Rossana Dinamarca
Vice Ordförande 
Riksdagsledamot
Vänsterpartiet

”Likvärdighet nås med statligt ansvar”

"Orättvisan och segregationen i svensk skola har ökat sedan början på 1990-talet. För att nå nationell likvärdighet i utbildningen måste staten ta ansvaret för skolan", skriver lärarstudenten och Vänsterpartiets utbildningspolitiska talesperson Rossana Dinamarca i en krönika i Skolvärlden.

Nära en kvarts miljon barn i Sverige lever i fattigdom 2012. Det visar Rädda Barnens årliga barnfattigdomsrapport. Det är 28 000 fler barn än förra året. Det är ovärdigt. Det är en skam. Det är för jävligt.

Min son går i ettan; han har 21 klasskamrater. Enligt statistiken innebär det att i hans klass är tre kompisar fattiga. Det är inte frågan om att de inte äger ett Nintendo DS eller saknar en stor platt-tv. Det här handlar om barn som inte har mat att äta i slutet på månaden eller fryser på rasten för att de inte har ordentliga vinterkläder. Det handlar om barn som får sitta vid sidan om rinken och titta på klasskompisarna för att föräldrarna inte har råd att köpa skridskor.

Majblomman utkommer också med årliga rapporter som år efter år visar på de här fattiga barnens situation. Barn som saknar glasögon fast de behöver. Barn som blir sjuka varje gång det görs en utflykt som kostar en slant. Barn som hittar på historier om saker de aldrig gjort för att de skäms när klasskompisarna berättar om Gröna Lund, Gotland eller Gran Canaria.

Som om detta inte är nog för att bli förbannad har vi en så kallad barnminister som hellre dribblar med siffror än ser det som faktiskt är ett trendbrott: de fattiga blir fler och de rika blir rikare.

Jag har vid ett antal tillfällen debatterat frågan om avgifter i skolan med utbildningsministern och då mött samma ignoranta attityd. Ska det vara förbjudet att steka pannkakor till barnens matsäck, frågade Jan Björklund vid en interpellationsdebatt vi hade förra året. Regeringen har med den nya skollagen öppnat för att införa avgifter i skolan. Jag hade hellre sett en skärpning i likhet med Majblommans krav. Skolan ska vara avgiftsfri. Inga dolda avgifter.

För utbildningsministern och mig är det inga problem med dessa så kallade obetydliga kostnader, men för de där tre barnen i min sons klass kan det betyda att de blir ”sjuka” på utflyktsdagen eller att de ”glömmer” matsäcken.

Det hjälper inga fattiga barn att vi lägger huvudet på sned. Därför måste slutsatsen av rapporterna vara politisk handling. Det finns mycket vi kan göra för att alla barn ska kunna växa upp i drägliga miljöer och få lika möjligheter.

Vi vet att föräldrarnas bakgrund är det som spelar avgörande störst roll för elevernas resultat i skolan. Skolan misslyckas alltså med sitt kompensatoriska uppdrag. Jag vill inte att skolan ska vara en spegelbild av samhället. Skolan spelar en viktig roll för att bryta klasskillnaderna.

Orättvisan och segregationen i svensk skola har ökat sedan början på 1990-talet. För att nå nationell likvärdighet i utbildningen måste staten ta ansvaret för skolan. Det låter sig inte göras med hundratals olika huvudmän.

Givetvis handlar det i första hand om att se till att barnens föräldrar får arbete med löner att leva på, men på vägen dit har vi ett ansvar att minska den utsatthet som dessa barn lever i och inte förstärka den.

Inget barn ska växa upp i fattigdom. Det är inte värdigt i det vi kallar ett välfärdssamhälle.

Rossana Dinamarca

Rossana Dinamarca är utbildningspolitisk talesperson för Vänsterpartiet och sitter i riksdagen sedan 2002. Hon har nu uppehåll i sina lärarstudier med inriktning på grundskolans senare år. Hon har även läst till lärare i svenska som andra språk och specialpedagogik. 

 

Kommentera