Läsarkommentarer: Arbetsbördan

Det är ju inte konstigt att man är som en trasa på kvällen (ibland redan på eftermiddagen). Jag är ju liksom inte udda på något vis. Klarar inte av att hinna med jobbet på heltid, måste därför jobba deltid!
/Ingela Jönsson, Hässleholms kommun

Likadant i hela landet alltså, så då kan det väl inte vara så farligt…
/Therese Jansson

Gränsen var nådd för mig för 20 månader sedan. Tar mig tyvärr inte upp på banan igen. Väntar nu på uppsägning frå Ö-o kommun då lön övergår i sjukersättning. Varför kommunen inte tar/har tagit alla enkätundersökningar på allvar framstår som både förunderligt och oansvarigt!
/Caroline Ericson-Welin

USK-släppet 1998 blev en kvarnsten som band oss, och med den sjönk vi och sedan eleverna.
/Lennart Bo Johansson

Läste i tidningen att svenska elever har dalat i läsförståelse, matematik och naturkunskap. Bilden av skolan som media ger är mycket negativ och som lärare känner inte jag igen den i mitt dagliga värv. De flesta lärare i Sverige är mycket engagerade i sina arbeten, kan sina ämnen och arbetar på obetald övertid för elevernas skull.

Finland brukar framhållas som förebild för Sverige vad gäller skolresultat och Finland har behållit katederundervisningen men svenska elever är bättre än de finska på att söka sin egen kunskap samt att analysera och reflektera.

Frågan är vilken kunskap som behövs i vårt samhälle men analys och reflektion är nyttigare färdigheter vid högre studier än att kunna rabbla upp kunskaper.

Själva ordet elev betyder för övrigt något som ska lyftas upp (jämför franskans s’elever: höja sig och engelskans elevator: hiss) men det verkade inte alla lärare ha förstått på min tid som elev på 60- och 70-talet. Då fanns det lärare som hellre ville trycka ned än lyfta upp. Det kunde de göra för på den tiden ifrågasattes inte lärare på samma sätt som idag. En annan sak som skiljer är att nuförtiden finns ämneslag och sambedömning av till exempel uppsatser och nationella prov. Det är mer likvärdig bedömning idag än på min tid när läraren kunde köra sitt eget ”rejs” och det gick inte att ifrågasätta resultat och betyg.

De flesta lärare var helt okej på min tid men jag tycker ändå överlag att det tycks finnas en mycket bättre elevsyn hos de flesta lärare i dagens skola. Svenska elever trivs i skolan och har bra relation till sina lärare därför att den svenska skolan är mer demokratisk och lär eleverna att granska fakta kritiskt och att ifrågasätta och eleverna är bra på att kommunicera och att diskutera.

Resultat av Pisas karaktär får man ta med en nypa salt för olika länder har olika skolsystem och det måste vara likvärdiga prov för att resultaten ska kunna jämföras men de flesta verka ändå överens om att resultaten i den svenska skolan sjönk efter kommunaliseringen så låt staten ta över skolan igen och satsa på likvärdighet.
/Lars Thorén, Filosofie magister och gymnasielärare

Har nyss fått tidningen Skolvärlden i min hand och ser krigsrubrikerna i svart på första sidan om lärarnas arbetssituation! Jag kan därför inte låta bli att skriva några rader till dig!

Plattformen för mina åsikter och iakttagelser är dels att jag jobbat inom utbildningssystemet hela mitt yrkesliv, dock inte som lärare, jag har många vänner som är lärare på olika nivåer och sist men inte minst är jag förälder till fyra barn vilket inneburit att jag har varit dagis- och skolförälder i sammanlagt 25 år!

Det som inte upphör att förundra mig är varför diskussionen om skolan fokuseras på lärarnas förmågor? Jag hör aldrig någon som vågar ta upp diskussionen om föräldraansvaret för hur barnen fungerar i miljöer utanför det egna hemmet.

Givetvis ska vi ha lärare som är välutbildade och goda pedagoger, men dessa lärare måste också ges förutsättningar att utöva sitt yrke och inte ägna merparten av sin tid åt att försöka skapa ordning, arbetsro, undanröja konflikter mellan elever med mera, med mera. Listan på vad en lärare i de lägre klasserna får göra under en arbetsdag kan göras lång och mycket handlar inte om att utöva sitt läraryrke. Många kommuner har också i sin effektiviseringsiver sparat in på kringpersonal i skolorna vilket innebär att lärarna utöver sitt pedagogiska uppdrag dessutom får göra tjänst som ”vaktmästare” med mera.

En gång i tiden var läraren en auktoritet som inte fick ifrågasättas. Den tiden vill jag inte ha tillbaka. Men jag kan inte tycka att det är rimligt att högskoleutbildade lärare inte ges förutsättningar att utöva sitt yrke som pedagoger.

Jag vet att barnen inte valt sina föräldrar, jag vet att barn har olika förutsättningar och stöd, men någon gång måste vi ändå våga ta upp vilket ansvar som föräldrar har för sina barn och dess fostran.

Det är dags att lärarkåren tar av sig sin ”tagelskjorta” och börjar kräva vettiga arbetsförhållanden på sin arbetsplats! Med det menar jag inte nödvändigtvis mer pengar och mer personal utan mer av respekt för vad skolan är till för och vad som ska ske där och att andra parter – föräldrar och vårdnadshavare tar sitt ansvar!
/Ingegerd Olofsson, mamma till fyra tidigare skolbarn

Debatten om lärarnas arbetsbörda har handlat mycket om dokumentation, men det man borde uppmärksamma mer är hur mycket undervisningstiden har ökat för lärarna. Det var ett stort misstag av lärarfacken att gå med på att slopa taket för undervisningsskyldigheten i det centrala avtalet år 2000. Ett tak för undervisningsskyldigheten behöver införas igen för att komma till rätta med arbetsbelastningen. Usken behöver anpassas till vilka ämnen man undervisar i, till exempel har en språklärare mer efterarbete än en idrottslärare. Om vi ska kunna lyfta resultaten i skolan måste lärarna ha tid att utföra både planering och efterarbete. Dessutom bör det även finnas tid för kompetensutveckling på arbetstid för att inte behöva göra det på sin fritid. Som det är nu arbetar många lärare kvällar och helger för att hinna med och om vi inte kommer till rätta med det obetalda hemarbetet som inkräktar på fritiden blir det svårt att höja läraryrkets status.
/Anne Frideland, gymnasielärare 

Det känns sorgligt och mycket frustrerande att det måste gå så här långt innan de svenska lärarnas arbetssituation uppmärksammas. Att vara lärare för barn och unga är det viktigaste uppdraget i vårt samhälle. Vi lärare är/ har varit lojala och tålmodiga in absurdum. Det är tack vare att vi och rektorerna brinner/ brunnit för våra elever och vårt uppdrag, som skolan ändå fungerat så pass bra. NU har det gått så långt, att en stor förändring måste till.,för att inte nästa PISA- undersökning ska visa ännu sämre resultat.Min erfarenhet, adjunkt sedan 1973, säger att kommunaliseringen försämrade både lärares och rektorers förutsättningar att skapa optimalt resultat. Att se till att varje elev lär sig och utvecklas så mycket den bara kan är varje lärares viktiga uppdrag. Tyvärr har de styrande i kommunerna inte visat fantasi nog och levt sig in i hur mycket en lärare ska göra innan och efter varje undervisningstilfälle. Vår arbetsro mellan lektioner har försämrats pga att det ska sparas på kvadratmetrar. Vi trängs ihoop och ny teknik mentorskapet.
/Karin Törnkvist, Uppsala

Jag undrar i mitt trötta, stilla sinne: var tog tiden med eleverna vägen? Jag som hade så många nya och fräscha idéer till undervisningen, de har fått stuvas in i det mörkaste hörnet i garderoben. Varför? Det finns ingen tid till planeringen (och ibland ens till ett genomförande av dem)! Brinner verkligen för mitt jobb. Att få jobba med ungdomar, få sitta mitt i smeten och se och påverka mina elevers växande kunskaper. Det är magiskt! Det var ju DÄRFÖR jag utbildade mig till lärare. Som det ser ut nu känns mitt yrke mer som en administratörs och det har jag ju ingen utbildning (eller licens) för! Vad hände egentligen?
/Martina Jonasson, Ljungby

Är glad för att ni tar upp skolkrisen. Meningarna ”Lärarna går på knäna” och ”Eleverna lär sig inte det de ska”, är en bra sammanfattning av hur det är på min skola. 

På min skola har vi börjat lyfta problemet gemensamt och planerat åtgärder som är riktade mot oss, pedagoger. Det handlar hela tiden om hur vi utför vårt uppdrag, hur vi ska bli bättre, hur vår mentala styrka ska stärkas för att vi ska orka med.

Jag känner att lösningarna ofta handlar om att vi, pedagoger, ska lära oss strategier för att kunna fortsätta jobba som lärare.

Jag efterfrågar åtgärder som löser de egentliga problemen. Skolan saknar i dag ryggrad och civilkurage. Den är inte längre inriktad på kunskap utan är en social verksamhet med ett stort ansvar för eleven. Ett ansvar som den inte har fått förutsättningarna för att klara av. 

Städpersonalen är mer rakryggade och har högre status. De har sett till att få en arbetsbeskrivning som tydligt visar vad de ska göra och de vågar använda den! Vid förändringar kollar de på sin lista för att se om det ingår i deras arbetsuppgifter och de ifrågasätter hur alla förändringar påverkar arbetsbördan, arbetssituationen, arbetstiden, arbetsställning mm. Vi har en hel del att lära av städpersonalen.   

Vi sätter sällan ner foten och ifrågasätter, vi vänder oss inte ens till facket för att få tydliga riktlinjer. Svenska lärare är inte lärare längre. Vi har blivit några slags tusenkonstnärer som ska sköta allt!

Nu mer än någonsin måste det på varje skola finnas ett team som består av olika yrkesgrupper som samarbetar och använder sina olika kompetenser som ett nätverk runt eleverna. 

Vi hade en diskussion på min skola i torsdags som rörde en elev i årskurs 2 med svår diabetes. Läraren sa att hon kände sig stressad över ansvaret. Jag sa att jag inte hade tagit på mig det ansvaret. Jag hade vägrat ta blodprov, avgöra om insulin ska ges eller inte, ha koll på elevens tillstånd och samtidigt ha ansvar för undervisningen i klassen. Aldrig! Det kan väl ändå inte ingå i vårt uppdrag som pedagoger, menade jag. Detta är bara ett exempel av många. 

En lärare ska undervisa, planera, reflektera, utvärdera, utveckla, ge respons, dokumentera och bedöma det egna och elevernas arbete. Hur svårt kan det vara! 

En tydlig arbetsfördelning krävs på alla håll. Det måste bli ett slut på neddragningar som leder till att kuratorer och skolsköterskor kan ha sin tjänst fördelade på 4–5 skolor! Att vår kommun sedan påstår sig jobba för Hållbar utveckling är skrattretande.
/Åsa W S  

Det är naturligt för alla som jobbar i skolan att göra sitt yttersta för att se till alla elevers olika behov, att ta hänsyn till diagnoser och olika förutsättningar.  Skolpersonalen gör allt man kan, och försöker räcka till gentemot alla de krav, dolda eller tydliga, som elever, föräldrar, kollegor, skolledning och samhälle ställer.

Men vem ser till läraren och hans/hennes begränsningar? Hur många bollar kan en människa hålla i luften samtidigt och under hur många år? Hur bibehåller man engagemang och motivation när kraften sinar hos den åldrande delen av lärarkåren? Vad gör man med de lärare som känner sig utslitna, trötta, ljudkänsliga efter många år i skolan, eller som inte har kraft kvar till engagemang i samma utsträckning som förr. Att åldras är naturligt, men idag ”ska” man jobba allt längre upp i åren – hur kommer skolan se ut när slitna 70-åringar ska försöka engagera tonåringar i helklass? Vad finns det för plan för detta, hos regering och fackföreningar? Och hur får man alla pedagoger att känna att de blir lyssnade på, att de får möjlighet att jobba efter sina egna förutsättningar och individuella behov av en lugn och samtidigt stimulerande arbetsmiljö, med utrymme för reflektion, planering, samtal och samarbete?

Det talas mycket om hur man ska locka studerande till lärarutbildningar, och att man ska höja statusen och lönen. Bra, jättebra – men vad görs i andra änden? Är det vettigt att se kompetent, utbildad, erfaren, kunnig och i grunden engagerad personal gå in i väggen alternativt sluta – om de lyckas hitta något annat. Det finns en arbetsmiljölagstiftning och avtal som talar om att arbetet ska anpassas efter var och ens förutsättningar – men hur efterföljs den?

Jag vill minnas att det för några år sedan var en artikel i Skolvärlden om att äldre lärare delvis skulle kunna gå som resurs och fungera som mentor för yngre och nyutbildade lärare. Vad hände med den tanken? Vill man inte ta vara på den resurs som utbildade pedagoger utgör? En bra skola måste få kosta – inte bara i lön, utan framför allt i en hållbar arbetssituation för alla.
/Birgitta Gustafsson, Sollentuna

Gör en kopp koffeinfritt kaffe efter att ha gjort andningsövningar denna morgon och konstaterar att jag nu är inne på min sjätte månad som sjukskriven. Känner mig fortfarande kraftlös och flera kroppsfunktioner fungerar inte som de ska. Funderar på hur det blev så här. Droppen tror jag var en av de sista klasserna jag hade, en gymnasieklass där flera elever hade bokstavsdiagnoser och många av de andra eleverna verkade se det som en sport att föra oväsen och förhindra alla former av undervisning. Därtill tampades jag, liksom klassens övriga lärare, med risken för att bli sedd som en sämre pedagog om man klagar på sådana förhållanden. Man själv blir lätt felet.

Nåväl, detta var en svår klass, det var alla eniga om. Det hölls ofta krismöten och elevsamtal hos rektor. Jag dristade mig vid ett samtal med en av de mest svårhanterliga elevernas mamma att påstå att eleven nog skulle må bättre av att gå i en specialklass. Jag vet av erfarenhet att man kan hjälpa oroliga elever i små grupper som anpassas efter deras behov. Mamman blev dock rejält upprörd och klagade hos rektorn. Det var ”bedrövligt” vilken syn jag hade på hennes son. Visst kan jag förstå att det är smärtsamt och oerhört jobbigt att ha ett barn som inte fungerar i skolan men sanningen är att det blir för mycket för de flesta lärare att klara av dessa barn i stora grupper. Undervisningen havererar, hela klasser mår dåligt, lärare bränns ut och de ”stökiga” eleverna själva lär sig absolut ingenting. Kort sagt, principen att elever med koncentrationssvårigheter och diagnoser ska integreras bidrar i högsta grad till att knäcka lärare och sabotera undervisningen. Men hur lärarna upplever sin situation tycks inte spela någon större roll i dagens skola.

Här kommer vi in på nästa svårighet för lärarna i dag. Eleverna, som nu är kunder på en skolmarknad har en enorm makt. Kunden har ju som alla vet ”alltid rätt”. Jag läste till exempel i det senaste numret av Skolvärlden om hur en lärare som sökte arbete fick göra en provlektion inför elever som sedan betygsatte hur ”rolig” och ”lustfylld” lektionen var. Detta förvånar mig inte alls då vi lärare redan är vana vid att bedömas och granskas utifrån och in dels via lektionsbesök av skolledningen samt ständiga elevutvärderingar och annat som vägs in i bedömningen av vår kompetens. Elevernas tyckanden avgör faktiskt ofta vem som får behålla jobbet och vem som får några extra hundralappar i lönekuvertet. Vi har lärt dem att de har rätt till roliga och lustfyllda lektioner, bra betyg och att klaga hos rektor vid minsta missnöje. Vi har lärt dagens elever att de får vad de vill ha.

Så vad gör man? Jo man sätter det högre betyget om det står och väger eller om ens jobb står på spel, särskilt eftersom det också är vad skolledningen föredrar även om de inte kan säga det rakt ut. Rektorerna vill inte ha några klagomål, de vill ha en populär skola och duktig är den lärare som gör eleverna nöjda. Men bra känns det ju inte, att rucka på rättvisan. Dock hinner man inte grubbla närmare på detta i den vanliga stresspanik som brukar råda i lärarrummen med administration, mail, lektionsplanering, uppgiftsbedömning med mera, samtidigt som elever knackar på och ställer frågor om allt mellan himmel och jord. Och som om det inte vore nog med detta, så måste vi lärare också hänga med på den senaste utvecklingen inom IT-området.

Skolornas ledningar försöker ju locka elever med utdelning av det senaste i dataväg. Detta skapar förutom alla andra krav på lärarna, en duktig teknikstress. Man måste snabbt lära sig att bedriva undervisning via surfplattor, mobiler, facebook med mera och ständigt uppdatera sig i nya finesser inom det tekniska, ty detta är vad eleverna anses vilja ha. Här finns inte plats för några tråkiga synpunkter som att eleverna börjar få gamnackar av allt stirrande på skärmar och blir splittrade av den ständiga uppkopplingen. Oförmåga att stava korrekt, läsa komplicerade texter och andra grundläggande kunskaper får stå tillbaka för färggranna ”roliga” och ”lustfyllda” dataprogram. Ve den lärare som vågar ifrågasätta teknikens frammarsch i skolan. Åsiktsfrihet gäller inte där, inte. Nej, sådana bakåtsträvare vill ingen skolledning i dag veta av. Lärare som är med och driver denna utveckling blir däremot belönade. Visst ska skolan hänga med i utvecklingen men rimlig tid för detta finns inte i jobbet i dag. Kravet på att kunna ny teknik pressas liksom bara in mellan de enorma högarna av nationella prov, vanliga prov, planering, lektioner och annan fortbildning. 

När jag går ut en kort stund i snålblåsten tänker jag att det är många saker som blivit spiken i kistan för mig som lärare. Men kanske värst av alla påfrestningar var det att inte vara säker på att man har skolledningens stöd när man sätter ett impopulärt men rättvist betyg, kastas in i ett ämne man inte är behörig i, eller får en klass som är känd för att vara svårhanterlig. Som det ser ut i dag är det lättare att låta en lärare falla till marken än att ändra rutiner eller ta en diskussion med elever och föräldrar.  Någonstans där orkade jag inte mera.
/En utmattad lärare.

Jag är yrkeslärare på industritekniska programmet. De sista tre, fyra åren har jag och mina kollegor fått en ökning av undervisningen med cirka 50 till sextio timmar per läsår. Från cirka 580/600 till numera 740 upp till 850. Då är inte alla andra uppgiftsökningar medräknade som Gy11, omorganisationer, större antal elever med lässvårigheter mm. Timmersättningar för allt arbete med apl/apu är bortplockade. De ingår i tjänsten numera, som det låter så fint. När en kollega gick i pension för några år sedan ersattes inte hans tjänst trots ökad arbetsbelastning.

Vi måste få tillbaka maxgränser för undervisningen (500 till 575 tim/läsår) och tid för för- och efterarbete (faktor 1.5 till 2) i konkreta och tydliga siffror. Individanpassningen fungerar inte eller åt fel håll.

Det individuella lönesättningssystemet fungerar dåligt resp. inte alls. Det påverkar bl.a. betygsättningen negativt (betygsinflation) och disciplinerar lärarna (de som säger emot). Karriärtjänster är inga lösningar alls. Det måste löna sig att vara en ”normal bra” lärare! Extrauppdrag måste ges tid för i första hand.

Administrativa uppgifter måste läggas på andra tjänster än på lärare så att vi kan fokusera igen på våra kärnuppgifter att undervisa. För pedagogisk arbete med elever som behöver extra stöd och hjälp måste det även ges tid och resurser. Att bara stoppar de in i klassen för att budgeten ska gå ihop duger inte.

Lärarfortbildningen får inte komma i kläm bara därför att pengarna och tiden inte längre finns. Skolan får inte vara stöddämpare för kommunala budgetproblem.
/Lärare

Det är helt uppenbart varför svenska skolan är  i kris: Skolvärlden 2014/1 ”Fler och fler kommuner hoppar på en-till-en-trenden”.  Enligt Håkan Fleischer, magister i kommunikation och doktor i pedagogik (”Skolvärlden” januari 2014), höjer  en-till-en-trenden inte elevernas betyg ”utan i stället gör dem mer stressade”.  

Visst är svenska elever helt stressad av datorer, surfplattor, ipads. Sverige som är så livrädd för att vara ”omodern” har gått över till trådlöst uppkoppling av datorer oavsett hälsoriskerna. Skolbetyg rasar eftersom datorer nuförtiden kopplas till internet via mikrovågor, så kallad ”wifi” (istället för kabelbunden internet)  som gör att fler och fler elever har svårt att koncentrera sig och sitta stilla.  

Fler och fler elever får kraftig huvudvärk och blir sjuka av den trådlösa tekniken. Fler och fler lärare får också kraftig huvudvärk av wifi på skolan men det är vetenskapligt känt att barn är känsligare än vuxna för alla typer av miljöproblem.

Det finns en stor mängd forskning på hälsoeffekter av mikrovågor, bland annat att de skadar DNA. Personer som sitter framför en dator som är uppkopplad mot trådlöst internet utsätts för ca 50 000 mikrowatt per kvadrameter. Den internationella Bioinitiative Report från 2012 (www.bioinitiative.org) rekommenderar att vi inte bör utsättas för mer än 3 mikrowatt per kvadrameter.

Stoppar vi inte den trådlösa trenden omedelbart kommer Sveriges skolbetyg bara rasa ännu mer och vi lärare kommer vara ännu mer stressade.
Googla mikrovågsexperten Barrie Trower för ytterligare information.
/Sharon Ingram-Johansson