likabehandlingsarbetet_debatt

Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare på Teskedsorden, och Olle Linton, grundare av Lärare mot rasism.

Debatt

”Likabehandlingsarbetet får aldrig nedprioriteras”

Debatt ”Konsekvenserna av att inte arbeta systematiskt med likabehandlingen kan på lång sikt vara förödande för samhället och katastrofala för de enskilda individer som utsätts”, skriver Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare på Teskedsorden, och Olle Linton, grundare av Lärare mot rasism.

När vi häromdagen läste artikeln i Skolvärlden om studien som gjorts gällande likabehandlingsarbetet i skolan blev vi inte förvånade. I korthet visar forskningen att likabehandlingsarbetet nedprioriteras av rektorer eftersom de anser sig tvingade att prioritera kunskapsuppdraget högre än den sociala uppdraget. Något som är helt oacceptabelt.

Greta Lindberg, filosofie doktor i pedagogik vid Luleå tekniska universitet, som har gjort studien hade förväntat sig större likvärdighet i utformningen av likabehandlingsarbetet mellan verksamheterna. Detta mot bakgrund av att skolorna i studien ingår i samma skolorganisation med en gemensam huvudman.

Hon kunde också se en stor variation i kunskap om uppdraget och kompetensen i arbete mellan skolorna och tolkade detta som att likabehandlingsarbetet inte har prioriterats i organisationen. 

Vi menar att det finns en utbredd oförmåga, eller i värsta fall ovilja att ta itu med detta inom den svenska skolan. Orsakerna till detta kan naturligtvis bero på ett politiskt klimat där starka krafter väljer bort eller motsätter sig skolans värdegrund. Vidare är ett stort problem även okunskap i frågorna. 

För att i så stor utsträckning som möjligt undvika konflikten mellan likabehandlingsuppdraget och kunskapsuppdraget måste rektorerna få avlastning i det arbetet. Det är en oerhört viktig uppgift som under inga omständigheter får stå tillbaka. Vi ser en utveckling av en stigande antisemitism, normalisering av rasism och en ökning av hatbrott. Detta måste skolan vara med och motverka. 

När Teskedsorden i och med arbetet med appen Reality Check djupintervjuade elever på gymnasienivå om deras upplevelser av diskriminering och trakasserier i skolan blev det tydligt att det är en lång väg kvar att gå innan alla elever känner sig trygga. Vi fick höra berättelser från barn som fått fler revben knäckta i misshandel på skolgården på grund av sitt romska ursprung, om samer som återkommande blir kallade med kränkande tilltalsord och judiska elever som själva får sudda bort hakkors på sina skolbänkar. 

Det eleverna främst önskade sig av skolpersonalen var att 1) de skulle stå på den utsattas sida, 2) att vuxna på skolan skulle våga säga ifrån när någon behandlas dåligt och att 3) både elever och skolpersonal får mycket mer kunskap i de här frågorna. 

I och med skolans redan pressade tid och resurser kan vi förstå att alla inte kan ha kompetens på alla områden, men att låta åtminstone en ur skolans eller skolområdets personal fungera som kunskapsbank och rådgivare, i förebyggande men också åtgärdande syfte, känns inte som orimligt. Något vi också sett positiva exempel på, till exempel genom att delar av personalen har fått sina tjänster omformade för att kunna arbeta specifikt med värdegrunder, för att kunna avlasta rektorn och slippa nedprioritera likabehandlingsarbetet. I vissa fall har det ingått i tjänsten att också vara värdegrundspedagog och i andra fall har försteläraretjänsten använts för just detta. Precis som det går att vara förstelärare i svenska går det också fint att vara förestelärare i värdegrund. 

Men trots goda exempel är det i dagsläget allt för vanligt att lotten för likabehandlingsarbetet faller på ett fåtal eldsjälar vilka förväntas hantera i artikeln exemplifierade situationer mer eller mindre utanför sin tjänst, i regel utan stöd från vare sig ledning eller kollegor. Att detta inte är hållbart är uppenbart, och något beslutfattare måste ändra på.

Vi vill se att fler skolor tar in extern hjälp för kompetenshöjning inom likabehandling i den utsträckning de borde. Oavsett skäl till att detta inte prioriteras är det helt nödvändigt. Både för eleverna men också som ett sätt för rektorn att få avlastning i arbetet när fler i personalen har kunskapen och får mandat att arbeta med frågan. Vi vill också se att den kompetens som finns inom skolan, inte sällan hos engagerade eldsjälar, lyfts fram och premieras.

Konsekvenserna av att inte arbeta systematiskt med likabehandlingen kan på lång sikt vara förödande för samhället och katastrofala för de enskilda individer som utsätts.

Lovisa Fhager Havdelin, generalsekreterare för Teskedsorden
Olle Linton, grundare av nätverket Lärare mot rasism

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm