”Många länder har fler förbund för lärare”

Det har väl inte undgått någon att alla yrkesverksamma medlemmar i Lärarnas Riksförbund mellan perioden den 20 januari till den 15 februari ska ”rösta om förbundets framtida organisering”. En medlemsomröstning, där en ja-röst till förbundsstyrelsens förslag innebär en röst för att lägga ned Lärarnas Riksförbund. I debatten har det ibland låtit som att det är känslomässiga argument som finns för att rösta nej. Men motståndet mot en organisering handlar inte bara om känslor. Låt mig nedan ge några exempel på varför du i medlemsomröstningen bör rösta nej till en ny organisering.

En ny organisering kommer ändå inte att omfatta alla Sveriges lärare. Detta har varit en av de starkare drivkrafterna för en ny organisering, där man länge talat om att ”ena Sveriges lärarkår”. Och nu tänker jag inte på de obehöriga personer som finns som arbetar som arbetar med undervisning på skolorna (obehöriga ”lärare”), dessa kommer tack och lov att vara exkluderade från ett medlemskap i ett nytt lärarfack. Inte heller tänker jag på de som av olika anledningar väljer att inte gå med i facket, sådana kommer alltid att finnas. Nej, jag tänker på en hel kategori lärare, universitetslärarna. Dessa var via sitt fackförbund tydligt signalerat att de inte vill delta. Det kommer alltså, även efter ett eventuellt samgående mellan LR och Lärarförbundet fortfarande att finnas två lärarfack i Sverige. Båda medlemmar i Saco.

Många länder har fler förbund för lärare

Gör man en internationell utblick om hur lärarna är organiserade så finns det inget stöd för att en organisationsmodell är den rätta. Några länder har ett fackförbund för lärare och är nöjda med det. Men många länder har också flera fackförbund för lärare. Danmark har exempelvis fyra olika fackförbund för lärare. Att fortsätta nuvarande organisationsmodell, med två separata fackförbund, vore alltså inte konstigt i en internationell kontext.

På många arbetsplatser finns det redan nu ett nära samarbete mellan LR:s och Lärarförbundets representanter. Det innebär att man är två personer på samverkan som kan stå upp för lärarnas intressen gentemot arbetsgivaren. Skulle det bli en ny organisation så skulle det bli ett ombud. Förvisso med fler medlemmar i ryggen men jag kan säga utifrån min egen erfarenhet som lokalombud att det ibland är en klen tröst att veta att man har medlemmarna bakom sig, där och då i förhandlingsrummet sitter man ändå ensam med arbetsgivaren, som inte sällan har flera representanter på plats.

Man ska heller inte underskatta de skillnader i kultur som finns mellan våra båda fackförbund. Tidigare har det funnits ganska stora skillnader mellan våra förbund i vilka reformer vi förespråkar på skolområdet, exempelvis legitimation och förstatligande. Att Lärarförbundet nu säger sig stå bakom alla dessa reformer är så klart välkommet, men faktum kvarstår. Kommer alla dessa kulturella skillnader som ändå finns mellan våra förbund att försvinna på en natt bara för att vi får ett nytt organisationsnummer? Tillåt mig tvivla.

Det går för fort

Förbundsstyrelsen fick ett uppdrag av förbundsmötet i maj förra året att utreda om det finns ett bättre sätt att organisera oss än idag som tillvaratar medlemmarnas intressen bättre. Och nu mindre än ett år senare ska vi rösta om förbundets upplösning! Det finns fog för att fråga sig huruvida man verkligen, på allvar, utredde andra alternativ. Med tanke på hur lång tid utredningar brukar ta får väl detta beskrivas som något slags rekord. Hade man kommit fram till den här slutsatsen om fem år kanske det hade varit lite mindre anmärkningsvärt, då hade man åtminstone haft tid att räta ut alla frågetecken innan man lägger ett skarpt förslag. Förbundsstyrelsens agerande nu ger mer sken av att man vill tuta och köra och sedan se vad som händer.

Och avslutningsvis: Är du det allra minsta osäker på om en ny organisering verkligen är det rätta bör du rösta nej. Ett ja till att lägga ned Lärarnas Riksförbund är för evigt men ett nej kan ändras.

Martin Klerung, lärare och lokalombud

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.