Lärarens öppna brev till Anna Ekström: Du kan fortfarande rädda liv

I våras upptäckte vi gymnasielärare att det fanns alternativ, till skolförlagd utbildning, som faktiskt kan rädda liv. Min vädjan, till dig vår utbildningsminister, är att skyndsamt låta undervisningen på samtliga gymnasieskolor helt övergå till distans, men tillåt skolor att göra undantag för de elever som av någon anledning behöver vara på plats i skolan.

På presskonferensen den 18 november öppnade du upp för mer distansundervisning, vilket är bra med det är långt ifrån tillräckligt. I dag, den 20 november, noterar jag att 6 406 personer har dött i covid-19 i Sverige. När jag skrev ett email till dig, Anna Ekström, den 14 november, hade 6 164 personer dött.

Detta var alltså i lördags och nu är det fredag. Det har inte ens gått en vecka. Jag har ännu inte fått något svar från dig. Men Ekström, det är bråttom. Föräldrar, vänner, partners, lärare och många andra har somnat in för gott och lämnat förtvivlade anhöriga efter sig.

Pandemin är långtifrån över. Nu har det visat sig att, i värsta fall, lider upp emot 150 000 människor av långtidssymtom av covid-19. Människor som är föräldrar, vänner, partners, barn och så vidare har förlorat en stor del av sin förmåga att vara just detta.

Långtidssymtom så som: extrem trötthet, hjärnskador, migrän, minnesproblem, koncentrationssvårigheter, värk och mycket annat minskar livskvaliteten i stor utsträckning. Symtom som ofta gör personen oförmögen att arbeta och i vissa fall kan detta på sikt leda till att man blir utförsäkrad från Försäkringskassan. I värsta fall kan detta övergå i kroniska besvär som gör en oförmögen att arbeta i resten av ens liv och kanske värst av allt, individens livskvalitet försämras till ett minimum.

Hur kan ni som är ansvariga för detta beslut titta oss gymnasielärare i ögonen och säga att ni vet om att vi riskerar att dö eller få långtidssymtom och ändå tvinga oss att dagligen befinna oss i en miljö, där restriktioner är omöjliga att följa, när det finns ett tillräckligt bra alternativ?

Hur ska ni kunna stå rakryggade och försvara detta för de elever som riskerar att drabbas av ovan nämnda långtidssymtom och som i värsta fall kanske aldrig kommer ut i arbetslivet? Hur vågar ni riskera att det, i denna globala krissituation, blir en ännu större brist på gymnasielärare på grund av att lärare har dött, har blivit långtidssjukskrivna, har bytt yrke eller till och med i desperation gått i pension, tidigare än planerat, för att de inte längre vågar bedriva sitt älskade yrke?

Lärare är rädda för att mista sina liv, sin hälsa och att smitta sina närstående. Elever likaså. Rädsla och oro är något som påverkar vårt arbetsminne i stor utsträckning. Ett arbetsminne, som vi alla vet, är centralt för koncentration och därmed inlärning.

Å ena sidan hävdar Folkhälsomyndigheten att barn smittar i liten utsträckning, får mildare symtom och att skolan inte är smittdrivande. Å andra sidan hävdar både Folkhälsomyndigheten och WHO att smittan bland unga har ökat. Hur går detta ihop?

Dessa unga, elever mellan 16 och 19 år, där en ökad smittspridning har skett under hösten är de som vi gymnasielärare och annan personal i skolan träffar dagligen på mycket nära håll utan någon som helst möjlighet att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer om att hålla distans. Den 12 november står Anders Tegnell på en presskonferens och pratar om att lärare inte är mer drabbade av covid-19 än andra yrkesgrupper så som exempelvis rektorer. Vad han inte trycker på är att dessa data rör bekräftade fall från mars och framåt. Ja, här ingår alltså även data från vårterminen då gymnasiestudier bedrevs på distans och de flesta gymnasielärare alltså arbetade hemifrån och testning i stor skala alltså inte bedrevs. Att nu i slutet av november lyfta fram detta som underlag för att inte stänga gymnasieskolor, när pandemin skenar, anser jag vara ohederligt.

Många elever uttrycker att de inte vill återgå till distans då de tycker att distansstudier är tråkiga alternativt bidrar till minskad motivation. Att tycka att distansundervisningen är tråkig eller inte motiverande, när det kan rädda liv under en svår pandemi, tycker inte jag är ett argument som ska styra beslutsfattandet i en så pass viktig fråga. Med detta sagt vill jag inte på något sätt förminska de risker som finns i termer av psykisk ohälsa då elever i och med distansstudier förlorar ett meningsskapande sammanhang.

Men detta livsviktiga sammanhang anser jag att man kan skapa på många andra sätt än att placera cirka 30 elever i ett klassrum under en pandemi, något som vi i dagsläget vet kan resultera i långtidssymtom, alternativt en plågsam död i ensamhet. Ni förväntar er nu att skolorna i ännu större utsträckning ska följa Folkhälsomyndigheternas rekommendationer om att hålla avstånd och då kommer riskerna för smitta att vara små. Detta tyder på en okunskap och naivitet när det kommer till hur skolverksamhet bedrivs.

Visst, vi lärare kan ha digitala möten, men i klassrummet kommer vi fortfarande att träffa cirka 30 elever vid varje enskilt lektionstillfälle, hur gärna vi än vill följa rekommendationer och ta vårt samhällsansvar. Att hjälpa en elev i klassrummet innebär att man som lärare kan hålla ett avstånd på max 40 centimeter, detta utan skyddsutrustning.

Med kunskap om socialpsykologi förstår man också hur svårt det kan vara för en tonåring, som känner sig orolig för smitta, att säga till en klasskamrat att hen sitter för nära.

Att stoppa huvudet i sanden, är som vi alla förstår, inte en konstruktiv strategi när lejonet kommer rusande mot en på savannen. Att stå kvar och hoppas på att lejonet tar någon annan är inte en moraliskt försvarbar strategi. Att eventuellt fly efter jullovet, tänk övergå till distansundervisning, när lejonet redan har dödat någon av dina kamrater eller gjort hen kroniskt sjuk är inte heller en moraliskt försvarbar strategi enligt mig.

Anna Ekström, du säger att elever gör som vi vuxna gör och inte som vi säger. Du säger också att vi vuxna måste vara goda förebilder för de unga. Att du inte svarar mig på mitt email kan jag ta men när du inte ens bemödar dig med att bemöta elevers kritiska åsikter, då kan jag inte säga annat än att jag blir besviken.

Rasmus S Andersson, som går tredje året på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka, är en av de elever som vill ta sitt samhällsansvar och som därför återkommande har fört fram sina åsikter i frågan. Han har försökt att nå dig via email. Han har skrivit debattartiklar. Han har medverkat i SVT:s Coranaspecial den 19 november. Han har gett sin synpunkt på ditt beslut om att inte stänga gymnasieskolorna helt och hållet i en intervju med SVT den 18 november. Ekström, det är dags för dig att bemöta Rasmus S Anderssons kloka argument.

Att genast låta gymnasieskolorna helt gå över på distans åtminstone till jullovet eller till dess att vi vet hur smittspridningen utvecklar sig, med undantag för de elever som har stort behov av att vara på plats, är ett alternativ som självklart inte är riskfritt, men som med råge känns mer moraliskt försvarbart än att låta elever och lärare mötas av potentiell livsfara i sin dagliga arbetsmiljö när alternativ finns.

Det är bråttom.

Vänligen,

Sabina Franzén, en gymnasielärare som vill kunna fokusera på att skapa bästa möjliga undervisning på distans.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.