad.

Ser man till områden som Stockholm, där otaliga skolor med liknande utbud konkurrerar, profilerar de olika lärosätena sig gärna som någon nyans av den bästa för att locka sökande. Definitionen av “bäst” är komplicerad: är det exempelvis utbildningskvalitén som leder till goda resultat i nationella prov, är undervisning riktad mot provformen ansvarig, eller främjar en klassmerit på 300 god studiemiljö?

Skoldebatten skuggas av en fråga: kan det inte göras bättre? Leder ett urvalssystem med så starka gränser till elever som lär sig för lärandet? Är grundskolebetyg som påtagligt socialt och akademiskt kapital något samhället bör eftersträva, och vad innebär då detta för andrahandssorteringen?

Det finns en motsägelse när eleven uppmuntras söka efter intresse medan kulturen runt om premierar vissa platser och program som värdiga och andra inte. Mina elever har i sammanhanget ”meritpoängsmarknad” helt enkelt rätt: är du utanför tullarna förväntas din utbildning vara sämre.

Så vad kan man göra i det korta då? Hur vänder vi ideologin från plats till kunskap? Låt oss ta efter folkhögskolan och släppa meritskalan. Har du godkänt? Bra, du är godkänd. Från E till A är godkänt 10 poäng. Urvalet sker med max 160MP. Lägg krutet på att förbättra undervisning och skolmiljö, och låt de ambitiösa jaga sina A:n som ett mått på vad de kan istället för ett panikartat försök att komma in i den segregerande värmen.

Samuel Byström, svensklärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.