Ola Wong: Det råder bildningsförakt i Sverige

När jag intervjuat kinesiska bönder genom åren har jag ofta passat på att ställa en fråga till dem: Vad har du för drömmar för dina barn? Svaret har nästan alltid varit att barnet ska läsa på universitet. Det kan handla om outbildade föräldrar, som sover i minusgrader i ouppvärmda jordhus under vintrarna och aldrig gjort något annat än kroppsarbete. De har ändå en benhård tro på utbildning. Och de ser inga klassmässiga hinder för att barnen ska studera. Det finns inget bildningsförakt som stoppar barnen. På det sättet är Kina ett väldigt öppet samhälle: Vem som helst kan, nej! bör, studera.

Jag kom att tänka på de bönderna när jag mötte en högstadielärare i en villaförort till Stockholm. Han berättade om ett samtal han haft med pappan till en 13-åring i hans No-klass.
– Pappan var fly förbannad för att pojken fått hemläxor i matte. Då ska han spela hockey! hade han gormat.
Pojken spelade i AIK och de hade träning varje dag.
– Han tyckte vi var dumma i huvudet som gav dem läxor. Sånt ska de hinna med på skoltid, tyckte han.
Läraren försökte resonera med pojken att även ett hockeyproffs måste kunna engelska.
– Men då sa han att det spelar ingen roll för han skulle bli proffs i Ryssland, för lönerna är mycket högre där.
Tydligen fanns tanken att lära sig ryska inte ens på kartan för honom. Situationen löstes inte förrän killen petades ur laget. Då fick han mer tid till läxor.

Sverige sjunker som en passare i Po i Pisa-undersökningen, som mäter kunskaper på 15-åringar i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Topplatserna är sedan länge inmutade av ostasiatiska länder med kinesisk influerad kultur: Taiwan, Sydkorea, Singapore, Japan (med Finland som undantag). Senast sopade en elitskola i Shanghai banan med resten av världen. Visst kan man skylla Sveriges försämrade resultat på skolpolitiken: kommunalisering, lärarnas låga status och kvalitet. Vi har en lärarutbildning där läsmetodik har tagits bort och man har kunnat bli lågstadielärare utan att kunna matte. Men det går inte att komma ifrån att en minst lika viktig orsak är den svenska kulturen.

Det råder ett ingrott bildningsförakt, särskilt utanför storstäderna. Plugghästar och nördarna står längst ner i den version av flugornas herre som dagligen utspelas på svenska högstadieskolor. Pojkarna uppmuntras att drömma om att bli en ny Zlatan, men inte att vinna Nobelpris. Enligt Pisa har 22 procent av de svenska eleverna inte tillräckliga kunskaper i matematik för att klara sig ute i samhällslivet.

Det är en gammal sanning att folk ofta blir ungefär det de siktar på: den som sportar kanske inte blir någon ny Zlatan men kommer åtminstone i form. Den som drömmer om att tjäna pengar hamnar i en sådan bransch. Den som är som de flesta; lite vilsen och rådvill, får ofta vägledning av föräldrarna. Nu är det en gång för alla så att Sveriges välstånd inte bygger på idrottsstjärnor. Det bygger på utbildning. Den tidiga Folkskolereformen 1842 gav Sverige ett försprång som räckte till millennieskiftet. Sedan kom resten ikapp och förbi. Med föräldrar som inte drömmer att barnen ska studera kommer Sverige att fortsätta att halka efter.