Lärarkravet: Karriärvägar måste vara öppna för alla

På Fagrabäckskolan i Växjö kommer två av tre av Mikael Bruérs kollegor bli utan lärarlyftspengarna.

– Man blir uppgiven och känner att det inte spelar någon roll om man uppnår kriterierna, för pengarna räcker ju ändå inte, säger han.

Mikael Bruér är kritisk till det godtycke som han tycker kringgärdar satsningen. Lärarna i kommunen har själva fått lämna in en ansökan där de utifrån kriterierna skrivit en motivering till varför just de ska få ta del av pengarna.

– Det bygger på ytliga bedömningar snarare än vad vi faktiskt åstadkommer i klassrummet. Hos oss är det områdeschefen som fattar det formella beslutet för ett par hundra lärare, hen har ju ingen kunskap om hur vi jobbar. Kriterierna blir ett spel för gallerierna.

I Piteå kommer 46 procent av alla legitimerade lärare, 297 stycken, få ta del av lärarlönelyftet.

Enligt Ingrid Pihl, ordförande i LR Piteå och lärare på Pitholmsskolan, är det många som är kritiska till att förstelärare får ta del av lärarlönesatsningen. Nu kan det skilja upp emot 7 500 kronor mellan den som fått allt och den som inget fått. 

– De flesta har accepterat att vi har individuell och differentierad lönesättning, även om man kanske inte gillar det. Men det som upplevs som väldigt konstigt är när det blir så här stora löneskillnader mellan två lika erfarna kollegor, som gör ungefär samma sak.

Både hon och Michael Bruer efterfrågar mer objektiva urvalskriterier.

Mikael Bruér skulle å sin sida vilja se ett tarifflönesystem där man belönas efter tydliga kriterier som antal år i yrket, hur många ämnen man är behörig i, om man läser in en master etcetera.

– Nu är det helt godtyckligt. Dessutom är karriärvägarna inte öppna för alla. De som sitter på förstelärartjänsterna nu kommer kunna sitta kvar på dem länge och då låser det platserna för andra. Det spelar ingen roll hur duktig man är eller om man utvecklas – pengarna tar ju slut. Hur ska man kunna locka fler till yrket om karriärvägarna redan är stängda på förhand?

Lönefrågan blir också extra känslig eftersom lärare jobbar tätt tillsammans, säger Ingrid Pihl.  Hon menar att differentierade löner måste vara tydligt kopplade till erfarenhet, specialisering eller särskilda uppdrag.

– För att ha legitimitet måste det vara förutsägbart och mindre godtyckligt för personalen. Det ska vara tämligen klart vilka vägar som leder till karriär och högre lön.  Nu vilar mycket hos rektors eget tycke. De som har god kännedom om sin personal lyckas förstås bättre, säger hon och tillägger.

– Det finns en gräns för hur stora löneskillnaderna mellan likvärdiga medarbetare kan vara innan det blir direkt söndrande.

Vad gäller lärarlönelyftspengarna, hade det varit bättre att tacka nej?

– Nej, jag tror inte det. Jag tror inte något fackförbund hade tacket nej. Det jag hoppas är att när detta fått lägga sig lite, och det har gått ett par år, att man tydligt kommer se att vi alla faktiskt har fått en betydligt bättre löneutveckling tack vare detta, säger Ingrid Pihl.

Mikael Bruér tycker också han att det varit dumt att säga nej till pengarna.

– Det är en jättesvår fråga men nej, i grund och botten är det bra att man höjer våra löner. Men som vanligt har implementeringen varit katastrofal. Det fungerar inte att huvudmännen tar hand om det, säger Mikael Bruér och tillägger.  

– Ett av skälen till att regeringen inte ger pengar till alla är att man då lägger sig i lönebildningen från statligt håll. Men hade vi haft staten som huvudman hade det problemet inte funnits. Då hade man kunnat gå in och höja lönen för alla lärare som uppfyller kriterierna.