Läraren: Bra att traditionell undervisning lyfts i debatten

Min skolgång präglades av traditionell undervisning. Läraren stod framme vid tavlan och föreläste samtidigt som eleverna i klassen antecknade och svarade på och ställde frågor. Det delades ut uppgifter på innehållet i undervisningen i form av stenciler, för att vi skulle bearbeta materialet. Dessa uppgifter var oftast tydliga, avgränsade och specifika. Vid lektionens slut påminde läraren oss om vilka sidor i läroboken vi skulle läsa på till nästa lektion för att klara läxförhöret.

Ingen av oss hade någonsin hört talas om termer som ”matris”, ”kunskapskrav” eller ” formativ bedömning”. Trots avsaknaden av dessa livsviktiga begrepp fick vi en undervisning som resulterade i ett av min hemstads och även hela Sveriges bästa resultat.

Jag snabbspolar fram till år 2018, det år då jag efter fullgjord lärarutbildning skulle ta mitt första lärarjobb. Jag såg fram emot att använda samma undervisningsmetoder som mina lärare hade använt på mig för att forma mina egna elever till bildade samhällsmedborgare. Bland det första jag fick höra på anställningsintervjun var: ” Nuförtiden ska man inte lära eleverna någonting. Man ska lära dem att lära sig.”

Inga prov eller läxor

De följande månaderna fick jag bland annat berättat för mig att skolan inte använde några prov, inte gav läxor och inte hade läroböcker utan att bara digitala läromedel skulle användas. Jag fick höra att eleverna ju skulle förberedas för framtiden, då endast datorer kommer användas och av samma skäl är det heller inte hela världen att inte kunna stava till alla ord, eftersom ju datorn kan rätta stavningen.

Att kunna Europas huvudstäder utantill är meningslöst, eftersom sådan kunskap går att googla fram och visserligen ska man inte använda mobilen på lektionerna men om man bara har den i fickan och lyssnar på musik vid eget arbete går det bra att ha den ändå… Att nöta in utantillkunskaper i de olika ämnena var inte heller populärt utan ju mer ämnesövergripande desto bättre. Vi ska ju trots allt inte bedöma kunskaper utan förmågor och det gör man genom att vara en processledare, som i bakgrunden leder eleverna framåt i sina grupparbeten.

Vi arbetar på fel sätt

Likt många andra, som har gått en lärarutbildning, blev jag fostrad in i kulturen av progressiv undervisning (läs flumskola). Efter att ha läst boken ”Isak Skogstads ­”Obekväma sanningar om skolan”, Filippa Mannerheims bok ”Konsten att undervisa” samt läst och lyssnat på debattörer som Inger Enkvist och Magnus Henreksson stod det klart för mig att vi arbetar på fel sätt!

Diskussion kring dessa frågor har länge lyst med sin frånvaro i den allmänna debatten – tills nyligen! SVTs Uppdrag Granskning sände för ett tag sedan ett avsnitt, som argumenterade för att läroplanen med sitt otydliga innehåll i kombination med en alltför fri pedagogik skulle kunna vara en orsak till att barn med neuropsykiatriska diagnoser stiger.

I Agendas specialprogram om skolan lyfte både forskare och politiker fram vikten av läroboken framför digitala läromedel, att katederundervisning ofta är att föredra framför att elever söker kunskaper på egen hand och att faktakunskaper behöver betonas mer i skolan. Dessa tankar verkar också få ett konkret genomslag i den reviderade läroplanen, vilket får mig att tänka att det finns hopp för den svenska skolan!

André Apt, legitimerad ämneslärare i kemi och matematik.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.