Miljön ges inget utrymme i skolan

Åren 2005–2014 har av FN utsetts till årtiondet för lärande för hållbar utveckling. Regeringen lyfter fram det som ett område där det krävs ett brett engagemang av många olika aktörer för att framsteg ska nås. Och hållbar utveckling är ett av de 16 gemensamma läroplansmålen och framhålls i styrdokumenten för skolans alla stadier. Men begreppet saknar ofta innehåll och gymnasieskolorna har svårt att hantera undervisningen i det, visar en färsk studie från Uppsala universitet.

Naturskyddsföreningen såg samma tendenser i den enkätundersökning man i fjol gjorde bland landets kommuner för att få en översikt över hur arbetet med hållbar utveckling ser ut i grundskolorna. Enligt Naturskyddsföreningen brister både kommuner och staten i ansvar. Resultatet av undersökningen beskriver föreningen som nedslående:

• Sex av tio kommuner saknar strategier för hur grundskolorna ska utveckla och förbättra arbetet med lärande för hållbar utveckling.
• Endast var femte kommun har avsatt särskilda medel för att fortbilda i hållbar utveckling.
• Var fjärde kommun medger att de egna grundskolorna inte ges tillräckligt stöd för att nå målen. Nästan varannan tillfrågad (främst  skol- och förvaltningschefer) menar att staten brister i stödet till skolorna, och efterfrågar bättre nationella riktlinjer och uppföljning.

– Tyvärr pekar det mesta på att lärande för hållbar utveckling är väldigt eftersatt. Det finns många lärare som vill jättemycket, men det saknas tid och möjligheter
för kompetensutveckling och en organisation som möjliggör det. FN, EU, Unesco och Sveriges riksdag har vid upprepade tillfällen pekat på vikten av lärande för hållbar utveckling. Det är något som har fått ett stort utrymme i den svenska skolans läroplaner och som ingår i skolans kunskapskrav – men det händer för lite, sa Johanna Sandahl, ordförande i Naturskyddsföreningen, på den stora konferensen ”Rädd eller förberedd – så skapar skolan handlingskraft och framtidstro”, som hölls i november.

Johanna Sandahl anser att skolmyndigheterna borde få ett utökat ansvar för lärandet för hållbar utveckling. Hon vill bland annat att den nya regeringen ger Skolverket i uppdrag att genomföra ett hållbarhetslyft – en nationell satsning liknande mattelyftet.

– Vi vill också att Skolinspektionen ges ett särskilt uppdrag att granska lärande för hållbar utveckling. Det som Skolinspektionen granskar är det som skolorna väljer att prioritera och stärka, säger hon.

Hon menar också att det är ”helt avgörande för framtiden att skolan arbetar med hållbar utveckling”. Men om kommuner och fristående huvudmän inte prioriterar det och arbetar systematiskt med frågan kan den uppfattas som luddig och ogreppbar, tror hon.

– Eller som en pålaga, något som ska pressas in i en redan supertjock lärartillvaro. Eller handlar det om att kraven på att uppnå goda resultat i Pisa-undersökningen helt har tagit överhanden? Eller saknas det politisk vilja?

Enligt Ungdomsstyrelsens senaste attityd- och värderingsstudie är miljön 16–19-åringars fjärde viktigaste samhällsfråga.

Socialpsykologen Maria Ojala har i flera studier undersökt hur barn och unga vuxna förhåller sig till klimatfrågor och miljöhot. Hon har även tittat på ungdomars psykiska välbefinnande och sett att de som känner oro för miljöproblemen, men har identifierat dem och tror att de går att lösa, mår bra. Skolan har därför en viktig roll i att ingjuta en känsla av handlingskraft hos unga, menar utbildningsminister Gustav Fridolin, som också gästade konferensen.

– Ju mer man vet och ju fler verktyg man får, desto bättre har man förutsättningar att nå, prestera och förändra, säger Gustav Fridolin, som dock inte vill utlova något skollyft inom lärande för hållbar utveckling.

– Regeringen kommer att återkomma till hur vi vill stärka lärandet för hållbar utveckling i skolan, men skolutvecklingsprogrammen ger en form och en förutsättning att göra det. Förutsättningarna för att något ska hända finns inte i vilka lyft vi gör eller i vilka statliga krav vi ställer, utan i att lärarna har tid för sitt arbete. Regeringens viktigaste prioritet i skolpolitiken är att elever ska få den tid de behöver med sina lärare, och att lärare och skolledare ska få den tid de behöver för sitt arbete.

Även Anders Jidesjö, fil. dr vid Linköpings universitet, har i sin forskning sett att Sveriges utbildningssystem inte lever upp till läroplanens mål inom lärande för hållbar utveckling. En anledning är att eleverna inte involveras i riktiga problem och utmaningar.

Jidesjös avhandling visar att svenska elever, tvärtemot populära föreställningar, är intresserade av naturkunskap, där lärande för hållbar utveckling ofta inryms. Intresset rimmar dock bättre med det som visas i populärvetenskapliga tv-program på Discovery Channel än vad som tas upp i skolundervisningen.

– Vår största utmaning är att uppdatera skolan så att den blir en meningsfull plats, där man får lära sig viktiga saker. Vi säger att skolan förbereder för samhälls-
livet – och då måste samhällslivet vara en utgångspunkt för utbildningens funktion, säger Anders Jidesjö, som varit forskningsledare för Knut-projektet, ett nationellt skolutvecklingsprojekt finansierat av bland annat Energimyndigheten, som syftar till att öka barns och ungdomars intresse, kunskap och engagemang för klimat-,
resurs- och energifrågor.

Miljö- och klimatfrågorna är en av vår tids stora utmaningar – och därför måste de ha en given plats i skolan, menar flera av forskarna som talade på Naturskyddsföreningens konferens. Att lägga mycket tid på att undervisa om stenåldern, men knappt hinna med det omvälvande 1900-talet är en typisk sak som gör att skolan inte upplevs som uppdaterad vad gäller samhällsutvecklingen. 

– Jag tänker på hållbar utveckling som ett syfte för utbildningen och som ett syfte för samhällsomställningen. Jag tror att vi behöver tänka till rejält kring ämnesundervisningen. Ämnena ska hanteras så att de bidrar till utbildningens funktion, och samarbeten i arbetslag ska vara livaktiga kring hur man jobbar i språk, NO, SO och praktiska och estetiska ämnen så att det hänger ihop för eleverna i ett gemensamt syfte, säger Anders Jidesjö och fortsätter:

– Från Knut-projektet har vi många fina exempel på att lärare kan och vet, men det måste finnas stöttning från kommuner, forskning och andra aktörer. Om vi släpper fram lärarna, som är de som gör jobbet och möter eleverna varje dag, och börjar prata med dem om hur de vill göra förändringar och vad de ser för viktiga samhällsutvecklingsmöjligheter – då tror jag att det finns en oerhörd kraft i det.