”Likvärdighet ger alla en ärlig chans”

Tror vi som lärare att alla tioåringar ”vill vara bra”? Det gjorde tre lärare på 80-talet. Vi fick viss extraresurs för våra två klasser 4-6 och kom att under tolv år utveckla en process som lät tala om sig, eftersom eleverna (drygt 200 st) ”behöll gnistan” i princip grundskoletiden ut. Sedan kom 90-talet – och väl prövad erfarenhet ersattes av NPM och ”uppifrånstyrning”. 

I dag behöver frågan lyftas på nytt: Vad gör att tillit och likvärdighet resulterar i ansvarskännande? Att 12-åringars vana vid egna överväganden bidrar till att högstadietiden också blir framgångsrik? 

Främst handlar det nog om att tro eleven om ansvar i tid, ja senast i början av mellanstadiet. Att ge dem erfarenhet av personlig eftertanke och egna val, eftersom de själva vet bäst hur deras önskan om framsteg kan stödjas. Vår tro på eleven ger tillförsikt tillbaka till oss, men främst av allt – till eleven själv! Jag har i hundratals elevsamtal med 10-åringar lyssnat till sådant som befäster min tro i detta. 

Likavärdet var grunden i vårt lärarlag. Vi såg alla vinna av likvärdighetsprincipen. Allas lika värde bidrog till det aktiva lugn som utvecklades i arbetsmiljön. Förutom mitt huvudansvar för svenska och bild i de två klasserna, användes min resurstid till sådant vi såg stärkte elevernas kunskaps- och karaktärsutveckling. Tre resultat bör särskilt framhållas: 

1. Självbedömning väckte lust till ambitioner.

2. Det egenvalda ansvaret stimulerade till uthållighet (grit).

3. Ett likvärdigt deltagande i allt gjorde att var och en ville fortsätta ”vara bra”.

Med mig bedömde 10-åringarna först sin läsning. De läste en text där vi båda hörde dagens lässtatus. På en skala från ”inte så bra till bra” satte sen eleven kryss som svar på de fem frågor jag ställde. Kryssen markerade elevens bedömning av hur väl hans eller hennes läsning flöt i nuläget. Fem kryss med lite olika placering i fältet gjorde att elevens läsförmåga och läsflyt blev fullt synlig. 

Elevens koncentration riktades då genast mot hur läsningen skulle kunna förbättras. Det såg ju inte alls svårt ut! Så träning ville alla starta med, men hur, när och med vem som lyssnare, publik? Ett samtal utspann sig här som stöd för det eleven funderade över. När till sist ett datum valts för uppföljning av elevens valda ansvar, låg glad viljestyrka i luften.

Snart var därför allas läsflyt på väg. Läsa + tänka och uttrycka sig (i smågrupper) – skriva väl och intressant (i halvklass) – och räkna i grupp och lösa problem på inspirerande sätt, kom på tur. Om detta ges gott fokus på mellanstadiet blir kunskapande arbete med faktainsamlande och måluppfyllelse helt möjligt för samtliga. Vana av ansvar för egen roll ökar vars och ens tillförsikt inför prov och betyg. 

Viljan att ta ansvar tycks vara karaktärsskapande. Det behövs idag i vårt samhällsbygge!

2020 års likvärdighetsbidrag kan alla lärare i samspel söka. Mitt råd för våren-20 är därför: Övertyga varandra om de framsteg ni vill pröva tillsammans och med era elever! Ta med er lärarfackens hejarop och låt skolledning, kommun och Skolverk följa er väg. Lycka till! 

Margareta Elfgren Alsiö, f.d lärare och skolledare, Nykvarn

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.