LO: Vinstjakten kostar hundratals lärarjobb

”Hur kunde drömmen om småskalig mångfald förvandlas till vad som kan beskrivas som storskalig skolindustri?” Den frågan ställer Journalisten Kent Werne i LO-rapporten ”Skolindustri – hur mångfald blev enfald”.

Rapporten tar avstamp i 90-talets debatt om mångfald i skolan som ledde fram friskolereformen, och hur den senare kom att bana vägen för en helt annan utveckling än den avsedda: strömlinjeformade, vinstdrivna jättekoncerner som pressar ut skolor med alternativ pedagogik i marginalen.

– Sverige är det enda land i världen där skattefinansierade skolor tillåts dela ut vinst till ägarna. En vinstreglering skulle alltså knappast hota mångfalden, utan borde istället kunna ge större utrymme till friskolor som inte har vinsten som drivkraft, säger LO:s förste vice ordförande Therese Guovelin.

Rapporten beskriver de vinstdrivande skolkoncernerna som tärande snarare än närande, ur kvalitets- och mångfaldsperspektiv såväl som skattemässigt, enligt följande logik:

• Kvaliteten blir lidande när friskolor ökar antal elever per lärare för att spara på personalkostnader och öka vinstmarginalen
• Mångfalden blir lidande när små idéburna föräldrakooperativ och stiftelser inte förmår konkurrera med storföretag
• Skattepengar som ska gå till skolverksamhet går till vinster istället

Utifrån siffror från 2016 skulle Academedia enligt rapporten behöva anställa 900 lärare till för att nå upp till samma lärartäthet som finns i den kommunala skolan. Det hade kostat koncernen 450 miljoner kronor, vilket är 90 miljoner mindre än det totala resultatet på 540 miljoner under 2016.

Christer Nylander, Liberalernas skolpolitiska talesperson, tycker att LO lägger för mycket kraft på att kritisera fel sak.

– Jag känner igen LO:s kritik, och den siktar på fel mål. Huvudproblemet är att vi har för dåliga kunskapsresultat, och fokus måste ligga på att förbättra resultaten i alla skolor, säger han.

Men om stora koncerner anställer färre lärare för att öka vinstmarginalen är väl det värt att kritisera?

– Det är värt att lyfta. Och det handlar inte bara om antalet lärare, utan även att man ska ha kunniga, legitimerade lärare som uppnår goda resultat. Jag har inget emot en tuffare granskning av friskolor, men fokus måste ligga på resultaten.

Finns det anledning att reglera skolmarknaden på något sätt, eller fungerar den bra som den är?

– Jag vill att vi ska bli bättre på att mäta kvalitet. Om vi tänker oss att anledningen till att friskolor har bättre resultat än kommunala beror på kvalitet, och inte som LO utgår ifrån, elevunderlag, så tror jag att till och med LO skulle vara nöjda, säger Christer Nylander.

En som istället stämmer in i LO:s kritik är Håkan Wiclander, ordförande Idéburna skolors riksförbund. Han delar bilden av att friskolereformen kidnappades av andra intressen än de som låg till grund för beslutet från början, och att de små, icke vinstdrivande verksamheterna marginaliseras av de stora, riskkapitalägda eller börsnoterade drakarna.

– Den bidrog till mångfald i början, men sedan har den blivit något annat. De vinstdrivna skolornas tillväxt har drivit fram en mycket större kontrollapparat från statsmakten, en typ av kontroll som större koncerner klarar av, med sina kanslier, jurister och så vidare. Men ett litet kooperativ gör inte det, säger han.

Vilken typ av reglering vill ni från Idéburna skolors riksförbund se?

– Idag har vi en detaljreglering av skolväsendet. Vi har ett långtgående samtal om likvärdighet i skolan, och vi är rädda för att åtgärderna för att uppnå det slår över i likformighet, vilket är något annat. Vi vill se en decentraliserad målstyrning, där olika aktörer kan ha olika vägar för att nå de mål som finns i lagar och författningar. Det finns olika sätt att uppnå en likvärdig skolgång för barn och ungdomar, säger Håkan Wiclander.