LUF: 3 förslag för att lyfta skolans verksamhet

Önskelistan på skolreformer växer och växer. Från riksdagspartier, fackförbund och intresseorganisationer kommer utspel efter utspel om vad svensk skola behöver för att klara av dagens och framtidens utmaningar. Debatterna om kommunaliseringens och friskolereformens konsekvenser är intensivare än på länge. Samtidigt pågår statliga utredningar om bland annat tioårig grundskola, språkutveckling i förskolan, och nytt betygssystem.

Skolsystemet är idag i ständig förändring. En agenda för att förnya utbildningsväsendet behövs, men reformer för reformers skull riskerar vara mer skadliga än nyttiga för skolans utveckling.

Politiker måste förstå att intensiteten av reformer som direkt påverkar lärare och elever inte kan vara hur hög som helst. Annars riskerar stress och utbrändhet till följd av ständiga förändringar underminera resultaten av politikens satsningar. LUF har många förslag som inte innebär tvångsmässiga ändringar över vad som sker under lektionerna, men som däremot underlättar markant i skolans arbete utanför klassrummet. Tre av dessa förslag lyfts i denna text.

1. Ge rektorer mer makt

Ingen politiker påstår sig vara bättre insatt än grossister vad gäller matbutikernas styrning eller mer kunnig i Volvos förutsättningar än företagets ledning. Ändå har många av dem fått för sig att politiker behöver detaljstyra just skolans verksamhet.

Liberalerna misstror rektorers kapacitet att själva besluta om mobilförbud på skolor. Detta trots att allt fler skolor nu inför dessa, exempelvis har 9 av 10 skolor i Stockholm något typ av mobilförbud.

Sverigedemokraterna vill ha separata skolor för unga nyanlända, trots att en av de viktigaste faktorerna för att snabbt lära sig svenska är genom att träffa många svensktalande. Genom den typen av politik mister skolledare möjligheten att arbeta för en mer integrerad skola.

Socialdemokrater och Centerpartister försvarar de kommunpolitiker som runt om i landet detaljstyr våra skolor. Detta trots att det finns en kompetent profession med både mer erfarenhet och en bättre utbildning än vad politiker har för att leda skolans arbete.

Därför behöver skolledares frihet att ta beslut om verksamheten stärkas. Rektorer borde enklare kunna besluta om undantag i timplanen för att exempelvis prioritera det svenska språket och matematiken.

Även rektorers skyldigheter och möjligheter vad gäller lugn och studiero bör öka. Att varje lärare för sig beslutar om vad som gäller i dennes klassrum kan skapa stora variationer för elever, som på olika lektioner kan uppleva helt olika krav.

Skolor som tagit tydliga beslut om vilka ordningsregler som gäller för alla elever och i alla klassrum presterar bättre. Får skolledare större möjlighet och mer skyldighet att ta ansvar för detta, ja då kommer de elever som behöver studiero gagnas allra mest.

2. Inför en ny anställningsform för mentorer

Att lärare behöver få mer tid i klassrummet och för att förbereda lektioner är en politisk målsättning som stöttas av samtliga riksdagspartier. För att uppnå detta kommer med jämna mellanrum förslag om att på olika vis minska den “administrativa bördan”. Denna mandatperiod har satsningen på lärarassistenter varit regeringens bästa försök. Reformen har sina problem, däribland faktumet att det som saknas är personal med rätt kvalifikationer. För att på riktigt kunna avlasta lärare behövs främst utbildad personal som kan ta över kvalificerade uppgifter.

Avlastningen bör ske genom att separera mentorskapet från läraryrket. Det behövs därför en ny anställningsform för mentorer. Dessa nya mentorer behöver inte nödvändigtvis vara utbildade lärare. Exempelvis kan socionomer och socialpedagoger anställas för att fylla dessa roller. Detta skulle alltså leda till att lärarkårens administrativa krav minskar samtidigt som lärare inte skulle försvinna från klassrummen in i andra roller.

I vilken annan verksamhet som helst jobbar såklart jurister med juridik, ekonomer med ekonomi och personalvetare med HR. Varför då inte låta lärare sköta lärandet, och mentorer mentorskapet?

3. Avskaffa öronmärkta bidrag

Idag är en viktig del av skolverksamheten att ha administrativ personal inom både de kommunala förvaltningarna och inom friskolesektorn som helt arbetar med att söka öronmärkta statsbidrag. Vad är det då för riktade bidrag våra skattepengar går till?

Vi har statsbidrag för lärarassistenter, vilket finansierar icke-utbildad personal, på skolor som har råd att anställa dessa. Det finns “statsbidrag för Science Center”- en satsning på att skapa intresse för naturvetenskap hos elever. Dessa pengar hade spenderats bättre på att locka fler utbildade biologer och kemister att bli lärare. För att inte tala om statsbidraget för “säkerhetshöjande åtgärder” som alltså är ett bidrag man kan söka för att göra sin skola säkrare. Det är helt bisarrt att utgångspunkten inte är att alla skolor ska vara säkra för sin personal och sina elever, utan att vissa skolor ska få öronmärkta pengar för att uppnå detta.

Dessa bidrag har som gemensamt att de har goda syften, men goda syften skapar inte en skola i världsklass. I praktiken blir det skolor med goda resurser samt utrymme att uppfylla dessa snäva krav som tjänar på systemet. Detta medan skolor som behöver resurserna allra mest inte har administrationen för att uppnå kraven. Skolor som har lätt för sig får mer än de behöver, medan de mest utsatta lämnas efter. Avskaffa dessa och inför istället generella bidrag, utan krav på vilka kronor och ören som går till vilken del av verksamheten.

Politiker behöver inse att frihet fungerar – även i skolans verksamhet. De behöver lita på skolor och dess personal. Reformer ska inte behöva innebära nya belastningar för lärare och elever. Nu behöver arbetet för avlastning börja på riktigt.

Erik Berg, utbildningspolitisk talesperson, Liberala ungdomsförbundet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.