”Med pysparagrafen kan lärare bortse från kunskapskraven”

Varje år får cirka 25 procent i den obligatoriska grundskolan underkänt i minst ett ämne i sitt slutbetyg i årskurs nio. Det är alltså var fjärde elev. Skollagen (2010:800) är inte utformad för alla elevers bästa. Riksdagen har genom skollagen givit lärare i uppdrag att underkänna elever (3 kap 16 §, 10 kap 17 §, 15 kap 23, 24, 25 §). Men konsekvenserna av ett underkänt betyg har kommit att bli stora.

I propositionen om ämnesbetyg (Prop 2021/22:36) nämns just underkända betyg som en negativ konsekvens, eftersom underkända betyg har visat sig få omfattande konsekvenser för den enskilde elevens framtida möjligheter.

• Underkända betyg medför att cirka 15 procent av grundskolans elever saknar behörighet till gymnasiet. Samtliga nationella gymnasieprogram har behörighetskrav.
• För grundskolans underkända elever som förhindras att komma in på gymnasiet gäller introduktionsprogram. Det är en repetition av grundskolan och ger ingen examen.
• Underkända betyg medför att nästan 20 procent av de elever som har kommit in på ett nationellt program inte klarar kraven för en gymnasieexamen. Samtliga nationella gymnasieprogram har examenskrav.

Totalt är det nästan 30 procent av skoleleverna som inte når fram till en gymnasieexamen. Men den svenska arbetsmarknaden kräver en gymnasieexamen. De som saknar gymnasial kompetens riskerar att hamna i arbetslöshet.

Stora konsekvenser

Konsekvenserna av ett underkänt betyg har alltså kommit att bli alltför stora. Ändå förbiser ofta skolpersonal just konsekvenserna.

För att försöka förhindra att elever underkänns har skollagen 2010:800 3 kap givit landets skolor ett kompensatoriskt uppdrag. Elever ska ges stöd så att de har möjlighet att få godkända betyg. Men 3 kap 2 § är tvetydig och av många otillräckligt analyserad.

I paragrafen står att elever ska ges stöd för att så långt som möjligt nå upp till godkända betyg; för elever med funktionsnedsättning ska skolan även arbeta för att motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Men det går inte att så långt som möjligt få ett godkänt betyg. Ett underkänt betyg är definitivt.

LÄS MER – SARA BRUUN: ”NEJ, PYSPARAGRAFEN ÄR INTE TILL FÖR ATT GE EN ELEV GODKÄNT BETYG”

Om en elev sitter i rullstol och behöver en ramp för att komma in i skolbyggnaden så kommer inte skolan att bygga en halv ramp och sedan säga att på den här skolan arbetar vi med så långt som möjligt. Hade skolan endast förhållit sig till lagtexten så långt som möjligt så hade det inte ansetts vara tillräckligt eftersom konsekvensen hade varit för stor. Det hade inte accepterats att eleven i rullstol ställs utanför skolbyggnaden.

Men för en elev som har svårigheter i skolarbetet som inte är synliga för ögat arbetar skolans personal framför allt med skollagens riktlinjer om så långt som möjligt. De gör detta trots att konsekvensen av ett underkänt betyg kan innebära att eleven ställs utanför skolsystemet och utanför arbetsmarknaden.

Ett omöjligt uppdrag

Därför behöver lärare vid betygssättning ställa begreppen ”konsekvens” och ”så långt som möjligt” mot varandra, och välja vilket som får störst inverkan på den enskilda eleven. Konsekvens blir obönhörligt avgörande för en elev som har förmåga att i vuxen ålder kunna arbeta och bli självförsörjande.

För de elever där konsekvensen blir stor finns en undantagsbestämmelse (SFS 2010:800 10 kap 21 §, 15 kap 26 §). I skolan kallas den för ”pysparagrafen”. Lärare kan bortse från kunskapskrav vid betygssättning. Lärare kan alltså sätta godkänt betyg även om eleven inte har uppnått kunskapskraven. Enligt propositionen till skollagen (Prop 2009/10:165) är syftet med undantagsbestämmelsen att skapa lika förutsättningar. Enligt diskrimineringslagen (2008:567) är lika förutsättningar en självklarhet.

Landets lärare har fått ett omöjligt uppdrag. Skollagen (2010:800) ger lärare direktiv om att underkänna elever, samtidigt ska lärare förhålla sig till begreppen så långt som möjligt och motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Följden blir att skollagen (2010:800) har givit landets lärare makten att avgöra ett barns framtid.

Sara Bundzik, specialpedagog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.