Missnöjda lärare har bäddat för populistiska politikerbeslut

Lärares klagan över tidsbrist på jobbet har fått stort medialt utrymme och därigenom manat Björklund och Fridolin till hastiga, ogenomtänkta åtgärder. De verkar tävla om lärares gunst och valröster genom att vara den som skär ner mest på de administrativa arbetsuppgifterna. Jag menar att dessa beslut är populistiska och kontraproduktiva. 

Många av de överarbetande lärarna pekade på att en för stor del av arbetstiden lades på skrivandet av omdömen. Dessa texter matades in digitalt i så kallade lärplattformar och allt knappande på tangenterna drev flera till vansinne. 

Klagosången nådde via facket och medierna till Jan Björklund:

”Jag har hört att planerna kan vara uppemot 20 sidor, för mig förefaller det otroligt överarbetat. En förälder som får 20 sidor kan knappt ta till sig planen”, sade han 2013 enligt Sveriges Radios hemsida.   

I stället för att reformera skrivandet av omdömen och utvecklingsplaner så valde utbildningsministern helt sonika att slopa kravet för dessa dokument för årskurs 6–9. Paradoxalt nog så skulle utvecklingssamtalen fortlöpa en gång per termin med samma krav på ämnesspecifik information som tidigare. 

Den viktigaste informationen som ska delges i samband med utvecklingssamtalen är den om ”nästa steg” i kunskapsutvecklingen. Det vill säga vilka förmågor eleven behöver träna extra på för att höja sin kunskapsnivå samt vad vi som lärare kan bidra med för att stimulera detta. Genom välskrivna skriftliga omdömen blev denna information solklar men nu när det räcker med muntligt överlämnande riskerar den att bli otydlig, mer godtycklig och generell. 

En annan följd av skollagsändringen är att den försvårar informationsöverlämnandet när en elev i årskurs 6–9 byter skola. Om skriftliga omdömen och utvecklingsplaner inte existerar måste man jaga tag i den förra skolans lärare för att som pedagog skapa sig en bild av den nya elevens behov av stöd. Här kan bisarra situationer uppstå, som att den förra läraren nu lämnat professionen eller att denna inte har en klar bild av elevens kunskaper. 

Hur vore det om de som år efter år använder sig av effektiva arbetsmetoder – exempelvis vad gäller omdömesskrivande – ges möjlighet att dela med sig av dessa till stressade kollegor? Varför lyfts så sällan de goda exemplen inom svensk skola innan missnöjesorkestern hörsammas? 

Gustav Fridolin bidrog i år till att proven i samhälls- och naturorienterande ämnen för årskurs 6 blev frivilliga att genomföra med hänvisning till att lärarna ska undervisa i stället för att tyngas av en ”administrativ börda”. Jag anser att dessa prov var nödvändiga för att styrka betygsättningen och för att stimulera lärarna att undervisa enligt läroplanen under årskurs 4–6. Denna förändring borgar för en flummigare skola med minskad yttre kontroll och insyn. 

Är det mer tid till undervisning och mindre till byråkrati som är nyckeln till en bättre skola? Det tror inte jag. I stället behöver lärares kompetens och effektivitet höjas så att båda uppgifter hinns med. Detta kan ske genom att duktiga medarbetare används för kompetensöverföring och genom att lärarna prestigelöst anammar tips från de pedagoger som ständigt lyckas i sin yrkesutövning. Men så länge man i stället avakademiserar yrket, befriar lärare från skrivande och kapar av vitala ”arbetsbördor” gör politiker oss en otjänst vad såväl elevresultat som status anbelangar. De klagande, missnöjda lärarna borde inte jämt få utgöra normen i skoldebatten.

Jonas Nilsson, förstelärare svenska och idrott, åk 6–9, Stordammens skola i Uppsala